Fredag: skam den som ger sig …

Hon: detta var ämnet jag tänkt ut för igår, skulle handla om min enligt Peppe och Sifysos (eller vad han hette…) ”meningslösa” kamp mot tången. När jag skulle ner och ta bild såg jag på långt håll att massa tång kommit in igen. Hård pålandsvind. Attans!! Men, vinden har vänt i natt och det ser riktigt bra ut. Jättestor skillnad mot hur det sett ut sista månaden oavsett vind. Alltså inte ogjort jobb. Har dessutom massor av fin blåstång till kompost. Och får Mandelmanns ont om räcker det till dem med.

Okej, det ligger lite här och var, men inte en halv meter kompakt mörker…
Ganska rent här va…
Får nog bada för att ta det sista längre ut, första doppet i år i så fall

Kommer uppdatera mer om kampen mot gråsuggorna senare idag. Kan ha fått en biologisk räddning från Naturhistoriska Museet! Tack vare Peppes goggle-insats när jag bröt ihop och förklarade fullskaligt krig i förra veckan. Då var vapnet en blandning av ättika, neemolja och såpa.

Nya vapnet
(Obs! museet använder oljan men är inte leverantör, ser jag nu)

Har dock inte testat ännu eftersom Peppe påstod han fick andnöd av doften, och då var det ändå bara räkningen som var bifogad i brevet som fanns kvar inomhus. Hela paketet ”stank/doftade” av ceder när jag hämtade det i brevlådan. Fattade först inte vad det var eftersom Peppe var mottagaren. Undrade först om han blivit tokig och skickat efter parfym eller nåt annat i den genren… inte likt honom!

En liten del av användningsområdena…

Satte i alla fall ut flaskan som den var i växthuset, tänkte att som den luktar kanske det räcker och avskräcker ovälkomna gäster som den är. Sen börjar mina ögon rinna och jag blev helt täppt. Pollen eller oljan, googlade, fann att den ska vara lugnande för sinnet och skänka harmoni bl a. Mmmm, jag undrar jag. Tycker ättika och såpa funkar ganska bra 🙂

Ps. Uppdatering av status i solrostävlingen..,

Han: En fråga: Är det nån där ute som testat röd ceder? Går det att röka? Skojar bara, även om leverantören hävdar att det är ekologisk så undrar man ju. Som Alfred E. Neuman, konstaterade:
Vi lever i en värld där lemonad är gjord av kemikaliska smakämnen medan möbellack görs av riktiga citroner.
Alfred var, som Riskgruppen minns, tidningen Mads talesperson, ”ful med fräknar” men vår tids filosof.

Hennes kamp mot tången är annars beundransvärd. För egen del tillhör jag dem som skördar vad andra sått. Sedan flera år tillbaka genomför jag nämligen ett experiment i Jan Baptista van Helmonts anda. Det gör även Isman, han har gröna fingrar och är jurist så vi sysslar inte med något olagligt.
Eftersom hon lagar middag och jag njuter av vår 5-a-clock-dry martini på solsidan ska jag berätta historien från början: Potatis är den mest odlade kulturväxten i världen. Det finns över 2 500 olika sorter. I Sverige odlas ett hundratal och svenska potatisodlare skördar storleksordningen 550 000 ton på cirka 17 000 hektar jord. Trots detta finns det många missuppfattningar om potatis. En är att det var Jonas Alströmer som tog knölen till Sverige på 1700-talet. Så har jag lärt dig, men så var det inte. Redan 1655 odlade Olof Rudbeck potatis i sin trädgård i Uppsala. Rudbeck är världsberömd för att han kartlade det mänskliga lymfkärlsystemet.

I Sverige är Rudbeck även världsberömd för att han fantiserade ihop Atlantica, det bokverk som inspirerat nationalistiska dumskallar i alla tider att tro att Sverige är sagans Atlantis och svenskarna alla herrefolks ursprung. Men – och det är därför han dyker upp i denna anteckning – mellan populistiskt fejk och anatomiska studier anlade Rudbeck Botaniska trädgården i Uppsala. Här planterade han potatis, dock inte som människoföda, utan för plantans vackra blommor som han kallade Peruansk Nattskatta.

