onsdag: Karantän eller inte – Vida museum here we come!

Han: Morgonens rapport är skickad. Hon vaknar. Vi äter frukost. Vi läser tidningarna, jag gårdagens.
– Karantän eller inte, till Vida museum måste vi åka i sommar!
Det här är orsaken: År 2002 följde låtskrivaren, musikern och konstnären Olle Ljungström med filmaren och konstnären Pål Hollender till Afghanistan för att medverka i en dokumentärfilm. Ljungström förde dagbok, såväl noteringar som teckningar och fotografier.

– Dagboken försvann. Olle gav bort den, men kunde inte minnas till vem, berättar galleristen Börje Bengtsson i Barometern. ”Åren gick. Plötsligt någon gång i början på 2010-talet dök den förlorade dagboken upp på en konstauktion. Börje Bengtsson ropade in den.”
– Den bestod av en bunt A4-papper samlade i en mapp, säger han.
Olle Ljungström och Börje Bengtsson började förbereda en utställning. De hann inte bli klara innan Ljungström gick bort våren 2016, 54 år gammal och nu ställs bilderna ut på Vidamuseum på Öland.

Olle Ljungströms dagbok försvann alltså. ”Han gav bort den, men kunde inte minnas till vem”, säger polaren Bengtsson.
– Hon vet.
Åtminstone vet hon vart delar av dagboken från Afghanistan tog vägen. De hamnade på reklambyrån Garbergs i Stockholm. Byrån hade pappersbolaget Södra Cell som kund och några begåvade kreatörer (inklusive kvinnan i mitt liv) hade kommit på att ingen tänder på pappersmassa, men gärna smygläser andras dagböcker.
Alltså bjöds 53 mer eller mindre kända svenskar in att skriva dagbok under en vecka var året 2002.  
Bland dem Ljungström. Han var traumatiserad och orkade inte skriva, han ritade sin vecka i Afghanistan.

Varför även jag minns Ljungströms teckningar? Som vän till byrån (hon jobbade där) fick jag i sista minuten hoppa in som ersättare för någon viktigare som svikit, utan ersättning. Bland de andra skribenterna: Staffan Heimersson, Camilla Lind, Lovisa Burfitt, Lotta Lundgren, Claire Wikholm, Helen Billgren, Jesper Waldersten, Stina Lundberg, Magdalena Forsberg, poeten Kristina Lugn, Bo Strömstedt, Jan Malmsjö och fotografen Denise Grünstein.
Jan Myrdal skrev om Balzac. För egen del skrev jag om min pappa och om ännu en skilsmässa.

Jag minns inte om Olle Ljungström var med, men jag minns att Myrdal och jag träffades på en mottagning på reklambyrån när boken var klar. En gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaden. Möjligen står Myrdal kvar där. För egen del vet jag inte längre var barrikaden går.
Det är inte Myrdals fel. Han var en av de första i Sverige som skrev om krigen i Afghanistan. Hans essäsamling Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) förändrade min världsbild. Senare växte avståndet. Men det är konstigt att ibland gillar man människor mer ju mer oenig man blir i olika sakfrågor.
– Jag hör att du har blivit fin, sa Myrdal.

Jag hade blivit chefredaktör på en rosa affärstidning och det höll han koll på.
– Hade inte så många jobb att välja på, sa jag. Allt jag kan lärde jag mig på Gnistan. Och det vet vi båda vem som lärde oss allt på den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.
Myrdal skrockade.

Dagboken må vara ett reklamprojekt, men är en imponerande samling texter. Här på udden har vi av någon anledning en engelsk utgåva. Jag bläddrar i den ibland. Designen med olika papperssorter är ett konstverk i sig och Olle Ljungströms bidrag sticker ut som en påminnelse om att världen var större än reklambranschen och svensk massaindustri:
27 died straigt
137 were injured
I can’t rembember
Everyone’s name
Girl turns into powder
Girl turns into powder – I’m watching

Naturligtvis måste vi åka över till Öland och Vida-muséet när Überstormführer Tegnell tillåter det. Eller hur?

• 

• 

Hon: ja, det måste vi. Längtar alltid lite till Öland överhuvudtaget. Och så har jag ju gravarna att sköta om i Borgholm, borde jag göra oftare nu när jag bor så nära.

Tröttnade på att vänta och satte ut en hel del chili på friland, utan avhärdning. Har redan straffat sig, massor av vita blad från solskador. Har ju fler som tur är… har fortsatt sätta ut tomater, kommer mer bilder en annan dag. Trött, varit och storhandlat i Jämjö också. Hade gjort slut på typ allt. Jämjö ligger 2,5 mil söderut så det tar ett tag. Minimerar handlingstillfällena både därför och pga Corona. Gillar att koka soppa på en spik, så vi klarar oss länge.

Han: På förekommen anledning eftersom ni läsare undrar: Självklart respekterar jag de senaste påbuden från Überstormführer. Folkhälsomyndigheten håller fast vid att 70 år är en fortsatt lämplig gräns för äldre som behöver skydda sig särskilt mot smitta.
– Oss. Vi.
Även om vi undrar.
– Folkhälsomyndigheten har ju sedan en tid talat om att de ska rucka på de här besluten och det har funnits jättemycket förväntningar, säger professor Ingmar Skoog, som är föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, till TT. Skoog önskar att Folkhälsomyndigheten varit mer transparent om vad som ligger till grund för beslutet.
– Det hade varit bra om de öppet kunde redovisa vilka siffror de använt för att komma fram till slutsatsen. Det tycker jag att de äldre kan vara värda, säger Skoog.
Instämmer.
Men som sagt, jag är inte Napoleon. Och jag har inte deporterats till den vindpinade ön St Helena. Även om det just nu kom en oskön vindby från nordväst, när jag sitter ute och skriver denna dagens sista notering.