Onsdag: ledsen Peppe, du är för långsam

Slå på ljudet! Magisk morgon!

Hon: bleke, kackel, svanar, änder, tuffande båt. Glömde, sälarna ligger på redden också. Nu får du fortsätta Peppe. Ändra rubben om du vill 😉

Han: Tack min fru! Egentligen borde vi stanna i den bilden. Men jag har förstås tänkt – och tänkt långt. Dagens predikotext handlar om media: Igår läste hon om katten i Söderåkra räddats efter två dagar i en fem meter hög gran.
– Han har varit livrädd för skatorna har varit på honom, berättar Birgit Olsson som dock kan berätta att katten var oskadd när Patrik Folkesson kom med sin skylift och plockade ner katten (Barometern 21 april).
Det är vad man kan kalla en riktig nyhet.

Annars brukar man säga att i dagens medievärld är en nyhet något som man läst förut. ”I Sverige är en nyhet ingen nyhet förrän man hört den förut”, konstaterade författaren och utrikeskorren Herman Lindkvist redan år 1990, enligt mitt textarkiv. Det är därför alla nyhetsredaktioner i dag anser att en nyhet är något som handlar om coronaviruset
Och det är därför vi blir allt mindre intresserade av nyhetssändningarna – för egen del har missat Krismyndighetens dagliga presskonferens en hel vecka.
– Vi har nämligen redan hört nyheterna förut.
Det är också därför det är intressantare att läsa vad författare skriver om coronapandemin än vad våra vanligaste nyhetsredaktörer producerar i samma ämne.

Ibland får jag frågan om jag inte längtar tillbaka till mediebranschen. Svaret är ett ödmjukt:
– Nej, för helvete!
Efter 50 år i mediefabriken har jag slutat tycka i tidningar och i morgonsoffor. Varför? Kanske för att jag började fundera på andra frågor än dom den rådande mediedramaturgin förväntade sig att jag skulle tycka om.
Typ vad då?
– Typ, vem har någonsin hört talas om att Allah ingrep i människors tillvaro innan Muhammed dök upp?
Den frågan ställde sig författaren Lars Gustafsson i Tennisspelarna år 1978. I Den extra milen (1995) väcker Stig Claesson en annan intressant fråga:
– Det sägs att Jesus kunde få döva att höra och blinda att se, men jag undrar om han kunde hoppa nio meter i längd.
Författaren Torgny Lindgren berättar att hans farbror Hjalmar ville bli mördare, men inte kunde bestämma sig för vem han skulle mörda. Frågan fick aldrig något svar och farbrodern fick bli förtalare istället – han pratade skit om folk.
Det är i alla fall vad Lindgren minns att han minns i sina Minnen (Norstedts, 2010). Och han minns att farbror Hjalmar var traktens värsta besserwisser. Gubben hävdade till exempel att Mozart komponerade den musik han gjorde för att han inte kunde spela dragspel.
– Hade Mozart känt till dragspelet hade han skrivit Livet i Finnskogarna, deklarerade farbror Hjalmar.
Hade han verkligen det? Ingen vet, Buschmann uppfann trots allt dragspelet först 30 år efter Mozarts död, men det visste å andra sidan varken Mozart eller farbror Hjalmar.

Slutsats? Svar: Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret. Och det finns många frågor att ställa. I Upplaga Noll (2016) låter till exempel Umberto Eco ett gäng journalister samlas för att göra en dummy till en ny dagstidning. Tidningen ska skaka om läsekresten, men ägaren avser nu inte att ge ut tidningen – bara använda dummyn för att skrämma investerare att satsa pengar i den cyniske tidningsägarens andra projekt. Detta i tron att här kommer en tidning som verkligen ställer nya frågor och därför mycket väl kan komma att ställa obekväma frågor även om investerarnas skumma affärer och skenheliga livsstil.

Eco beskriver ett redaktionsmöte, där journalisterna diskuterar artikeluppslag till morgondagens tidning. Frågor och hypoteser korsar varandra ungefär så här:
– Varför möts aldrig parallella linjer?
– Därför att om de möttes skulle de som gymnastiserar på barr bryta benen.
– Varför uppfanns whisky i Skottland?
–  Hade den uppfunnits i Japan hade den varit saké och ingen skulle komma på att blanda den med soda.
Och varför Christofer Columbus seglade västerut? Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.
– Du undrar vart vill jag komma?

Bara hit: Eco är författare och han beskriver ett redaktionsmöte som en författare tänker sig ett redaktionsmöte, där journalister förutsättningslöst diskuterar morgondagens tidning. Umberto Eco var en bra författare, men här är han naturligtvis ute och cyklar. I verkligheten ställs inga förutsättningslösa frågor på redaktionsmöten eller i morgonsoffor.
Man vet vart flocken springer – och man är fast besluten att springa i samma riktning.
Jag har en tes:
– Författare vidgar våra vyer genom att visa på nya sammanhang. Journalister däremot har blivit vår tids prästerskap. De envisas med att formulera svar på frågor som redan besvarats och alla texter anpassas till den stora berättelsen. Just nu handlar det om viruset och nyheter är inga nyheter, utan historier som mediedramaturgin lärt oss känna igen som nyheter.
Det är därför vi aldrig lär oss nåt nytt av nyhetsprogrammen. De bekräftar vad vi redan visste.
Och det känns bra.

Amelia (Adamo) berättade en gång att orsaken till att hennes kvinnotidningar (Tara, Amelia, M Magazine m fl) ältar om samma ämnen vecka efter vecka (diet, relationer, hälsa, ”brinnande vulvor”) är att tidningarna fungerar som söndagarnas kyrkobesök gjorde förr i tiden. Kvinnor gick dit för att få vara i fred och få tid med sina egna tankar. Att prästen (redaktören) mal om gamla budskap är själva poängen.
– Det ska inte vara några nyheter! Däremot ska de gamla sanningarna gärna gestaltas på ett nytt sätt, annars somnar vi i kyrkbänken/soffan.
I dagens coronatider fyller nyhetsprogrammen samma funktion.
– Allt har hänt, men ingenting har förändrats.


Men till slut anar vi träullen i dockan. För egen del fastnade jag för en nyhet på Nybrosidan i Barometern: Naturfotografen Torsten Klint  satt gömd i en koja i skogen norr om Nybro för att lyssna på tjäderspel. Plötsligt försökte någon tränga sig in till honom. Det var ingen fågelskådare.
– Det visade sig vara en räv!
Hur det gick med tjäderskådandet?
– Nja, tjädertupparna flydde när räven började väsnas. Så det det sket sig kan man säga, sa Torsten. ”Men jag fick en annan upplevelse.”
Det kallar jag en nyhet.

PS: Historien om räven påminner om den klassiska löpsedeln som en gång i tiden användes för att lära journalister vad som skiljer en nyhet från reklamtexter: ”Greve bet hund”, löd rubriken på en artikel om ett bråk där både en hund och en greve var inblandad. Underförstått att hundar biter människor är ingen nyhet.

Publicerat av

3 reaktioner till “Onsdag: ledsen Peppe, du är för långsam

  1. Ni blandar ihop minneskorten: ”Mord idag på Östermalm – Greve sköt neger med jaktgevär”(Aftonbladet) och den jounalistiska aforismen: ”man bites dog”, en klassisk definition på vad som är en nyhet. Ungefär som ”Peppe och Kerstin välkomnar allmänheten till udden”, skulle vara en klockren toppnyhet i Gökalunds Veckoblad.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s