Onsdag: Första bloggen 2026!

Hon: 2026 inleder med ett underbart vinterväder. Och på udden är det snö, men ingen smocka!

Igår firade vi inte bara trettondagen utan även kroppkakans dag. Och det gör vi alltid hemma hos en riktig ölänning som vet hur en kroppkaka ska rullas och smaka.

Och det vet Höjdhopparen, alias Per–Åke, och hans Kristina. Tack! Lika gott och kul var år.

Och så har det ju varit nyår. Det firade vi hos kompisarna Maxe och Jenny i Södra Kärr …

Och så en sväng till Stockholm på det (2:a januari…) för att fira barnbarnet Cassandras 18-årsdag.

Bild på det … nej, tyvärr. Men en av två middagar på Sturehof fastnade. Den i matbaren. Bara vi två. Det kändes lite lyxigt efter allt jul- och nyårs-ståhej 😉

Och hem tog vi oss i söndags, med tåg, trots väldiga varningar om snösmocka. I tid dessutom. Heja SJ!

Han: Ja, 2026 började bra. Tyvärr förstörde någon festen. Jag avskyr att behöva ägna denna min första blogg med den skiten. Men ur led förblir tiden!
Redan år 2016 kände många igen lössen på gången: ”Donald Trump är precis som de starka män som förstört Latinamerika de senaste decennierna”, förklarade en viss Marco Rubio för CNN:s tittare.
– De här ledarna betraktar det som att folket är till för dem, inte tvärtom. Lagar och regler är ingenting för de här männen.

Rubio poängterade att sådana ledare ofta börjar med att hävda att endast de kan lösa landets problem, men historien slutar alltid med att institutionerna undermineras och makten koncentreras hos en enda person.

– Många i USA kommer i framtiden att behöva förklara hur de kunde vara så dumma att de lät sig fångas i Trumps fälla, konstaterade Rubio.
”För det här kommer inte att sluta väl”.

I dag är Rubio utrikesminister i Trumps regim och hyllar sin husse för ”specialoperationen” i Venezuela.

”Ouisling” kallades såna politiker förr i tiden. En dag kommer även Rubio och Trump att få sina domar av historien. I brist på egna ord nöjer jag med att samla på andras noteringar:

PS: Som Trump ropar får han svar från kamrat Putin.

Söndag: Det var den julen

Han: Ja, det var den julen som tog Sverige med storm. Åtminstone där jag kommer ifrån.
– I Norrland, som man säger här nere.
Jag tar det personligt: Över 30 sekundmeter tvingade en av sönerna att evakuera med flickvän och hund från sin stuga i vildmarken – till mot kusten 15 mil österut., där ett varmt och skönt hotellrum väntade.
– Se där ännu en modern uppdatering av Lukasevangeliet där härbärget i Betlehem inte längre är ett kyligt stall utan ett ”gästrum” i den nya bibelöversättningen.

Här på udden blev julen 2025 en fridfull helg när en kylig o-vinter rådde men ett lagom antal barnbarn och deras föräldrar ändå samlades runt tomtemors goda julmat och kakfat.
– Ovanligt god var hennes risgrynsgröt, chilisill och Janssons frestelse!
Uppmärksamhet fick även min skinka och de obligatoriska revbenen. Ett beröm som jag odelat skickar vidare till Micke Nilsson i Attanäs.
– Bäst i test!

Som vanligt missade jag jultomtens besök i stugan. Jag missade till och med Kallas jul, eftersom jag blev skickad att en flaska skumpa i den andra stugan när den röda gubben staplade in med sin käpp.
– Jag minns att förr sa man att nån måste köpa kvällstidningen.

Nåja, fyra ivriga barnbarn gav mig en livlig beskrivning av tomtens besök.De hade alla fått klappar av den siste gode patriarken som kommit över Skeppeviken med båt och sin lykta, verkade det som.
Alla var mycket upphetsade. Den yngsta gossen, drog mig gång på gång i armen och till slut fick han fram det:
– Men du glömde din käpp. 