Först på 1720-talet försökte mångsysslaren och entreprenören Jonas Alströmer göra potatisen kommersiellt gångbar som svenskarnas basföda. Det skedde mot bakgrund av de återkommande vågor av hungersnöd som drabbat Sverige och under dina år i folkskolan hade Alströmer hjältestatus.
Bakom varje framgångsrik man står dock ofta en beslutsam kvinna. Så även på potatisåkern och det var i själva verket grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) som avgjorde potatisens framtid här i landet.
– Hon upptäckte att det gick att göra brännvin av knölarna.

Alkohol är vad även inkaindianerna använde denna kulturväxt till. Det skedde innan européerna drev upp urbefolkningen i Anderna, där inga spannmål växte. Bara potatis, alltså fick potatisen bli basföda och inte bara något man drack till fredagsmyset. I Sydamerika var potatisen flerårig och växte vilt, men på resan till Europa blev det fel redan från början.
På indianspråket quechua kallas rotfrukten papa. ”Potatis” kan däre- mot härledas ur spanskans patata. Orsaken är att när de spanska con- quistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med söt- potatis, ipomea batatas, som redan var känd här. Och trots vad jag alltid trott är potatisen inte släkt med sötpotatisen. Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj.

Förstod vad potatisen kunde användas till.

Alströmer kallade sina potatisar för nolor eller jordpäron. Pärer sa man i Jorm när jag var barn och päror säger gamla surgubbar fortfaran- de i Skåne. Om de inte säger panntoffler. Det senare är en reminiscens från danskans kartoffler och en ironisk påminnelse om att de delar av landet, där den dryga storsvenska nationalismen är som mest utbredd, ganska nyligen var danskt.
Men språkhistorien spelar mig ytterligare ett spratt: Eine kleine Kartoffel har jag ofta beställt till din wienerschnitzel ovetande om att kartoffel och panntoffel är varianter på italienskans tartuffoli, alltså tryffel.

Även här är jag alltså ute och cyklar i potatisåkern. Och jag är i gott sällskap. Den spanske skribenten Cieza de León lär vara den europé som först beskrev potatisen, när han år 1553 olyckligtvis hävdade att den goda knölen ”påminner om tryffel och som efter den kokats blir lika mör som kastanj.”
Men potatisen är varken släkt med sötpotatis eller med tryffel, utan tillhör samma familj som hennes chili, paprika, aubergine och tobak.
– Redan där borde potatisodlarna reagera, eller hur?
Potatisen tillhör en familj vars frukter växer ovan jord. Hade Alströmer och grevinnan de la Gardie känt till släktskapet hade de insett att potatisen inte behöver gro i jord för att bli gratäng och brännvin. Och därmed är jag tillbaka på udden, ty här flyter potatisens historia ihop med Jan Baptista van Helmonts.
– Vem sjutton är Jan Baptista van Helmont?
Jag förstår att hon undrar. Jag har glömt hur och varför vi möttes, men det var den mannen som fick mig att sluta odla pärer som van Goghs potatisodlare.
– Och att kyssa jorden.

Jan Baptista var en flamländsk läkare och kemist1, som i likhet med många andra av mina hjältar gått till historien för något annat än det han hade betalt för att göra.
Och detta är kvällens budskap:
– Han bevisade att växter inte behöver jord. Än mindre att växter äter jord, vilket man trodde vid den tiden.
Det är höljt i historiens dunkel varför Jan Baptista började grubbla över dessa sakernas tillstånd. Kanske berodde det på att han hade sex eller sju barn och häpet undrade vad det var som fick dem att växa så kopiöst fort.
Under alla förhållanden tar det Jan Baptista van Helmont fem år att genomföra sitt experiment.

