Fredag: Sherry, nej tack

Han: Ponera att följande är sant. Jag gillar Côte du Rhône och jag gillar särskilt Mont-Redon av 2016 års årgång.
– Gärna i sex liters flaskor, hämtade på vingården i Châteauneuf-du-Pape.
Det senare beror på att på den vingården har vi varit tillsammans med vår vinkännare Bomme Bellander och honom litar jag obetingat på.
– Däremot slutade jag tidigt med sherry.

Kort sagt, min smak är som Oscar Wildes. Jag nöjer mig med det bästa och finns inte det bästa nöjer jag mig med någon enkel rioja och i övrigt delar jag författaren Peter Kihlgårds inställning till alkohol:
– Jag dricker inte, men kan ta mig ett glas då och då för att inte bli slav under dygden.
Men som sagt, sherry dricker jag inte.

Det finns en anledning. Och anledningen är att jag idag äntligen har tagit mig samman och sökt medlemskap i något som heter ”Konst Runt”.
– Ännu ett vårtecken alltså.
Har idag satt på värmen i ateljén för det börjar klia i fingrarna. Det skyller jag på Kåre Holgersson. Kåre är en välkänd kulturprofil som vid sidan av det egna konstnärskapet driver Kulturmagasinet i Bergkvara.
Nu har han fått för sig att jag borde vara med i årets lokala konstrunda, där konstnärer öppnar sina ateljéer.

Orsaken till ovanstående statement om sherry beror på att jag i min ansökan om medlemskap i den fina församlingen, är att jag var tvungen att erkänna att det lilla jag kan, har jag lärt mig av en vithårig liten man i sliten röd kofta (en kategori som saknas i ansökningsblanketten).

Jag saknar alltså formell skolning i måleri (vilket ansökningsblanketten kräver) – liksom jag förbrukade många år som journalist och redaktör på en räkmacka men utan formell bildning.
Det senare gick ganska bra på grund av tur och goda medarbetare (tack vare dem fick jag Stora Journalistpriset). Avsaknaden av konstskolor har inte heller hindrat mig från att göra många tavlor.

Det i sin tur beror på att jag lärde mig färglära av en fin gammal man, the hard way:
– Fy sjutton vilket skräp! Kom tillbaka på lördag klockan två, så ska jag lära dig måla.
Sa den vithårige lilla gubben i röd kofta bryskt och slog igen dörren med en smäll.
– Snopet är bara förordet.

Erik Ragnar Holmgren (1888–1968) hade målat med prins Eugen. Han studerade konst för Moritz Heymann och Leo Samberger i München åren 1922–1923. Han utförde kopieringsarbeten efter gamla mästare i svenska och utländska museer och Holmgrens porträtt av drottning Louise införlivades i Gustaf VI Adolfs samling.
Allt detta berättar Wikipedia men det hade jag ingen aning om framför den bryskt stängda dörren av den enkla anledningen att Wikipedia inte fanns förr-i-tiden-tiden (1966-68).

Erik såg ut som Ben Gurion (om någon fortfarande minns den lilla gubben). Det enda jag visste att han på gamla dar gift sig med borgmästarens änka i Strömsund (vilket gett utbölingen ett rykte som solochvårare). När hon dog blev han fastighetsägare och innehavare av en attraktiv affärslokal på Storgatan.
– En lokal som jag i mitt unga högmod trodde att jag skulle få låna för att visa världen, åtminstone Strömsundsborna, att Rembrandt hade återfötts i deras torftiga by, nu äntligen förevigad i klärobskyr.

Lördagarna blev lördagar i Eriks våning, där allt påminde om flydda tider. Tunga gardiner som höll dagsljuset ute, dammiga karaffer, bortglömd disk, spindelväv och kandelabrar som ingen tänt på årtionden.
The hard way innebar lördagar i salongen med handfasta stilleben och några timmar muntlig undervisning till sherryn.
Jag var 18 år och min mentor lärde mig att konstnärer dricker portvin och sherry, mest sherry, och längs den vägen gick vi i nästan tre år.

En lördag tog mästaren av sig sin malätna röda kofta och sa:
– Sätt på dig den här. Jag ska måla ditt porträtt.
Och det gjorde han.
Den röda koftan lyser fortfarande cinnoberröd. Däremot undrar jag var den bestämda hakan kommer ifrån.

Det som inte syns på bilden, nu trasig: När min målarmästare bestämt sig för att måla mitt porträtt tar han fram ett halvfärdigt porträtt av en man med bister uppsyn i vit läkarrock och bestämd haka.
– Vem är det?
Undrade jag medan mitt unga ansikte bit för bit ersätter den okände mannens skarpa anletsdrag på duken.
– Det är professor Olivecrona, sa den gamle konstnären bakom sitt staffli.
– Det kunde ha blivit ett bra porträtt. Nu kommer det aldrig att bli klart, men min röda kofta kommer att få evigt liv.

Erik Ragnar Holmgren dog 30 december år 1968 i magcancer. Han måste ha varit illa däran redan när han åtog sig att lära mig måla och han var den förste jag såg dö långsamt med en allt tunnare andedräkt som doftade aceton och sherry.
– Ingen mer sherry, alltså.
En Mont-Redon från år 2016 smakar däremot fantastiskt. Eftersom allt hänger ihop i livets stora cirkel vill jag tillägga att Bomme under resan till vingården i Châteauneuf- du-Pape berättade han är aktiv i Olivecronasällskapet – uppkallad efter den berömde professorn med den bestämda hakan som nu i huvudsak döljs av en ung målarkludd.

Sensmoral? Konst är förgänglig men bakom en röd kofta kan det döljas en sedelärande historia, som nu flutit upp i en blogg från en udde.

Hon: tack för att du fixat mina pallkragar bakom Chateau Margareta, och bra att du skickat in ansökan till Konstrundan. Då behåller vi torpet ett år till 😉

Kanske blir det ”evighetstomater” i pallkragarna. Säkert är att jag kommer sätta Pendolino i år igen. Jag har fortfarande tomater till frukostmackan från förra årets skörd. Lika fina som när jag skördade dem för ett halvår sedan.

Inte precis lika söta och saftiga som nyskördade på sommaren, men godare än de du köper på ICA. Och på mackan och i salladen är de en ”perfect match”. Har inte behövt köpa en enda tomat på hela vintern. Hurra!!!