Årets slutsats: Tomten lever kvar i det mansideal som rådde på 1800-talet, menar Jens Rydström, som är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.
– Den siste gode patriarken, som en ung kvinnlig ledarskribent kallar honom.
Men det är ju egentligen inte tomten som är problemet, säger genusprofessorn som däremot menar att könsrollerna under julafton skulle behöva en diskussion.
– Ingen dum idé, instämmer tomtefacket: ”Död åt tomten – nästa år är det tomtemors tur att köpa kvällstidningen!”

… till de mer oväntade julbesöken hörde två nostalgiska inflygningar från förr-i-tiden. När jag var i Jacks ålder fanns de överallt i de jämtländska fjälltrakterna, men nu är det faktiskt första gången under min tid som vi fick julbesök på udden av ett par domherrar – och dessutom satt herr och fru Sidansvans plötsligt och kelande i Det Stora Buskaget.
Sånt blir tomtefar glad åt.
– Så glad att han till med funderar över att avge ett nyårslöfte i år: Att lära mig teckna fåglar.

Enligt en typisk julnyhet stjäls var tredje julgran. Inte vår: 2025 var den julen när vi högg vår egen gran. Egen och egen, förresten? Vi gjorde en resa in i de småländska skogarna till Ulf och Gunnel Svenssons 1700-talsgård i Hallasjö där granarna ser ut som julgranarna gör på i tv-filmerna.
– Den vill jag ha, sa hon redan efter några minuters ögonshopping och så blev det.

Skogspolitiken har blivit klimatdebattens nya konfliktyta. Trots att jag läser det mesta som skrivs om skogspolitiken förstår jag allt mindre var rågången egentligen går.  
– Eller kanske just därför?

Strax norr om Lövsättra
reser sig skogen mäktig
bakom åkern
som en mörk mur
av höga hotfulla granar,
skriver Mats Hammarlund i sin dikt John Bauerskogen.

Jag upplever nåt annat. Täta kolonner med storväxta, raka och gröna granar, här och där mossklädda stenbumlingar utkastade i naturen som för att bidra till sagostämningen.
– Och så efter nästa krök: En catwalk med dessa välväxta plantor, som ser ut som om de väntar på att att hon ska klä deras smäckra kroppar i svärmors gamla ljusslinga, hennes samlade röda kulor och den vita stjärnan i topp.

Och motvilligt: Mitt glitter. ”Mitt”, eftersom denna gamla tyska 1880-talstradition uppenbarligen inte uppskattades av Torsåssocieteten när hon växte upp.  
– Se det gärna som en tyst protest mot de naken-granar som Khloe Kardashian och andra kända kändisar torgförde denna jul.

Det som slog mig strax efter Bidalite, där man svänger vänster vid den nedlagda handelsboden är detta:
– Så här såg inte granarna ut som jag växte upp där stormen nu rasar.

De var långa och urgamla skogsvarelser. Eller snarare, eftersom det fortfarande rådde efterkrigstid:
– Som dystra, ovårdade och skadade soldater som återvänt hem efter ett förödande nederlag.
Och som därför blivit stående på bergåsarna och i skogsbryn, osäkra på om de är välkomna tillbaka.

Det här är faktiskt sant: Första gången jag läste Don Quijote hade jag inte sett en väderkvarn (IRL, som det heter nu för tiden). I min fantasi drog riddaren av den sorgliga skepnaden ut i krig mot de gamla granarna på höjden bakom det Blå Huset i Blåsjöfallet; kraftverksbygget, där min världsbild formades.
– De stora granarna var tysta, gråa. Inte alls mörkgröna som här Småland.
Framför allt var de gamla. Många med testar av svart eller grå skägglav som sträckte ut sina långa skinntorra armar och grep efter mig när jag vände ryggen till.

Senare lärde mig farbror Per Olof Sundman, på den tiden en upphöjd provinsförfattare och vän i familjen (senare Akademiledamot och kölhalad för sina politiska ungdomssynder), att den svarta skägglaven är en parasit som heter alectoria på latin.
– Jag kan inte påstå att latinet ändrade min uppfattning.

