Onsdag: höras men inte synas…

Hon: stilla, tyst, varm och dimmig morgon. Det enda man hör är tuffandet av en båt någonstans bakom Fimpan. Men man ser inte ett skvatt ens dit ut. Magisk morgon hursom. Hoppas hoppas vi får behålla värmen ett tag till. Så behagligt, och solen steker inte utan känns bara skön.

9.48. Klarnade (och jo, den steker visst lite fortfarande…) men Båten hann passera osedd!

Terapi.

Han: Peppe, om det inte är någonting mer viktigt så måste jag göra en annan sak nu. Jag ringer.
Det gör han inte. Klockan är mellan elva och tolv på förmiddagen den 19 augusti år 2002. Du tror att du stört honom i ett möte.
Eller att hundarna vill bli rastade.
Det är inte så. Några timmar senare har han förlorat känseln i sina ben. Klockan åtta dör Jan Stenbeck. En märkvärdig röst i luren ringer inte mer.

Tiden rusar. Idag för 18 år sedan dog entreprenören och miljardären Jan Stenbeck.
– Ja, det hör till tankefiguren att förknippa vissa människor med pengar när de dör.
Först när Jan Stenbeck är död fick han det eftermäle han förtjänar. Tio år efter sin död hedras han med en tv-dokumentär i tre delar av Pär Fjällström. Det är en bra dokumentär. Filmen upphöjer många människors subjektiva minnen av mannen, myten till kollektiv kunskap om en av Sveriges största entreprenörer genom tiderna.
Det är närmast komiskt att i efterhand se hur annorlunda Sverige var före och efter Stenbeck. Och hur målmedvetet han visade det politiska etablissemanget, Wallenbergarna, Bonniers, de kortsiktiga aktiespekulanterna och journalisterna och alla andra förståsigpåare att skåpet inte alls skulle stå där det alltid hade stått.  När Jan Stenbeck dör har det statliga telekommonopolet rämnat – vem minns idag Televerket!

Dessutom sköt han det statliga radiomonopolet i sank och såg till att du inte bara har SVT1 och SVT2 att titta på i tv-soffan. Med gratistidningen Metro fick han dessutom de stora tidningsbolagens mediemakt att skaka, för att nu rämna i den digitala eran.
Mindre känt: På Stockholmsbörsens storbolagslista finns år 2002 bara tre bolag som startats i modern tid – Tele2 (Comviq), MTG (Viasat, TV3, RIX FM  mm) och Millicom.
Alla resultatet av Jan Stenbecks visioner, sinne för affärer och förmåga att inspirera människor.

Många kände denne man bättre än vad jag gjorde. Men under en period hade jag förmånen att tala med honom i princip varje dag. Det börjar vid åttatiden på morgonen. Alltid samma fråga:
– Jaha, och vad händer i Sverige idag?
Ofta även sena kvällar. Han sitter på farmen i Luxemburg, du på min balkong i det hus jag hyr efter ännu en skilsmässa. Även han är mitt upp i en skilsmässa.
– När de andra inte orkar prata med oss, som Jan uttrycker det.
Vad vi pratade om? Saker män brukar prata om: Kvinnor, kvinnor som blir med barn. Hur dåligt man mår av skilsmässor.
Rykten, illasinnade rykten och omdömen man gjort sig förtjänt av.
Det egna ansvaret:
– Skaffar man hund får man finna sig i att man har hår i soffan.

Ingen tillfällighet.



Av utomstående omnämndes han som ”Miljardären”. Internt i bolagen sa vi Huvudägaren, ibland Husse (den trötta bassethunden i Comviqreklamen tillhörde huvudägaren).
Och apropå det där med ”miljardären”. När chockbeskedet om hans död kom målade jag som terapi som jag mindes honom som mest: Vi är i Rom. Jan är på dåligt humör. Han har skällt på sina direktörer. Han har just nobbat att äta frukost med Simon Peres, som är huvudtalare på Metros Glocalkonferens.
– Jag äter frukost med Peppe, säger han vresigt till den israeliske utrikesministerns assistent.
Jag blir förlägen och säger att det där var väl dumt sagt.
Jan morrar:
– Peres är som alla politiker. Vill ha ett välbetalt konsultjobb efter karriären.
Efter frukosten tar vi en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drar han blickarna till sig. Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att människor vi möter först tittar på mig, sedan på Jan.
Därefter åter på mig, den lille killen.
Det är Jan som får slanten att trilla ner. Vid en uteservering passerar vi en ovanligt vacker italienska. Vi ser på henne och ler som män gör när de ser en vacker kvinna. Hon ser på oss, skjuter ner de svarta solglasögonen och ler mot mig.
Jag hör honom muttra bakom min rygg:
– Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att det är jag som är killen med stålarna.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s