Lördag: Morgon med Fågelkvitter och Myrdals skugga på väggen

Han: En ny underbar morgon. Fåglarna tror att det är vår. Eller så är de bara glada över att vi fyllt på deras frukostbuffé. Mest talgoxar och grönfink, en och annan nötväcka. Men en ny observation: En flock gråsiskor mellanlandade på vår udde för transit på väg söderut.

Nu dagens predikan: Igår kom budet, Sveriges ende Skriftställare är död. Hur kommer världen att minnas Jan Myrdal? Som 68-vänsterns banérförare, på gamla dar marginaliserad till en Don Quijtote som fortsatte bekämpa de gamla väderkvarnarna?
– Eller som en renässansmänniska som efterlämnade fyrtiofemtusen böcker i sitt bibliotek, sa vad han tyckte och som var intressant även när han hade fel?
Idag filar många på hur runorna ska formuleras. En gammal vän som också kände honom skickar ett sms: ”Jan Myrdal är död. Synpunkter?”
– Dom över död man, alltså.

Minnas Jan Myrdal kommer jag att göra på ett personligt plan. Han har alltid varit en skugga på väggen. Inte bara för att han lärde mig att mäta antalet böcker i längdmeter och därför måste bygga nya bokhyllor. En gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaden. Och i de gamla skyttegravarna stod han kvar in i det sista.
– Även när kriget sedan länge bytt förtecken och förflyttats till nya fronter, menar kritikerna.
För egen del vet jag inte längre var barrikaden går.

Hans essäsamling Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) förändrade min världsbild, eller snarare: Myrdals bok formade världsbilden min. Solidaritetsarbetet för Vietnam, förstås. Men insatt i sitt historiska sammanhang – de långa linjerna bakåt till franska revolutionen och bonderevolterna.
”Se mönstret i det som sker under det som synes ske”, skrev Myrdal och fick oss att läsa Balsac och studera de franska karikatyrtecknarna av år 1789.  
Kanske viktigaste för mitt ideologiska ställningstagande: Inställningen till Sovjetsystemet – Myrdal var den förste att peka ut sovjetkommunismen som en form av fascism i en tid när den allmänna vänstern tyckte att Sovjet var bättre än USA-imperialismen.

Den internationella utblicken och det långa perspektivet. Myrdal hävdade tidigt på 80-talet att freden i Europa aldrig kunde säkras om inte Tyskland återförenades. En så självklar uppfattning idag att alla har glömt att det före murens fall 1989 var en uppfattning som fick hela det politiska etablissemanget från höger till vänster att anklaga honom för att vara högerextremist och att gå i Hitlers fotspår:
– Jag utgår från att alla ni som idag formulerar dom över död man minns era ställningstagande då.

Det nationella oberoendet, alltså. Tryckfrihetsfrågornas betydelse för demokratin, nu dagsaktuell i kampen mot religiösa fundamentalister.
– Alla ni unga som inte fattar det avgörande som nu står på spel i Frankrike – gå till läggen som Myrdal så ofta uppmanade oss att göra. Börja med att läsa Myrdals Skiftställningar!

Nå, oss emellan: Senare växte avståndet. Myrdals försvar av Pol Pots terrorvälde är bara toppen på isberget. Men det är konstigt att ofta gillar man människor mer ju mer oenig man är i olika sakfrågor.
Myrdal är en sån person i mitt galleri.
– Jag hör att du har blivit fin, sa Myrdal när vi åter möttes i början av det nya millenniet. Jag hade blivit chefredaktör på en affärstidning (”tidning för finansvalparna”) och det höll han koll på.
– Hade inte så många jobb att välja på, sa jag. Allt jag kan lärde jag mig på Gnistan. Och det vet vi båda, vem det var som lärde oss allt på den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.
Myrdal skrockade.