Varför jag fastnat för detta: Härom veckan hade jag en vernissage i vårt torp i Gökalund. Uppåt väggarna hängde jag bland annat en gammal målning, gjord på durken av den gamla ekan som vi hade i Sippmikksdammen.
– Så vitt jag minns är det den enda gran-tavla jag målat (för 40 år sedan?). Det är ingen slump att den även efter årets utställning stannar i min ateljé.

Apropå tavlor avslutades årets julfirande med en privatvisning. Resultatet?
– Det här blev julen när jag till och med sålde mig själv.
Detta trots varningstexten:
”Självporträtt vid havet. Pris? Varför skulle du köpa detta melankoliska porträtt, har du problem, eller?”

Onsdag: ”Jag älskar att spela konstnär!”

Han: ”Jag älskar att vara konstnär! Det är det där jävla målandet jag har svårt för”.
Erkände Erik Ragnar Holmgren i Strömsund när han försökte lära mig att måla. Jag var 17 år, han var 80 och proffs av den gamla skolan.

Ett 30-tal utställningar – och sextio år senare – har jag vernissage i vårt torp i Gökalund. Det är en slags lagerrensning, döstädning om man så vill.
Det gick bra. Vem av oss som är mest omdömeslös är oklart. Av 115 verk (värk) säljer vi fyrtionio (49!) under fem timmar.
– Sååå roligt.

Visst, men Erik Ragnar Holmgrens mantra snurrade i mitt bakhuvud.
Det var en rolig dag att leka konstnär på. Det var länge sen jag träffade så många trevliga människor på så små ytor.
– Tack för att ni kom! Och att ni drack, åt och såg ut att trivas ihop!
Gärna ett sånt party snart igen.

Men oss emellan, Erik Ragnar Holmgren, det är bara ett problem:
– Tyvärr fick jag en känsla av att många som kom förväntar sig att jag nu tar tag i penslarna och fyller luckorna på de tomma väggarna.
Känslig för smicker som jag är, tror jag till och med att jag lovade en ny utställning redan till sommaren …

PS: Jag tackar också för presenter. Särskilt tack till Conny som knöt ihop mitt livs historia denna dag. Detta genom att lämna över en flaska 50-procentig Vattudalen Rye Whiskey ”med drag av kolade ekfat, vanilj, marsipan och kryddor i både doft och smak”.
– Märkvärdigt?

Ja, om man vet att den flaskan kommer från ett litet destilleri i den jämtländska byn Äspnäs.
– En håla några mil norr om Strömsund, där Erik Ragnar Holmgren lärde mig att konstnärslivet har sina fina sidor vid sidan av penseltvätt.

Tack även Kerstin och Erik för hjälpen.

Lucia: och imorgon vernissage i torpet!

Hon: välkomna imorgon 12-18, om ni har vägarna förbi. Kungsvägen 100 i Gökalund.

Måndag: soffläge…

Hon: ont i halsen, inte bra alls med tanke på hans stundande vernissage. Rädd för att jag ska smitta honom. Jag är nog snart på benen. Inte tid med annat, mycket som ska fixas nu…

Pepparkakor bakade jag i alla fall igår. Degen var, eller rättare sagt är (alltid), hopplös (mammas recept). Och jag var trött och okoncentrerad, resultat därefter. Men de smakar bra, pust!

Hann klicka hem det mesta av julklapparna på tågresan upp och ner från Stockholm (under Black friday) förra helgen. De sista klickade jag hem imorse, dock utan rea, men check på det.

Egenhändigt tillverkad julkrans är också upphängd. Ja jag vet, jag har inget tålamod, så den blev lite punkig även i år. Men inget fel på jul–punk.

Tack Gith och Tina för en rolig, god och julig pysseldag. Välbehövligt!

Tripp, trapp, trull i julkransar:

Ps. Soffläget blir inte långvarigt. Idag ska närmre två kilo köttfärs bli till köttbullar. Ett fåtal blir kvällens middag, resten ska frysas in. Det kommer många köttbullsälskare ner i jul. Stora som små!

