Fredag: imorgon ska det ske…

Hon: skandal är vad det är, jag har inte badat än i år, och snart är det juni. Hoppades nästan det skulle vara kallt så jag hade en ursäkt. Men jag brukar bada ändå bara det är varmt i luften, och det har det ju varit lite till och från i en månad. Kommer dessutom från en”kallbadande” släkt. Min moster badade var dag året runt fram till hon var 95 år. Vid 96 gick hon bort. Hon brukade pryda framsidan på Ölandsbladet, i en isvak, när hon fyllde jämnt. Mamma och pappa badade också typ så länge det inte låg is i viken. ”Ta en kall avvrivning och känn dig som en ny människa” var mantrat i min familj. Ja, jag skäms, imorgon ska det ske. Årets första dopp!!!

Annars har jag bara planterat ut och om, som var dag. Och vattnat förstås!!! Fattar inte hur det kan ta så lång tid och hur jag kan ligga efter när jag håller på från typ sju till fem, utan riktig lunchpaus. Har dessutom blivit förfrågad om att göra ett riktigt jobb, vilket jag inte haft en tanke på att göra mer, nånsin! Men när huvudet sätter igång och klurar på hur man skulle kunna göra så går det inte att stoppa. Och det är ju faktiskt också kul, men har egentligen inte alls tid med det just nu. Hinner ju inte ens bada!!! Men men. Nu är det i alla fall dags för fredags aw, vi har bestämt att sluta ”jobba” kl 15.00 på fredagar och helger, vilket vi inte riktigt höll idag. Klockan är nästan fyra. Skål på er!

Ps. Peppe hamrar på datorn. Fortfarande… fast med en fredags-drink vid sidan om, puh! Frågar vad han gör, ”jag diktar” säger han. Ja, så det kommer nog mer här snart trots att vi passerat sluttid på fredagar… då får väl jag gå och plantera om de där stackars ”urvuxna” tomatplantorna som står och väntar på planteringsbordet.

Han: Okej, det tog lite tid att formulera: Hon har rätt, det gäller att ha rutiner i karantän annars tenderar det bara att bli arbete.
Att bli klara.
– Färdig! Som barnen sa när de var små och satt på pottan.
Men kära fru vi ska ju aldrig bli färdiga!
Det är bara att inse: När vi nu bosatt oss här på vår udde, så betyder det att vi aldrig kommer att gå i mål.
Vi har klivit av ekorrhjulet.

Hade vi jobbat kvar i reklambranschen hade vi skaldat att ”Resan är en del av målet”. Faktum är att jag en gång i tiden deltog i en slogantävling för British Airways med denna pay-off. Nej, jag vann inte. (Jag vann inte heller wienerkorvskorvsproducentens dito tävling med den filosofiskt oantastliga slogan: ”Allt har ett slut – utom korven som har två”).

Bla, bla, bla tänker du som inte tillhör Riskgruppen och inte lärt dig att förhållandet mellan ”resan” och ”målet” är en central fråga i europeisk filosofi. Länge var det stridsfrågan inom arbetsrörelsen.
– Rörelsen är allt – målet inte, sa den reformistiska socialdemokratins främste ideolog Eduard Bernstein i polemik med de revolutionära kommunisterna som hävdade att ”målet är allt” – och att alla kostnader under resan i form av död och terror därför var befogade.
Och den kampen pågår varje dag här på udden. För den röda feministikonen Rosa Luxemburg var målet allt – ”och rörelsen bara en spontan blixt från kapitalismens allt mörkare himlar” som skulle sätta arbetarmassorna i brand. 

Nåja, jag erkänner. Ämnet var trots allt behovet av rutiner och förmodligen drog fingrarna iväg lite längre bort längs tangentbordet än jag avsett. När jag tittar upp har hon lämnat vår trevliga samvaro kring fredagsdrinken för att rädda några plantor undan solen.
Å andra sidan: Ätandet är puddingens bevis. Hon bekräftar vad jag lite omständigt försökt förklara:
– Varje dags resa är allt som betyder nåt, målet intet. Vi ses i morgon!