lördag: en morron med tankar om snö – och bröd

Han: Läser i Dagens Industri att hobbybyggare bör skippa sågen under karantänen. Glöm det.  Jag har lärt mig saker av proffsen: Förutom spännband är Tigersågen snickaren bäste vän. Och när huset jävlas för mycket:
– Motorsågen är inget som regissören Tobe Hooper hittade på i ”The Texas Chainsaw Massacre 2003” (Motorsågsmassakern). Den bärande principen är enkel: Våld funkar!
Vaknar dagen efter utan skador. Däremot en irriterande sticka i tummen.

Snö i bokform. Och i verkligheten..

Nu till någonting helt annat: Idag blommar vårt stora körsbärsträd på udden, men i en annan del av Sverige: Med två meter höga snövallar var det egentligen dårskap att ge sig upp dit så här års. Snön och kälen gjorde det omöjligt att ta sig in genom ytterdörren till stugan, alltså fick de klättra in och ut via det vanliga fönstret mot söder. Vatten hade de tänkt hinka upp från tjärnen – men de gav upp när det visade sig att de var tvungna att gräva sig ner genom tre meter snö för att nå isen.
– Alltså fick det bli att smälta snö på spisen och funkade bra det också.


Jag utgår från att du som läser det här inte vet var Sippmikk ligger.
– Någonstans i Norrland?
– Sant. Men se det här klippet från Stockholmbaserade SvT så fattar du ungefär hur det ser ut just nu. Nu till kroken i dagens predikan: Om jag inte tyckte så mycket om Mats Ekdahls ”Snöns historia” (Carlsson Bokförlag, 2019) skulle jag ha skickat med den när Björn och Hanna for upp till Sippmikk för fyra veckor sedan. Den boken hör hemma i Engbergs fjällstuga. Mats har fått lysande recensioner. Snöns historia är inte bara intressant kulturhistoria utan även ett viktigt inlägg i den pågående debatten om vårt klimat och planetens framtid, skriver Magnus Halldin i Svenska dagbladet. Bakom Ekdahls ambitiöst upplagda böcker anar jag en oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

Efter den snölösa vintern här på udden känns den slutsatsen dubbelt oroande. Men Mats Ekdahl har skrivit en rolig bok, tankeväckande, folkbildande. Här kan vi läsa sedelärande historier om världens främste utförsåkare Lindsey Vonn och Mats glaciologfavvo John Tyndall. En essä handlar om Olaus Magnus känsla för snö, en annan om konstnären Claude Monets strapatsrika resa till Norge. Jan Baalsruds heroiska kamp undan tyska soldater i de norska fjällen under andra världskriget bör ingå i alla historieböcker.
Vi förstår varför snön är så central i den turkiske författaren Orhan Pamuks författarskap. Ett roligt kapitel handlar om hur Simone de Beauvoir försöker lära Jean-Paul Sartre skidkultur i Chamonixdalens backar. Lärospån ger även kapitlet om snön i Thomas Manns ”Bergtagen”, och om Elfriede Jelineks begränsade entusiasm för skidsport och den masskultur som invaderat Alperna.
Hemingways fanklubb får sitt: Snön på Kilimanjaro har vi läst många gånger. Vi var där nyåret 2018 – men visste vi att 49 av mästarens noveller börjar i snö?

I övrigt illustrerar Mats Ekdahls snöbok den förvirrade tes jag grubblade över igår: Smarta författare följer kapitalismens axiom om skalbarhet. Men det innebär också problem. Mats har berättat att det tagit honom 40 år att samla material till boken.
– Under den tiden funderade jag vidare, förkastade idé på idé och månader blev till år innan jag fattade pennan, skriver Mats i sitt efterord.
Snön har så att säga fortsatt att falla. I ett brev till undertecknad, daterat Helsingborg den 19 december år 2018, berättar författaren: Skriver nu färdigt en bok som ligger mig varmt om hjärtat – ”Snöns kulturhistoria”. Min första bok gjorde jag just om snö, is & kyla och skidåkning redan 1982. Nu har jag tagit itu med det ämnet igen. Har bland annat varit vid den stora isfjorden i Diskobukten på Grönland när min son var läkare där och min 70-årsdag firade jag i slutet av mars i Tromsö i Nordnorge, ”Porten till Arktis” som staden kallas, eftersom flera stora polarexpeditioner utgick därifrån.
  Snön och skidåkningen betydde mycket för mig, jag åkte mycket skidor i min barndom med min mamma som avled mitt i mitt vintersportlov 1963. Endast 38 år gammal fick hon ett aneurysm med mig ensam hemma som 14-åring och avled en vecka senare i ett mörkt sjukhusrum, på den tiden klarade man inte ett aneurysm, inte alltid nu heller men skådespelaren Suzanne Reuter överlevde en sådan för ett tjugotal år sedan, minns jag…

