Etikett: Peppe Engberg

Måndag: Om att ta betalt för en ritning i färg

Han: Storleken, timpenningen – eller kostnaden för vinet? Vad bör avgöra priset på mitt självporträtt i bokhyllan? Nu tänker jag inte sälja den tavlan, men på förekommen anledning har vi i år betalt ett antal fakturor från snickare, målare och El-Göran. Ofta med medföljande redovisningar av kostnadsposter och tidsangivelser. Glad att de finns läser jag bara beloppet på sista raden. Kort sag: jag litar på att pojkarna räknat rätt.
Häromdagen fick jag dock en muntlig offert på en ritning på ett badrum, 16 000 kr. Jag tackade nej, men undrar fortfarande hur byggarn kommer fram till den summan.

Att jag grubblar över prislappen beror inte på att jag misstror entreprenören, vi använder oss bara hederligt folk rekommenderade av nära vänner. Orsaken är istället att jag ska ta betalt för ett porträtt som jag kämpat med i snart ett år. Vilket aktiverar något jag på förekommen anledning grubblat över i många år:
– Hur tar man betalt för kreativt arbete?

Får man sånt på hjärnan är man öppen för många inspel. I romanen Tant Julia och författaren berättar Mario Vargas Llosa om Goar Mestres, vars kubanska medieimperium på sin tid sålde radioföljetonger över hela Latinamerika.
I lösvikt.
– Kan man sälja kött och smör och ägg per kilo kan man naturligtvis sälja manus på samma sätt, menade Mestres. Särskilt i en tid när det stora utbudet omöjliggör en djupsinnigare textanalytisk värdebedömning.
Vid den här tiden betalade redaktörer och förläggare per ord. Men, menade Mestres, om det inte finns tid att läsa igenom texterna så finns det väl ännu mindre tid att räkna igenom alla orden.
Ord i kilopris, alltså.

Det ligger något i det. Men det finns en hake. Erfarna redaktörer vet att det är svårare att skriva kort än långt. Att ta betalt per ord funkade hjälpligt före datorns intåg, när skribenter tvingades renskriva manus på maskin.
– Arbetet höll nere girigheten.
Datorn har dock spätt på inflationsbrasan och texterna har knappast blivit bättre, eller hur?
Ordbajseriet har ökat även inom bokutgivningen, vilket kanske förklarar varför bokläsandet minskar.

När det gäller måleri vet jag en del om hur svårt det är att ta betalt. Säljer jag tavlor via ett galleri är det lätt. Jag överlåter prissättningen till galleristen. Hen vet alltid vad färgen är värd. Oftast mer än jag själv förväntat mig.
– Kanske beror det på att galleriet tar 50 procent av intäkten?
När jag säljer privat i ateljén är det svårare. Därför har jag förenklat hanteringen.
– 1000 euro per kvadratmeter duk, take it or leave it.

Det har gått ganska bra (även om eurokursen på senare tid knappast stimulerat arbetslusten, jävla greker och italienare!). Ibland undrar jag förstås om jag räknar rätt. Ofta undrar jag om du borde räkna som Umberto Eco.
I sin essä Vad kostar ett mästerverk? (Brombergs, 1987) utreder Eco de endo-socio-ekonomiska aspekterna på konstnärlig verksamhet. Teorin går tillbaka på de studier som Andrea Mosetti gjorde i Il Verri (nr 9:1963) av de utgifter James Joyces hjälte Leonard Bloom hade för att genomleva den 16 juni år 1904, den dag Ulysses utspelas på.

Bloom älskar inälvsmat (”Most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine”) och njure var inte ens billigt sommaren 1904. Redan här anar man att teorin är basal. Den är en spark i skrevet på den kapitalistiska mantrat att efterfrågan sätter priset – liksom på Marx teori om att det är nedlagt arbete som avgör prislappen.
Umberto Ecos tes är enklare:
– När man sätter pris på en duk, roman eller dikt, utgår man från de utgifter författaren/konstnären och rollfigurerna haft för att skaffa sig de upplevelser han eller hon beskriver. Genialt!

Slutsatsen vänder upp och ner på prislistorna: Ett ganska dyrt verk är På spaning efter den tid som flytt. Inte för att det tog Marcel Proust fjorton år att skriva de tretusen sidorna. Utan för alla pengar han la ner på madeleinekakor, opium och det koffein han injicerade för att stå ut med sitt eget malande. I författarjagets umgänge med familjen Guermantes dög det inte heller med hyrd frack.
Lägg därtill blommor, presenter, hotell med hiss i Balbec, droska åt mormor etc. etc.

• 

• 

• 

Extremt billig bör däremot Defoes Robinson Crusoe ha blivit – en båtbiljett, enkel resa. Lite tobak. Inga utlägg för barberare. Resten: en massa vrakgods som rederiet rimligtvis tog kostnaden för via sin försäkring hos Lloyds i London.
– Och Fredag jobbar på, tror vi oss veta, utan krav på övertidsersättning eller traktamente.
Blott lite respekt.

I det perspektivet finns det oförskämt överbetalda författare. Ett svenskt exempel: Ulf Lundell slog igenom med Jack och torde ha tjänat en förmögenhet på romanen. Detta trots att utläggen för verkets tillkomst var begränsade – allt talar väl för att gräset författaren rökte skulle ha gått upp i rök även om Lundell inte skrivit någon bok.
– Så vitt känt begärde han på den punkten inte heller skatteavdrag för utgifter i tjänsten.