Fredag: Ibland känns botox som en möjlighet

Han: Hjärnceller lär gå i grått först efter döden, men vem bryr sig? Vädret är grått. Liksom dagens stämningsläge:
– En sån där dag när man fastnar för alla stavfel när man tidningarna.
Rubriken ”Festinger har julafton” syftar dock inte på fästingar. Texten visar sig handla om Leo Festinger. Den gamle psykologen som enligt det utmärkte nyhetsbrevet Noden Trender troligen skulle mysa ordentligt i dessa juletider: ”Hans klassiska dissonansteori – idén att vi människor instinktivt duckar för det som skaver och söker oss till det som bekräftar oss – trendar mer än någonsin, tydligen.”

Poängen: Det handlar inte bara på juletider, det är tidsandan. Igelkotten går i ide så här års. Vi människor nöjer oss med att bygga egna små filterbubblor lika omsorgsfullt som julens pepparkakshus, där bara de budskap som smakar gott släpps in.
– Resten lämnar vi helst utanför dörren i den grådaskiga vinterkylan.

Diagnosen stämmer på undertecknad. Min hjärna känns som hennes julbaksdeg.
– Den jäser, men det mesta är luftbubblor.
I bubblorna försvinner de stora världsnyheterna; Gaza, Sudan – inte minst Putins fortsättningskrig och Trumps ryska ”fredsplan” (vi har sett det förut!).
Istället fastnar jag för för en annan liten rubrik i marginalen:  ”Så får du en piggare hjärna – utan träning eller tillskott”.

Att pröva på nya saker är bra för vår hjärna. Nyfikenheten fungerar som en positiv spiral. ”Ju mer vi vet och lär oss, desto större lust får vi att fortsätta lära”. Det menar hjärnforskaren Martin Korte som kallar det för ”ren hjärngympa”. Problemet är att jag inte har lust att pröva nya saker! – Minst av allt att gympa.
Uppriktigt sagt svek jag till och med veckans simning. Jag anslöt till Bad Boys direkt vid lunchen på Möre Golfrestaurang efteråt.

Det var värt ansträngningen (läs: Peters Kålpuddning!). Konstigt nog kom jag hem med träningsvärk i kroppen och inte minst i knoppen.

Kanske är det vädret, kanske bara åldern? Jag vägrar skylla allt på förra helgens intensiva turné bland barn och barnbarn i huvudstaden. Inte heller på trevliga middagar med goda vänner. Eller att vi även hann besöka ännu en kompis ”boksläpp”, dessutom på anrika Wetterling Gallery.
– Tänker du köpa en bok i julklapp? Kolla in Claes de Faires femte roman Att gå på teater!
Oroande bra, som vi generösa kamrater brukar säga. Dessutom är författaren 194 cm lång och född år 1978.
– Okej, möjligen bidrar även detta till min självömkan och får mig att fastna för ännu en självhjälpsrubrik: ”Så föryngrar du hjärnan – utan botox eller biohacking”

Visserligen har jag aldrig tänkt på botox skulle kunna vara en utväg, men budskapet är uppbyggligt: En ny studie med över 1 400 deltagare visar att personer som sysslar med ”kreativa hobbyer” har yngre hjärnor än sina år på körkortet. Forskarna använde så kallade “hjärnklockor” – ett sätt att mäta den biologiska åldern på hjärnan, alltså hur gammal den egentligen känns på insidan.
Slutsatsen är att bland annat konstnärer har hjärnor som verkade 4 till 7 år yngre än genomsnittet. ”Träning håller blodkärlen i trim, vikten i balans och diabetesrisken i schack. Men de kreativa hobbyerna tillför något extra – rytm, känsla och mening. Kort sagt: hjärngympa med soundtrack.”

Hjärngympa med soundtrack.Inte dåligt för något som dessutom är roligt, hävdar den käcke skribenten. För övrigt även han en gammal kompis som fortfarande hanterar tangentbordet som en fullmatad stalinorgel.
– Viggo, du har rätt. Men du har ändå ingenting förstått! Jag är visserligen bara amatör, eller snarare terapimålare (”Älskar att vara konstnär, det är bara det jävla målandet jag avskyr”). Men orsaken till att jag mår som jag mår är att jag gjort exakt det du så hurtigt uppmanar mig till.
Hon tycker att jag ska vara glad och stolt.
Icke, jag ångrar mig genast:

Tisdag: sådärja!

