söndag: apropå hemingway, nya växter och namns nämnande

Han: Eftersom det är helg och inget morgonarbete är det min tur att hämta tidningen. Tog en kudde och gick iväg i min blå pyjamas. Det vill säga, jag gick i väg för att sätta mig i bilen för att köra och hämta tidningen. Kudden för att av frysa stjärten av mig, men inser att det inte går. Björns gamla Volvo är kopplad till släpvagnen och på släpvagnen står de nya verandadörrarna till Hus 2 och lat är jag, men inte så lat och framförallt tillräcklig fåfäng för att undvika att gubbarna i viken ska blogga om att idag tog Stockholmarn på udden bilen och släpvagnen och de nya verandadörrarna till postlådan för att hämta tidningen.

Postlådorna ligger vid Kiosken, ca 600 meter inåt viken och det fick bli till att tillgripa Icahandlarns cykel igen (nu vet du det också, Christer!) och det går bra, även om jag saknar kudden, men utanför Nånslagskonsultens stora villa håller jag på att falla av cykeln.
– Förbannade odjur!
De är tysta som möss men stora som vildsvinsungar och mittimot Advokatens kommer den svarta robotgräsklipparen farande rakt emot mig, möjligen av märket Lyfco E1200 WiFi och när den tvärvänder, för det gör den ju eftersom den är en robot, är jag redan på väg in i den stora tallen hos Nisses husse och matte.
Nåja, utanför Landshövdingens residens plingar jag på ringklockan som jag brukar tuta i bilen och sedan rullar det på förbi Sop-Bengt och Uppfinnar-Jockes tomt och i gatukorsningen smyger Officerens robotgräsklippare fram, ensam hemma och till synes planlöst. Men Polisintendenten verkar inte vara här och det är tyst och mörkt hos Snickarn/Höjdhopparn och Kineserna har inte öppnat än.

Nå, det räcker. Alla fattar att där vi bor har människor smeknamn, ofta efter sin roll eller funktion. Kanske är det ett sätt att inte bli för privat? Att jag denna morgon reflekterar över detta är inte bara de fina bilderna som hon la upp i går kväll, Utan också att jag i natt läste mig till att Hemingway i sina romaner och noveller alltid talar om spritsorter och drinkrecept i termer av egna varumärken – Gordon’s, Perrier, Noilly Prat.
– Det gäller allt drickbart. Han nämner dem vid namn – utom när han skriver om sin favoritsprit: whisky.
Även om alla (i min generation) lärt sig att Daiquiri, Bellinin på Harry’s Bar och La Bodeguitas Mojito i Havanna var författarens favoritdricka, så har jag från säker källa att det var whisky som låg Hemingway närmast hjärtat.
 – Ofta stavade han den bruna drycken ”whiskey” även om han mest drack skotsk whisky, men i sina texter nämner han inga namn. Detta trots att andra vittnat om att Hemingway helst drack Dewar’s White Label, Old Parr, Grand Macnish, Haig & Haig eller Johnny Walker i sin Whiskey & Soda – en grogg som serveras i minst tolv av hans romaner och noveller.

– Varför jag är så säker på det? För att jag för några år köpte Hemingsways roman To Have And Have Not på Hedengrens bokrea på Stureplan. Eller, jag trodde att jag hade köpt romanen. I själva verket hade jag köpt en bok som heter To Have And Have Another – a Hemingway Cocktail Companion. Författaren, Philip Greene, har gått igenom Hemingsways alla verk och listat alla sorters sprit och drinkrecept som flödar där.
En enastående bibel för en kulturintresserad man i karantän, som just nu helst dricker Horse’s Neck som bekräftas av lördagskvällens bildbevis (måste vara Jim Beam, men det duger med Jack Daniels) + några droppar Angostura och hälften så mycket alkoholfri Ginger Beer från Ica i Jämjö).
– Och dessutom massor av is. En dotter som jobbat som bartender har nämligen lärt mig att om jag tar en isbit så smälter den. Fyller jag hela glaset så blir drycken kall utan att isen smälter.
Inte som Hemingway, alltså. I A Farewell to Arms sitter Frederic och Catherine i ett hotellrum i Lausanne. Frederic läser tidningen, smuttar på sitt glas och säger rakt ut i rummet:
– I would have to tell them not to put ice in the whiskey. Let them bring the ice separately. That way you could tell how much whiskey there was and it would not suddenly be too thin from the soda… Good whiskey was very pleasant. It was one of the pleasant parts of life.

Detta apropå namns nämnande. Och till minne av en intressant söndagmorgon efter ännu en skön lördagskväll i hennes sällskap.

Hon: och eftersom han redan hade förberett denna texten igår på dan blev han skitsur när jag la upp bilden ovan redan igår kväll och skrev att det var en horses neck. Beskar bilden så att glaset försvann och skrev om bildtexten för husfridens skull. Fattade då att bloggen som jag tog initiativet till och fick sälja in på en motsträvig man plötsligt blivit med ”pappa” 😉

Är väl mer ”spontan” och fåordig, i alla fall i skrift, ha ha. Så nu kommer jag lägga upp lite bilder istället, från morgonens rond. Kollat in om de nyplanterade bärbuskarna och träden verkar ha tagit sig. Tror det… lite osäker på en del.

PS: Hon har rätt, fina bilder säger mer än tusen bokstäver. Men tillbaka till morgonens predikan. En bloggläsande son påpekar att Hemingway söp ihjäl sig och det kanske jag bör tänka på. Rätt, men fel. Hemingway söp inte ihjäl sig. Han drack för mycket för att han inte kunde skriva längre och när han en morgon gick upp för att pinka, stannade han i hallen, satte en gevärspipa i munnen och tryckte av.

Jag dricker, just nu helst whisky men jag dricker inte för att jag har ångest. Jag kan skriva även om mina historier inte är några särskilt bra historier och jag har inget gevär heller. Det finns en tragisk kommentar om alkohol i Snön på Kilimanjaro som kan sägas förebåda Hemingways självmord. Harry, även han författare, ligger i sin tältsäng på fjället och väntar på döden med kallbrand i benet. Hans fru Helen, även hon gillar Whiskey & Soda, försöker hindra Harry från att dricka. De grälar, hon ger med sig men Harry konstaterar:
– So this was the way it ended in a bickering over a drink.

Det var alltså så här livet slutade – i ett käbbel över en drink. Tragiskt. Ändå är det inte detta som är det verkliga tragiska i historien. Harry ligger och dör med kallbrand i benet efter att han struntat i ett litet rivsår och han är förbannad, som Hemingway var förbannad. Förbannad över att han ”fördärvat sin talang på fruntimmer och sprit och dåliga historier”.
Förbannad över att han har sparat de bästa historierna för att han var rädd att han inte skulle få ihop dem på slutet och som därför aldrig blev skrivna och som det nu är för sent att skriva. Nu skulle han aldrig komma att skriva det som han hade sparat tills han visste tillräckligt för att kunna skriva det bra.

Sådana ambitioner har jag aldrig haft och jag slipper därför Harrys ångest över att han aldrig fick tillfälle att åstadkomma ”någonting riktigt”. Jag har redan skrivit på tok för mycket, vilket mina 699 sidor samlade dagsnoteringar visar. Numera skriver jag bara för att det roligt att mäta mig med henne som på sitt vanliga spontana vis valt att servera mig en och annan Horse’s Neck utan att varken käbbla eller oroa sig för min framtid.

Och med det sagt vill även jag låta bilder tala för sig själva:

• 

• 

• 

Hon: jag gillar dina låååånga texter Peppe ❤️