Upptäcker nu när jag läser om brevet, även det ett stycke romankonst, att Mats ger en bild av hur livet var före coronan för oss i ”Riskgruppen”: Käre Peppe, Jag blev väldigt glad för din bok som jag kommer kasta mig över i julhelgerna när jag fullgjort mina plikter här i hemmet där jag bor intill Sofiero slott i gamle kungens fruktträdgård. Här knåpar jag med mina böcker, har bland annat slutför en om ”Officersmässarnas historia” (nördigt, men kul) och en om ”Ägget” i matlagning, måleri och litteratur (James Bond åt alltid fina äggrätter i Ian Flemings romaner, men inte i filmerna där han mest dricker vodkamartini).
Om jag har tråkigt tar jag färjan över till Helsingör där jag går jag till Kulturhuset och läser Weekendavisen. Har jag jättetråkigt och känner mig melankolisk fortsätter jag bara med tåget till Köpenhamn där, som vi vet, dimmorna oftast brukar kunna skingras. Före lunchen på Slottskaelderen slår jag mig ned en stund i Rådhushaven (den rekommenderas, det inte många som känner till den trots att den ligger så centralt), en fin liten park som omnämns i en bok om stadens ”stilla platser”.
Åtskillig – rolig – tid går också åt till dialogen med Martin som är läkare vid neurologen i Malmö och Hedvig på advokatbyrån i Stockholm och hustru Margareta (Maggie) som är lärare i bild, naturvetenskap och teknik på högstadiet i Lerberget. Hon har gått ned till tre arbetsdagar i veckan. Men inga barnbarn ännu, tyvärr.
Jag tror ju på vetenskapens teorier om att det är bra för hjärnan att hålla igång och har därför även en citatblogg på en ledarskapssajt… Nu har tiden kommit här nere när vågorna slår höga över Strandpromenaden när man kör ned mot centrum. Sundet är ömsom upprört, ömsom stilla, men ständigt lika vackert. Äter man middag i Helsingör, som man förr kunde göra på klassiska Sundskroen, och blickar ut över Sundet känns det lite grann som om man satt och tittade ut över Huangpofloden i Shanghai eller Bosporen i Istanbul. Alla de många fartygens lanternor, och vid dimma det hesa ljudet från mistlurarna. Ja Peppe, där har jag en del av svaret på frågan varför springsjasgrabben från Stockholm bosatte sig vid Sundets pärla.
Tanti saluti
tillgivne Mats

Nu fattar ni andra kanske varför vi 70+ har så svårt att acceptera att ni satt oss i karantän. Mats, vi ses där ute. Förr eller senare …

(Nu är klockan 07:50 och hon borde vakna)

Medan han bloggade…

Hon: sant, jag sov nästan till åtta, men jag var uppe vid sex och kollade till degen jag satte igårkväll vid nio- tiotiden.

Detta ska alltså föreställa en hembakt Skogaholmslimpa, men jag borde nog haft finmalet rågmjöl istället för grovt. Men å andra sidan utgör rågmjölet endast en liten mängd av det mjöl som är i. Resten är vetemjöl special och rågsikt. Och så sirap o honung förstås. Jag testar mig igenom alla recepten i min nya brödbibel Bröd Bröd Bröd.

Hon: efter en mulen, ganska kylig dag och välbehövligt regnande klarnade det upp och blev en väldigt fin kväll.

Kvällspromenad runt udden
Båten borde i nu!
Husse inspekterar potatislandet…
Det såg bra ut
Okej, det här är sista för idag, nu går solen snart ner

Publicerat av

2 reaktioner till “lördag: en morron med tankar om snö – och bröd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s