Hon: och så var årets första chiliblandningar malda och förpackade. Espeletten blir exklusiv i år, endast tio burkar blev det allt som allt.

Av den ganska heta Chiliblandningen är än så länge 20 färdigmalda. Får nog ihop lika många till. Ett magrare år med sen mognad. Förutom vad det gäller chilin till Fisk–chili–blandningen, de mognade i mängd. (De väntar dock fortfarande på malning…)

Men nu är det snart dags att sätta fröerna för nästa år, och då hoppas jag på bättre skörd och tidigare mognad. Några nya sorter blir det också. Frågan är om smakerna kvalar in i originalet, den ”ganska heta chiliblandningen”.

I lördags hade vi lite kalas inne i Chateau Margareta, det behövde värmas upp inför årets julfirandet, och det lyckades vi bra med!

Fina soluppgångar har helgen bjudit på också, även om det nu mest är snöblask kvar av all snö som kom i förra veckan.

Synd, men med tanke på dagens elpris som tangerar fem kronor per kilowattimme känns det ändå rätt bra!

Årets vinter i bilder (den stannade endast en dag):

Helgen: Putin & Trump överens: Måste löna sig att invadera små länder

Han: Snön förändrar ingenting, ponnyexpressen måste fram även om hon får gå till kiosken för att hämta morgontidningarna.
– Det behöver sägas: det är självvalt.
Jag sköter frukosten. Och fotograferar ännu en vacker morgon på udden.  

Dagens svek: Än en gång har Trump lagt fram en fredsplan som kapitulerar inför Putins aggressiva krig mot Ukraina. En plan som inte bara pissar på Ukraina utan även på Sverige och Europa.
Av de 28 punkterna framgår nämligen att inga nya länder ansluta sig till Nato i framtiden, länder som Irland, Österrike, Bosnien och Hercegovina och Georgien m fl.
– Kreml får alltså överhöghet inte bara över Nato utan även över alla enskilda länders säkerhetspolitik. 

Även i Sverige fortsätter putinisterna att hävda att det är ”Natos expansion” som gör att Ryssland känner sig tvungna att invadera Ukraina.
– Det är trams, historieförfalskning.
Redan år 2005 förklarade Putin varför han angriper Rysslands grannar. I sitt årliga tal till nationen beskrev Putin sin världsbild: ”Framför allt bör vi erkänna att Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof.”

”Århundradets största geopolitiska katastrof” är Putins diagnos på Rysslands svaghet och hans handlingar följer receptet för att bota denna svaghet.
– Putin är inte kommunist, men han fullföljer en imperialistisk dröm som de ryska tsarerna och de röda tsarerna med Stalin i spetsen delade.
I två decennier har Putins vision varit rysk politik:
– Att återupprätta Moskvas överhet och kontroll över Öst- och Centraleuropa; Ukraina, Vitryssland, Georgien, de baltiska staterna och delar av Centralasien.
Stater som ockuperats av tsarerna och Stalin.

Ibland behöver det självklara upprepas. Ryssland är Ryssland och förblir Ryssland. Resten är fria stater som själva bestämmer över vilken värld vi vill tillhöra.
Kom inte och säg att vi inget visste.

Torsdag: och så blev det vinter, bara sådär!

Hon: snöblask, fy tusan! Och jag som snart ska åka till Kalmar för att hämta honom vid tåget. Han har varit på vift i drygt två dygn nu. Först på 24-timmars kill-kryssning till Gdansk. Sen tog han tåget från Karlskrona till Stockholm för ännu mera kill-häng. Han lät trött i morse…

Gibson, vars husse också var med på kill-kryssningen till Polen, behövde rastas när grabbarna dragit. Vi tog två sköna långpromenader, en vid lunch och en innan mörkret föll. I strålande solsken. I tisdags alltså… Skönt!

Ludde har passat på att sträcka ut sig i husses soffa, oavsett om solen skiner eller snön faller! Så fyrfota vänner har hållit mig sällskap.

Och hjälpt till att byta lakan, bland annat… suck! Matte har bråttom till gymmet nu!!!

