Fredag igen: vi firar förstås Meli och Michael idag!

Hon: Grattis älskling!! Så mamma-stolt att jag nog får återkomma i ämnet när jag hämtat mig.

Han: Grattis Meli! Jag visste väl att det här skulle bli en dag att fira för både Karbivorer, Herbivorer och Omnivorer! Du är en vinnare bara genom att bli nominerad i denna tuffa klass (förnyare). Det var lättare på min tid. Extra bonus är det om du dessutom skulle skyla över den tomma rutan i familjealbumet.
Mitt handgjorda och guldinramade diplom försvann nämligen under de turbulenta dot.com-åren. Det nyreno-verade Sprayhuset i fem våningar på Östermalm, den nya Ekonomins symbol som tidigare hade kallats Posthuset och Statoilhuset, var stilenligt designat i retrobrunt och orange.

Aktivitetsnivån var omtumlande och inspirerande. Men när det gällde just inredningen rådde en fascistoid perfektionism med Spraygrundaren Jonas Svensson som Obersturmführer. Egna tavlor och andra individuella markörer accep- terades inte och redaktörernas flyttlådor förpassades till något avlägset lager som sedan aldrig återfanns.
– Därmed även mitt inramade diplom.

Stefan Mehr var redan då ständig sekreterare för Bonniers Stora Journalistpris och lika självmedveten som Svenska Akademiens Horace Engdahl och Stefan rös när jag snällt undrade om jag kunde få en kopia på beviset att du upptagits på journalismens parnass.
– En kopia! Fattar du inte att ditt diplom var handgjort!
Tänkte inte på det.

Som av en händelse har Stefan Mehr sedan det samtalet aldrig mer bjudit in mig till Stora Journalistpriset årliga jippo. Å andra sidan kan mitt bortstädade pris symboliskt: Även då skakade medievärlden av stora förändringar. I augusti år 1999 stod Marcus Wallenberg i Sprayhusets entré och ville vara med på vår digitala resa vilket bidrog till att detta mitt guldinramade uttryck för analoga avtryck på papper inte var top of mind ens i mitt eget ego. Meli och Michael har visat hur mycket som hänt även sedan vi tog de första stapplande stegen in i den digitala världen.

Viktigt, däremot: Självupptagen var jag, men inte dum. Därför har jag under alla år inte en enda sekund inbillat mig att jag fick Stora Journalistpriset för mina egna insatser. Som redaktör var jag chef för ett cirkustält där många duktiga primadonnor, lindansare och illusionister uppträdde i:
– Om någon av alla ni gamla kära medarbetare hittar vårt guldinramade diplom på någon loppmarknad – det är din tur att hänga upp priset hemma hos dig!
– Kul hade vi. Prisvärda var vi.
Och som sagt Meli, som förnyare har du redan vunnit i en ny tid.

Hon, igen: näää, inte hämtat mig än. Men dagen kan ju inte sluta med hans bortslarvade pris… men kanske om en stöttande och alltid påhejande mor, ha ha.

Eller, kanske lite väl tjatig skulle nog du säga ;). Men jag är så glad för att jag efter första chocken när du sagt att du ville bli fotograf ändå tyckte att det kanske var värt ett försök, speciellt efter att ha sett dina första ”riktiga” bilder tagna under fotokursen i gymnasiet. Även om jag nog fortsatte tjata om att du istället skulle satsa på att bli polis…

Men efter ett helt liv i mediabranschen vet jag ju att man aldrig är bättre än sin senaste annons/design eller sin senaste bild/scoop. Hela tiden upp till bevis. Å andra sidan är det få förunnat att få jobba med något man brinner för även om det ibland är lite kämpigt och ångestladdat. Fortsätt plåta och gräv, du är bäst! Och det, och att du valde rätt yrke (och inte blev polis), bevisar du gång på gång!

Han: Du som ännu inte fattat vad dagens ståhej handlar om: Stora journalistpriset är den svenska medieankdammens egen Oscarsutdelningen och att bli nominerad är finare än att bli upptagen i Svenska Akademin som ju ingen bryr sig om längre. Sålunda hände det sig detta nådens år 2020 att denna historiska dag avslutas på ett coronasäkrat sätt med en skål för den nominerade och en stolt mamma som ännu inte riktigt landat.