Han: Tidningar skriver att igår var det den varmaste dagen på 50 år. Nu är det 24 grader som känns 24 grader med 5 s/m sydlig bris. Tur att det alltid fläktar från nått håll här på udden och skuggan under parasollet gör det möjligt att ta sig igenom dagens tidningar. Även om den yngre delen av den lilla bofasta befolkningen inte till fullo uppskattar dagens filosofiska vits på DN:s Namn & Nytt:
– Stackars dom som inte ens är i medieskugga.
Man måste förmodligen tillhöra Riskgruppen och ha deserterat från den ständigt turnerande mediecirkusen för att uppskatta den typen av skämt. Jag återkommer med en annan företeelse hon inte förstår uppskatta. Men först måste jag ta emot månadens vinleverans som är på väg ända ut på udden.
– När asfalten tar slut fortsätter du längre än du tror att du kan köra till du ser havet och fyren.
Han igen, eftersom hon är på gym. Det vill säga hon klipper gräset med vår tunga monarkklippare som jag ärvde av Pelle Wendel. Hon tar alla chanser att hålla kroppen i form och som generös vit man med spolformad kropp låter jag hennes hållas.
– Vem är jag att alla manschauvister hävda att lilla gumman, det där är jobb för en karl.
Ibland tror jag hon vill åka till handelsträdgårdarna här omkring för att köpa jord bara för att få lyfta in 80-kilosäckarna i backluckan på bilen. När vi åker och handlar på Ica i Jämjö bär hon kassarna på krokig arm för att det är jobbigare. Men jag, som naturligtvis sitter kvar i bilen av coronaskäl, brukar öppna bakluckan åt henne.
Men men nån måste göra jobbet och därför fortsätter jag det hårda slitet här bakom tangentbordet: Så länge jag minns har jag älskat historien om det storslagna brittiska imperiets svarta hål. Jag tänker på hur förskräckta de fina engelska damerna blir när de hänvisas till en grop i avträdets stampade jordgolv.
– Ovilliga att huka bredbent som de inhemska kvinnorna pinkade damerna i skorna.
Numera sitter jag själv ner när jag pinkar. Förmodligen mitt viktigaste bidrag till vardagsfeminismen. Men det finns andra argument. En fördel med att sitta ner är att jag tänker på annat än strålens vikande vinkel.
Som jag berättat att ett mobilt bibliotek växt fram på vår toa. Korta varor, typ Jack Londons Söderhavsnoveller (snacka om att denne vänsterförfttare hade rasistiska undertoner, ingen staty där inte) och Judith Schalanskys The Pocket Atlas of Remote Islands.
På senare tid har jag återvänt till historien om O’Toole, Tooleys pappa som även han kallas Tooley men är CIA-agent. Närmare bestämt tänker jag på de noteringar som amerikanen gör i sin anteckningsbok och som det dröjer halvvägs till Asunción, nära Corrientes, där den breda Paranáfloden övergår i Paraguayfloden, innan Graham Greene låter oss förstå att anteckningarna inte handlar om misstänkt statsfientlig verksamhet.
Mannen är besatt av en privat undersökning. Han för statistik över sitt urinerande. Sida upp och sida ner noteringar med klockslag, hur lång tid det tar och vilka omständigheter som antas ha tvingat honom att lätta på trycket. O’Toole berättar att han funderar på att utveckla sina studier. Som att lägga till väderobservationer och konsumtionen av drinkar som fasta parabler i statistiken.
Det framgår inte varför amerikanen för denna sin pissbok, bara att han tänker donera dagsnoteringarna till någon professionell urolog.
– Man vet aldrig vad de där gossarna kan läsa ut av siffrorna, säger O’Toole. Han påpekar, vilket du tycker verkar plausibelt, att urologer ju tvingas syssla med sjuka människor hela dagarna.
– Det kan vara bra för de gossarna att få klart för sig vad en frisk människa har för vanor. I det här fallet en frisk, medelålders vit man med måttlig dagskonsumtion av alkohol. Helst gin, även om det i denna del av världen sällan är Gordons.
Det hela är en smula bisarrt, men intressant. Graham Greene skrev över tjugofem romaner, men i sina memoarer avslöjar han att detta är den enda bok han skrev för sitt eget nöjes skull (Självbiografiskt, Nordstedts Pan, 2000, sidan 456). Roligt hade uppenbarligen även du när du köpte Greenes Resor med moster Augusta år 1972, eftersom avsnit- tet är markerat med gul märkpenna. Med tiden upptäcker du dock att intresset för O’Tooles anteckningar förskjutits till själva statistiken: Enligt noteringarna pinkar denne man ett tiotal gånger per dygn. Besöken varierar mellan 17 och 50 sekunder. Det antyds nivåer uppåt en minut och femtiofem sekunder. Sammantaget rör det sig om i storleksordningen fyra, fem minuter per dag.
