Hon: vaknade i tid idag, satte på kaffet och hann hämta tidningarna mellan två skurar. Blev frukost i sängen. Också skönt, men känns mer lyxigt på helgerna när vi sagt att man bara får göra sånt som man tycker är kul. I sakta mak. Idag var det egentligen en massa som skulle göras, men man har inte riktigt lust med med nåt när det regnar. Hade det varit helg kunde man ju bara stannat kvar i sängen och läst böcker. Men Luther kallar, och dagens arbete inne hos Margareta, vilket Peppe får uppdatera om senare.
Det var som sagt välbehövligt med regn. Och förra årets överblivna salladsfröer som jag slängde ner i jorden i julas på vinst o förlust fick full fart och verkar komma upp ordentligt. Trodde jag inte riktigt, tänker ju ha tomater där sen, men kul ändå.
Hon: tur min krukleverens från Sneckenströms verkar vara på ingång. 15 5,7 liters krukor + 15 stycken 10-liters. Förmodligen på tok för lite, men …
Han: Johan, målarn, kom tidigt. Jonas, rörmokarn kom också tidigare än vi bestämt. Därmed har denna vecka redan dödat en myt:
– Hantverkare kan man inte lita på, de kommer alltid mañana, mañana.
Inte mina personliga assistenter här på udden – tack för att ni finns! Även Jonas sa förstås vad jag borde göra men inte tänker göra, för Margaretas stuga är en kuliss och vi bättrar bara på den lite här och lite där.
– Fryser avloppet, så fryser det.
Efteråt är jag trött. Fördelen med regn är att även Luther tycker att vi kan lägga oss på soffan och lyssnar på Nordegren & Epstein. Det gör jag varje vardag sedan jag flyttade till udden. Utom fredagar när de inte sänder, då lyssnar jag på Stil med Susanne Ljung. Har känt henne länge, en modern folkbildare.
På lördagsmornar har jag Naturmorgon i örsnäckan och söndagar är det God Morgon Världen. Men Thomas Nordegren är alltså min favorittyckare i radion. Det skorrar alltid. Han säger det jag tycker och muttrar ensam här ute på udden. Louise Epstein däremot står för det politiskt korrekta, jag avskyr hennes beskäftiga kommentar:
– Man kan tycka annorlunda också.
Klart man kan! Men att tycka rätt är bättre.
Karantän eller inte, P1 är mitt dagliga seminarium och det är en av de saker hon inte förstår med mig.
– Måste du lyssna på radion hela tiden?
Det beror på att hon inte vet hur det började. Hon fanns inte ens. Det var den natten jag första gången ritade en stol som flyger över blå berg. Jag har sett den stolen flyga många gånger och alltid undrat varför jag ritar en stol som flyger. Programmet jag lyssnade på den natten handlade om van Goghs stol, stolen han målade efter brytningen med sin vän Gauguin och innan han skar av sig örat för att ge det till flickan på bordellen, Gabrielle Bertatier.
Radio har sina begränsningar, vilket ger ökat utrymme för den egna fantasin och kanske trodde jag att van Gogh hade målat en flygande stol. Det hade han inte, men jag är tio år och har följt med min pappa tillbaka till Blåsjöfallet. Han ska träffa ”maskinisterna”, det är något problem med en av turbinerna. Maskinisterna heter Tryggve och Sune Olofsson och Lars-Erik och namn jag glömt men som jag då hade känt hela mitt liv och som styr Blåsjöfallets kraftstation från kontrollrummet långt ner i berget när alla vattenrallare flyttat till nästa anlägge.
Han lämnar mig i huset närmast sjön. Kanske är det första gången jag är här efter att vi flyttat. Det är ett tvåvåningshus, blåmålat som det Det Blå Huset vi bodde i högst upp i anlägget men inte lika stort. Om jag inte minns fel blev husen här nere vid sjön något slags semesterboende för anställda inom SCA. Bakom detta blå hus låg fotbollsplanen, där jag blev djurgårdare år 1955 när DIF tog sitt femte SM-guld efter att ha vunnit Allsvenskan. Nu, det vill säga då, fyra år senare har de vita målstolparna börjat vackla och björkslyn flyttar fram sina positioner vid mittlinjen. Och så det vi inte talar om: Det har inte ens gått ett år och förmodligen tänker även din pappa på att min lillasyster Pia drunknat bara hundra meter från huset han lämnar dig ensam i. I vart fall säger han inget. Han säger bara, ”Stanna här, jag kommer tillbaka i kväll.”
– Det gör han inte.
Det här hände långt innan det fanns mobiltelefoner och sms och innan världen gick under om man inte besvarar ett meddelande inom sju sekunder och förmodligen förväntar jag mig inte att han ska höra av sig och förklara varför han inte kommer.
Han kommer bara inte.
Det blå huset vid Jormsjön är tomt på personliga referenser, men jag hittar två gamla Lektyr i en tom garderob och en radioapparat. De bara brösten och sexbreven i tidningarna väcker fantasier och egna litterära ambitioner. Transistorradion är inställd på P1 och hela dagen och hela kvällen lyssnar jag.
– Allt är mycket intressant.
Den natten är den första jag somnar till P1. När jag vaknar på morgonen undrar jag inte varför min pappa inte hört av sig, utan varför van Goghs stol på min egen teckning flyger över blå sjöar och blå berg.
Men viktigare: Där och då insåg jag att jag aldrig mer kommer att ha tråkigt, aldrig mer vara ensam och sextio år senare somnar jag fortfarande till P1 när jag sover ensam (1). Ofta lyssnar jag till och med på reprisen av Nordegren & Epstein, som nu. Även om jag tycker att Louise är präktig och beskäftig blir jag glad att hon säger det hon säger innan jag somnar i soffan för det visar att världen kanske trots allt är bättre än vad jag och Thomas Nordegren tror.
– Man kan fortfarande tycka annorlunda. Där ungefär somnar jag i soffan. När jag vaknar har hon stängt av min radio. Det regnar och hon ligger i den andra soffan med iPaden och säger att hon pratat med Ikea om vårt kök, nu när Jonas kopplar på vattnet redan måndag eller tisdag.
Vad gäller min pappas förklaringar om varför han inte hörde av sig den natten har även jag på förekommande anledning upprepat, men det är en annan historia.
____________
1Jag är som vanligt bara ett lackmuspapper i tidens vinglas. ”Han vill inte ens ha tyst när han ska sova. Då vill han helst lyssna på en dokumentär om IB-affären,” skriver Emma Bouvin i en krönika. Han är hennes man och ”detta tyckte jag i början av vår relation var lite gulligt. Jag lät honom lyssna på den när vi skulle somna ibland, för att vara snäll, trots att jag omöjligt kan komma till ro när någon pratar.” Det var längesen nu, konstaterar fru Bouvin och hävdar att alla hennes väninnor har samma irriterande erfarenhet av manligt behov av ljud. En typiskt kvinnlig könsrelaterad generalisering som jag på empiriska grunder tyvärr skriver under på till hundra procent.
peppekerstin.blog 
Saknar er❤️
GillaGillad av 1 person
Detsamma ❤️
GillaGilla