För Klockan klämtar för dig fick Hemingway inte särskilt mycket betalt. Och det är rimligt. Hemingways hjälte Robert Jordan hade trots allt tagit sig till Spanien som fripassagerare på ett godståg.
Kost och logi stod republiken för.
Hjälten fick gratis kärlek i sovsäck och slapp således utlägg för hotellrum per timme. Vi ser genast en avgörande skillnad gentemot Över floden in bland träden, påpekar Eco.
­ Man behöver ju bara tänka på vad en enda martini kostar på Harry’s Bar.

För att inte tala om vad en pytteliten Bellini – tack vare Hemingway – numera kostar på samma bar i Venedig.
– 24 euro, för att vara exakt.
Jag vet, eftersom jag inkluderat den kostnaden i en faktura till en aningslös redaktör. Tillkom flygresa Skavsta–Venedig tur och retur, fyra nätter i Arkadiuz Pstrongs 3-rumshotell Casa de Uscoli i Accademia med utsikt över Canal Grande, samt en och annan matbit på stans restauranger.

Målare nöjer sig i regel med färre intryck och billigare kulisser än författare. Prissättningen framstår därmed som mer motsägelsefull.
– Ta till exempel Nattvarden.
Tavlan anses idag vara ovärderlig, vilket är obegripligt dyrt med tanke på den torftiga menyn och att da Vinci plockade sina modeller bland dödsdömda mördare i Roms fängelser.
– Gratis.
Inklusive den skäggige killen i mitten.

Vincent van Goghs målningar ansågs länge ovärderliga i en annan mening (ingen ville köpa dem). Vilket får anses vara tämligen rättvist. Han levde trots allt på bidrag från sin bror, men ansåg sig trots detta ha råd att ge bort ett öra till bordellflickan Gabrielle Berlatier i Paris.
De skyhöga priserna påGustav Klimts kvinnobilder kommer onekligen i en annan dager om man tillämpar Umberto Ecos princip. Gustav var hemmason. Även när han fyllt femtio lagar mamma Klimt frukost åt sin gosse, innan denne traskar iväg till sin ateljé på Feldmühlgasse 11.
Där väntar hans modeller, kvinnorna som längtar efter att klä av sig för honom, som författaren Florian Illies formulerar det.
– Och inte bara det.
Av praktiska skäl arbetar Klimt naken under sin vita målarrock. Efter konstnärens död lämnar hans före detta modeller in 14 (!) faderskapsärenden till rätten. Men inte heller det torde Gustav Klimt rimligtvis ha bokfört som utlägg i arbetet.

Och apropå avdragsberättigat sex: 1914 krävde målaren Oskar Kokoschka 10 000 österrikiska kronen för ”Vindens brud”. Överpris om man vet att konstnären tillbringade två år i sängen med kompositören Gustav Mahlers unga änka Alma och att han varken åt eller drack alla de gånger hon flydde från hans besatta kärleksförklaringar (som förövrigt Agneta Pleijel berör i sin nya roman i vilken hon låter Kokoschka på gamla dar måla Agatha Christies porträtt (jag beställde den nyss på Bokus, present till henne i soffan mittemot).

Visserligen målar Oskar minst hundra porträtt av Alma och han lägger ner en icke obetydlig summa pengar på duken på vilken han målar sitt mästerverk ”Vindens brud”. Oskar är besatt av Alma och målningen måste därför nödvändigtvis vara i samma storlek som underlakanet i hennes dubbelsäng (180 x 222 cm).
Liksom Gustav Klimt sparar Oskar å andra sidan in på kostnaderna för arbetskläder. Han hävdar att han bara kan måla om han får göra det i Almas röda nattlinne.

Däremot är det tveksamt om den docka i naturlig storlek som Kokoschka beställer hos Hermine Moos i München kan godkännas som utlägg för nödvändig rekvisita i tjänsten. Dockan, en kopia i naturlig storlek med Almas alla kurvor i exakta proportioner, låter konstnären tillverka när Alma överger honom för arkitekten Walter Gropius, som inte nöjde sig med att måla tavlor utan skapade en helt ny riktning inom arkitektur, inredning, konst och design i den så kallade Bauhausskolan.

Med tanke på att dockan stannar i Kokaschkas säng längre än förlagan är Umberto Ecos ersättningsmodell kanske trots allt inte tillämplig här. Och när allt kommer omkring har jag inte bara blivit alltför långrandig utan dessutom kommit långt från mitt sedesamma porträtt som inte ens är klart.
– Kanske borde jag fråga Engman om hur han sätter pris på en ritning?
Min duk är ju ändå färglagd.

Hon: om ni orkat er ända hit ner så började min morgon med beställning av 10 kg apelsiner från Spanien av Joaquin Gine, 6 kg citroner av Juan Bonillo och 4 kg avokado av Gloria Isabel Diaz. Genom organisationen Crowd Farming.

Man kan antingen adoptera träd eller bara köpa lådor. Ekologiska naturligtvis, och tipset kommer från Sara Bäckmo så borde vara tryggt. Känns kul, få hem en låda med posten från en bonde man vet namnet på och även har bild på. Totalt gick det på 1000 kr, känns billigt. Jag gav 70 kr för 6 ekologiska supertorra apelsiner på Ica häromdagen. Snart hoppas jag förstås på att skörda egna citroner, men i väntan på… får nog sätta en apelsinkärna så jag kan skörda även det så småningom:)

Han: Bästa bilden. Man ser ut så med portionssnus.