Söndag: ”En oro över att vi håller på att förlora något ur sikte”

Han: Söndag, snö. Läser således om Mats Ekdals essäbok Snöns historia (Carlssons). Jag skrev om den redan i april 2020.

Mats, som spelat en central roll i min egen karriär som journalist och redaktör förr-i-tiden-tiden, fick lysande recensioner: Snöns historia är inte bara intressant kulturhistoria utan även ett viktigt inlägg i den pågående debatten om vårt klimat och planetens framtid, skrev Magnus Halldin i Svenska dagbladet. Bakom Ekdahls ambitiöst upplagda böcker anar jag en oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

Just nu känns den slutsatsen dubbelt oroande. Den kommun vi tillhör har lagt fram ett förslag till ny detaljplan som rubbar alla våra cirklar här på udden.
Efter över sjuttio år som ett naturnära stugområde vill man exploatera närliggande område så att vi hamnar i utkanten av ett stadsdelsområde med 100 – 200 villor och flerfamiljshus.

Kul(or) för markägare, exploatörer och tilltänkta utsocknes invandrare i vårt lilla hörn av verkligheten. Men knappast för oss som flyttade hit för havet, stillheten (även när det blåser), fågellivet och promenader i de nästan 10 hektar skog och åkermark man vill skövla för ge plats för ”utvecklingen”.
Kanske målar jag fan på väggen, men snön kan inte dölja att vi idag känner en påtaglig oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

PS: Minnesvärt i övrigt: Idag har vi återbesök av hägern och mött ett par sidensvansar.

Hon: ja det känns verkligen inte kul! Och vad händer med alla våra vilda djur och fåglar. Flyttar de någon annan stans… då flyttar vi nog efter.

Fast var hittar man något liknande…