Jag minns den första revan. Myrdal var en slags Översteideolog och som chefredaktör på vänsterns största tidning vid den tiden ingick det i jobbet att då och då besöka Mästaren i Fagervik. Detta för att rapportera om vad som hände i huvudstaden och lyssna, mest lyssna (det slår mig när jag skriver detta att denna min roll gick i repris två decennier senare inför en annan imponerande personlig, Jan Stenbeck).
Men en dag var den store skriftställaren arg på mig för att jag kritiserat honom offentligt i en ledare – det ingick inte arbetsbeskrivningen om man säger så. Dessutom med ett fräckt retoriskt grepp: jag ställde Mästarens egna uttalanden mot varandra och visade att han ändrat uppfattning.
Jag minns inte sakfrågan, herregud det var 40 år sedan! Men jag minns hans reaktion.  
– Använd inte mina egna ord emot mig, röt han i telefon.
Inte heller på den tiden var Myrdal känd för att ändra mening. Ändå minns jag honom för just den formuleringen:
– Ibland måste man byta åsikt för att behålla en ståndpunkt.

Det är en distinktion jag sedan dess alltför ofta saknat i den politiska debatten. Många byter ståndpunkt, men försäkrar att de inte alls ändrat åsikt. Men när verkligheten förändras måste man självklart ändra åsikt i konkreta dagsfrågor för att stå fast vid sina grundläggande värderingar. Problemet när det gäller Jan Myrdals eftermäle är att om man inser att man har haft fel i stort bör man även ändra ståndpunkt.

Myrdal var noga med orden. Han kallade sig ”skriftställare”, inte författare. Men ord åldras med sina människor. Uttrycket ”på den punkten är jag oomkullrunkelig”, var ett myrdalskt uttryck som fick tjejerna att fnittra när jag var 22 och gjorde hans ord till mina.
Så Bettan, som svar på din fråga:
– Det är klart man tar av sig hatten för en sån ordvrängare.

PS: Behöver du veta mer om död man – läs Peter Kadhammars minnesord i dagens Aftonbladet.

Hon: Amen!

Och så åkte vi till Borgholm och pyntade lite på gravarna. Borde vi gjort för längesedan när vi nu bor så nära. 8 mil dit bara.

Först familjegraven, Fyrmästare A Kralls. Den har två stora stenar hämtade från Norra Udden och fyren Långe Erik som utsmyckning. Där ligger framförallt min älskade morbror Jocke. Så den lilla tallkvisten med kottar är först och främst till honom. Ljus på graven var no no för min mamma så inte värt sätta några sådana…

Och så min moster Stinas grav, eller rättare sagt hennes mans grav eftersom hon sisådär trettio år senare kom på att hon ville strös för vinden… men jag räknar in båda i denna graven. Var väldigt förtjust i morbror Erland också, även om han tyvärr inte fanns med oss så länge.

Och till sist, men inte minst, mammas och pappas. Orättvist nog pyntade jag den mest. Mamma kanske skull tyckt det var lite väl mycket… vad hon tänkt om att hon står som makan Anna-Britta vill jag inte bara tänka på. Men enligt stenhuggaren fick inte efternamnet plats och det var brukligt att skriva så. Jag försökte komma på andra alternativ att lösa problemet men fick ge upp. Sorry Mamma.

Han: ”Morgonens rapport är skickad. Hon vaknar. Vi äter frukost. Vi läser tidningarna, jag gårdagens.
– Karantän eller inte, till Vida museum måste vi åka i sommar!”
Skrev jag här på bloggen i maj månad. Först idag, på Alla helgons dag, blev resan av på grund av coronan. Syftet med resan har hon beskrivit på ett rörande sätt. På väg hem passade vi dock på att stanna vid Vida museum.
Detta för att äntligen se musikern och allkonstnären Olle Ljungströms utställning, baserad på en länge försvunnen dagbok som Hon bokdesignern i högsta grad var involverad i och som jag kom att bli inblandad i så där i förbigående som livet ibland är.

Och visst var det värt att återse bilderna från Ljungströms borttappade dagbok från Afghanistan och de andra fotografierna. En säregen konstnär som gick ur tiden alldeles för tidigt.
Dessutom köpte jag en snygg jacka till henne, designad av Lars Wallin.
– Det är hon värd! Särskild en dag som denna när hon inte känner sig riktigt kry.
Sedan åkte vi hem och intog sofforna lagom för att se månen stiga upp.
– Full, rund som en ost och lika skakig som Ljungströms bilder.

Hon: men hallå, nu utelämnade du ju helt de andra utställningarna vi såg på Vida-museet idag. Och Bertil Valliens var väl ändå lite huvudnumret, var den inte? Lite passande tema en dag som denna dessutom…