Han: Väcktes 05:25. Brutalt men rättvist. Hade köpt henne en värmefläkt till växthuset. Vi visste att det skulle bli frost i natt men jag lovade att fläkten skulle hålla kylan borta. Det gjorde den, men jordfelsbrytaren på kabelvindan hade slagit ifrån. En liten katastrof i coronatider, men en hotande massdöd i huvudet på en trädgårdsmästare.
Nåja, det ordnade sig. Lärdom: linda alltid ut hela sladden i kabelvindan innan du belastar den med en fläkt på 2 kvM. Sedan gick solen upp. Morgonen blev varmare och när jag hämtade tidningen vid sjutiden sken glädjen rakt genom farfarshjärtat. I lådan låg ett fint påskkort från Cassandra.
– Tack mitt lilla hjärta!
Hon: och i Melis och Elins brevlåda låg detta fina paket till Alice:
Tack Charlotta, Rasmus, Alexander, Ludwig och Cassandra! Mormor blev precis lika glad och rörd över omtanken som föräldrarna. (Ja, nästan i alla fall. Meli var väldigt väldigt glad, tack Charlotta;))
Hon: sitter och läser morgontidningarna med sjöfåglarnas kackel i bakgrunden och Degerhamn och Ölands Södra Udde på andra sidan sundet. Min mamma föddes på Norra Udden, i fyrmästarbostaden bredvid Långe Erik. Min morfar var fyrmästare där från 1900 till 1937. Mamma var sladdis och föddes 1921.
Har alltid känt mig som ölänning eftersom det alltid hette ”nu åker vi hem” när vi satte oss i bilen och styrde mot Öland. (Alltså, jag är född i Torsås på fastlandet.) Dessutom älskade jag Öland, gör fortfarande fast jag nu njuter av ön från andra sidan Kalmarsund.
Hursom så sitter jag och läser krönikan ovan av Tove Folkesson i DN och den känns så hemtam och rätt. Om tiden vi lever i nu med Corona, och avogheten eller rättare distanseringen till Sommargästerna från Stockholm, dem och vi. Och hur vi minsann klarar oss utan dem, fast det ändå lite kul och upplivat när de kommer till midsommar. Fylla och bråk på stan, och raggarbilarna kör i långa rader över bron. Alltid med nykter chaufför, det var heligt. Och när jag var riktigt liten och vi satt i kön till färjan hamnade de flesta i fyllecell i Kalmar redan innan de kört på färjan. Då satt chauffören ensam kvar i bilen.
Men så slutar krönikan abrupt med att författaren egentligen är Stockholmare… ja just, vad är jag egentligen. Bott 16 år i Torsås (alla somrar och helger i Borgholm), 3 år i Kalmar, 2 år i London och 36 år i Stockholm. Och sedan typ 3 veckor bosatt permanent på vårt landställe (ursprungligen mina föräldrars sedan slutet av 40-talet) i Skeppevik. Och genast tycker jag stockholmare är sommargäster, medan de andra stugägarna härnere kallar oss för stockholmarna på Udden. Mmmm, tål att funderas på! Men nu måste jag ta hand om chiliplantorna som helt glömts bort när tomaterna fått all uppmärksamhet i och med flytten hemifrån.
peppekerstin.blog 
Publicerat av