– Under sitt liv har varje vuxen man således tillbringat fem månader eller mer på en pissoar, konstaterar O’Toole dystert.
Karln verkar även i övrigt tämligen dyster. Han är fast i Latinamerikas fuktiga djungler, officiellt affärsman i import & export, under ytan amerikansk agent. En man som i yngre dar unnat sig allt, nu skild. Hans fru bedrog honom i hans eget sovrum. Han tror att hans dotter är i London. Vi läsare har mött henne på Orientexpressen och vet att hon rest till Katmandu med en pojkvän.
Upprörd över att få veta sanningen konstaterar O’Toole:
– När man har barn är man dömd att vara far på livstid. De går ifrån en. Själv kan man inte gå ifrån dem.
Jag har struket under citatet med gul märkpenna, möjligen för att jag när jag köpte boken nyss blivit pappa och jag tycker fortfarande att det är förbannat bra sagt.
Mer om det en annan gång.
Det är O’Toole kissbok som väcker tankar om de möjligheter som ryms i problemet.
Detta apropå min hjälplösa och numera nedlagda kamp mot ”dom andra” här på udden: Att försöka kissa ihjäl ogräs som gråbo, kirskål och nässlor borde jag från början ha förstått är kontraproduktivt.
– Ogräs älskar kiss. Alla växter älskar guldvatten!
Det är så det kallas, det billigaste och aldrig sinande gödningsmedlet. Det sägs att kiss från en människa under ett år innehåller näring som räcker till alla de grönsaker hen behöver äta under ett år.
”Kiss innehåller en makalös samling näringsämnen som förser jorden med mycket fin gödning”, skriver Sara Bäckmo, en av få gurus som även vår trädgårdsmästare respekterar. ”Kallas också för guldvatten, men jag säger konsekvent kissvatten. Jag får frågor från vuxna människor då och då som inte har en susning om vad guldvatten är, som frågar var man kan köpa det och så vidare. Låt oss prata om det som kiss, det är ju faktiskt det vi använder. Kissa i en burk, potta, hink eller vad som och häll i en kanna med vatten. Vattna.”
K-ordet är dock inget som uttalas högt här på udden. Pinka får jag tills vidare slösa på ogräset bakom rosenhäcken – som älskar det!
PS: Guldvatten kan ni andra faktiskt köpa på nätet – var annars? – så med tiden kanske slanten trillar ner som man säger. Särskilt eftersom hon är småländska. Till saken hör att vatten är dyrt, särskilt om man bara spolar ut det via toaletten. Och priset stiger – 2018 låg vår kommun på plats 280 av landets 290 dyraste VA-kommuner.
Då kostade det kommunala vattnet 99 kronor kubikmetern – nu kostar det oss över 127 kr enligt den senaste räkningen.
– Kanske dags börja föra bok över slöseriet?
Han igen igen: Naturligtvis. Ett sätt att ta vara på nässlorna är att göra nässelvatten av det. Det är bara att lägga nässlorna i en hink med vatten och låta det stå. I tre veckor, tycker Sara Bäckmo: Det gäller att välja tidpunkt för hanteringen med omsorg. Bäst är att sikta på några mulna dagar, gärna med regn. Bäst är om det har regnat innan gödselvattnet ska ut i jorden, för då är jorden fuktig och vattnet sipprar ner med lätthet. Om det är en stekhet dag lägger sig vattnet hellre på ytan och rinner iväg om det är bar jord som vattnas.
Synd att det ska vara så jävla soligt hela tiden här hos oss! Jag har hört att de åskar i Stockholm…
Hon: varför jag har ”krokig arm” när jag bär kassarna är för att då använder jag muskler både i magen och från armarna istället för att mina onda axlar ska ta hela smällen när 70 plussaren sitter och väntar i bilen. Sedan ska man absolut inte förringa vardagsmotionen, den får man ju gratis och tar inte tid från annat. Just kasstricket lärde jag mig av Lena som var mamma till Melis bästis Hampus på dagis. Hon var ensamstående mamma, utan bil, och dessutom beroende av Coca-Cola. Tunga kassar alltså. Nu har jag dock sällat mig till ledighetskommiten i skuggan under syrenen. Med utsikt över det pågående porträttet på konstnärens begäran.
peppekerstin.blog 
Publicerat av