Väl där var det helt öde, såg inte en kotte på hela tiden. Kunde inte bestämma mig för om det var skönt eller lite läskigt… Stannade ändå en timme. Bra jobbat!

Nä nu måste jag köra in till tåget. Krypa fram!

Pust, tog mig in precis i tid. Med hjärtat i halsgropen. Jag låg i max 80 hela vägen in till Kalmar. Det är egentligen 110. Inte en kotte körde om. Hem får han köra. Nu kommer tåget, hurra!

Söndag: Vackra höstdagar i årets trendfärg

Hon: ja nu är det helt tyst på udden igen och det är hög tid att ta sig i kragen och uppdatera bloggen.

Mest har senate veckan handlat om svamp. Förutom pyssel och att titta på nya Saltkråkan då. En riktig hit tycker Alice och Essa. Tyckte mormor också när förlagan kom i början på 60-talet. Nya får också med beröm godkänt!

Men åter till svampen… det var inte bara roligt att plocka den, utan även att göra ren den. Där håller kanske inte mormor riktigt med. Men med assistans gick det ju kanske inte fortare men kändes mer glädjefyllt i alla fall ;).

Och igår var det återigen dags för en tur till svampskogen, men då tillsammans med bästisarna i Södra Kärr! Det var ett underbart soligt väder, men natten hade varit riktigt kall, så svampen var mer eller mindre djupfryst.

Men jag tycker den ser helt okej ut även efter den tinat. (Se bild nedan). Tror inte den behöver förvällas och frysas in utan går nog bra att torka som de vi plockat tidigare.

Och det blir definitivt en svampsoppa ikväll, det lär ändå bli svamp över att torka…:

Med barnbarn i huset får man kanske inte så mycket gjort i trädgården som önskat, men de har gjort en hel del nytta i veckan också (förutom att rensa svampen) och har varit fullt sysselsatta. Även utomhus.

Hjälpa till att skörda de sista tomaterna och chilifrukterna till exempel. Och tömma växthusen på krukor. Och det precis innan frosten kom, pust!

Så ut med chili och tomater, och in med citron- och olivträd, samt pelargoner och annat som ska övervintra i växthuset vid Chateau Margareta. Känns så skönt. Tack barn!

Sen var det vitlöken då, ett annat görande i vardande som hängt över mig senaste tiden.

…den fick jag i backen först i fredags, efter att barn och barnbarn styrt kosan mot storstan igen. Som tur var hade jag grävt upp landet och gödslat på det rejält för någon dryg vecka sedan.

Han: Se där, nu vet du varför hon varit frånvarande här på bloggen så länge. Och apropå den trista uppgiften att under tiden hålla fanan högt så funderar jag på att köpa upp ett antal flaggor och vimplar.
Innan det är för sent:
”När jag var ung motionerades det på Moderata ungdomsförbundets stämmor om att återinföra duellrätten, att tillåta gladiatorspel och att legalisera all form av narkotika. Nu, läser jag, motioneras det om att ändra färgkoderna på den svenska flaggan från de ljusare 4055-R95B och 0580-Y10R, till de äldre och mörkare varianterna.”

Nej, citatet är inte hämtat ur mitt eget minnespalats. Än en gång är det Sveriges bäste fredagskrönikör, Johan Hakelius som uppmärksammar mig på detta omstörtande förslag.
Muffarna vill alltså ge den svenska flaggan en mörkare blå nyans. Ett tecken i tiden som jag ogärna vill uppleva.
– Är inte hösten 2025 tillräckligt mörk?

Men det är klart, allt är bättre än nyanser av brunt. Nu syftar inte bara på politiska strömningar i vår tid.
– Jag lyssnar som vanligt på Susanne Ljungs modelektioner på P1.
Av ett avsnitt på vårkanten framgår att årets trendfärg är brunt.
Jo, det är sant.

Naturligtvis inte vilken brun kulör som helst, utan ”en ljus och mild nyans” som ska leda våra tankar till en blandning av kaffe och choklad och därför fått namnet mocha mousse.
Ungefär som färgen på löven i hennes odlingsbäddar.
– Eller snanare färgen på den ljuva svampsoppan hon just nu serverat redaktionen.