Experimentet består i att han planterar ett pilskott i en kruka med 90,8 kilo jord. Under fem år vattnar han regelbundet sin planta och under dessa fem år tar det 30-åriga kriget äntligen slut. Svenska Västindiska Kompaniet köper Manhattan för 24 dollar av wappingerindianerna. Billigt kan man tycka, men metkrokar och glaspärlor till ett värde av 24 dollar var ganska bra betalt med tanke på att wappingers inte ägde ön.
Bluffade gjorde även Filip IV när han i ett försök att dölja det spanska väldets sammanbrott lät Vélasques föreviga Spinolas seger vid Breda tio år tidigare.

Fjolårets skörd bland tången.

Kort sagt: Världen förändras under de fem år som Jan Baptista van Helmont vattnar krukan med pilträdet. I Holland stiger priset på en enda lök av Semper Augustus till 30 000 gulden (motsvarande 200 genomsnittliga årslöner) och de galopperande tulpanpriserna får den hol-ländska ekonomin att kollapsa i Europas första finanskris. I det katolska Holland sitter nu Jan Baptista i husarrest för sitt skumma intresse för träd och torde inte brytt sig.

Under dessa fem år har Rembrandt lärt sin begåvade lärling Govert Flinck allt han kan. Ett förtroende som denne återgäldar genom att ko- piera och sälja mästarens mästerverk – Rembrandts bästa självporträtt antas vara målade av Flinck. Fermat skriver i en marginalanteckning att han har hittat beviset på sitt stora teorem – men tillägger att utrymmet där i marginalen är alltför begränsat för att han ska få plats att skriva ner sin formel och det dröjer därför 350 år innan matematikern Andrew Wiles får ihop Fermats ekvation.

Och för att vidga världen ytterligare: Under Jan Baptista van Helmonts femåriga husarrest (inte olik min coronakarantän, om än ofrivillig) slår pesten till mot Sverige, krigarkungen Gustav II Adolf begravs i Riddarkyrkan. Den stolta svenska kolonin Nya Sverige grundas vid Delawareflodens mynning och svenska politiker antar den första allmänna zigenarförordningen, Placat om Tatrarnes fördrifvande av landet. Enligt denna ska alla romer fördrivas före den 8 november året 1638. Därefter skall alla romska män hängas och kvinnor och barn landsförvisas.

Hon påpekar att maten snart är klar, men min poäng: Världen därute förändras, men hemma hos Jan Baptista van Helmont händer inte mycket. Men, som så ofta i bra historier:
– Det intressanta är inte det som händer, utan det som inte händer.
Jan Baptista vattnar sitt lilla träd, men inte en enda gång under dessa fem år byter han jord i krukan. Han tillför ingen jordförbättring, inget gödsel, inga näringstillsatser. Inte en enda liten gödselpinne som jag penetrerat dina egna krukor med.
Kort sagt:
– Han gör precis tvärtemot vad förståsigpåarna i alla dessa trädgårdsprogram som vi tittar på säger att hon måste göra för att bli en framgångsrik odlare.
– Hur det går?

Efter ett halvt decennium är Jan Baptistas lilla planta manshögt och trädet väger 67 kilo. Den fem år gamla jorden i krukan, som vid experimentets början vägde 90,8 kilo väger nu 90 kilo och 744 gram.
56 gram jord har alltså producerat ett träd som väger 67 kilo.
– Intressant, eller hur?
Slutsatsen är given: Det är inte jorden som får trädet att växa. Växter behöver nämligen inte jord. Och för att knyta ihop säcken:
– Potatisodlare borde kyssa någonting annat än jorden.
Potatisen, kanske.
– Eller varandra?
För egen del kysser jag tången som hon bärgat. Det är denna solvarma och fuktiga tång som är den livmoder, i vilken mina nysatta Casablanca, Monte Carlo och en svart potatis inköpt i Paris, växer sig stora, släta, siennafärgade och inte minst:
– Ingen lort, inga maskhål. Ingen skorv. Om några veckor häller jag dem direkt i kastrullen.

Slutsats? Jag tycker inte bara om att se hur hur hon sträcker på sina benmuskler för att kasta den tunga tången över axeln. Jag vet att jag senare i sommar kommer att skörda det hennes arbete sått.
Nu middag.

Här finns en en gnutta jord.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s