Torsdag: Känt virus drabbar Årets Svensk

Han: Det senaste dygnets storm slog omkull några träd, men lyfte också havet så att min förlista båt gick att dra upp på land. Det är sånt som får livsoptimisten att känna att lök på laxen ibland är som grädde på moset.

Men nu till motsatsen: Refaat El-Sayed, skojare; Hans Holmér, länspolismästaren som tidigt tog livet av utredningen om mordet på Olof Palme; Ebbe Carlsson, mytoman och skojare med kontakter i regeringen – och idag avslöjas ännu en pristagare: Rektor Hamid.

Årets svensk var en gång i tiden en titel som Rapportredaktionen tilldelade den person i Sverige som ansågs ha stått i centrum för nyhetsrapporteringen under året. År 1989 visade det sig att den person som bäst uppfyllde kriteriet för titeln var den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, varför mina gamla kollegor valde att sluta utnämna årets svensk.
År 1997 återupptog SR P4:s program Efter tolv utnämningen. Numera har denna uppgift övertagits av tidskriften Fokus och idag firar priset ännu en självutplånande seger: Rektor Hamid avslöjad som troll.

Slutsats: Utmärkelsen Årets Svensk får dagens nyinrättade pris IMIUK – Ingenting är så Meningslöst som när det som Inte borde göras alls Utförs på ett Kompetent sätt.
Prisnedsänkningen i havet sker under tystnad på i en udde i Kalmarsund.

Hon: tydligen inte bara jag som häcklade Anna Mi Matzén för hennes önskan/undran om höstvindar i gårdagens Barometer, ha ha. Den var verkligen dåligt tajmad.

Fortsatte blåsa sjukt hårt i alla fall fram till midnatt. Var ganska läskigt faktiskt, även om jag vanligtvis gillar att följa olika ”oväder” (inifrån) här på Udden. Man är liksom mitt i stormens öga. Men igår väntade man bara på att få höra ett brak av träd som faller. Kanske över ett hus… Var nog mest orolig för en barnfamilj som tillfälligt bor i ett relativt litet grannhus. Pappa Jonas vankade oroligt runt huset, sa han var mest orolig för bilen, men jag tror kanske oron var mer än så. Men som tur var stod våra tallar här längst ut på Udden pall. De har ju fortfarande lite skydd och sällskap av varandra…

Han: Små chanser är ofta början till stora bedrifter. Men även udden är full att tappade chanser. Vid närmare eftertanke gav stormen en möjlighet. Som jag inte tog … på grund av att det blåste småspik. När lugnet lagt sig ligger hon därför kvar där med stjärten under vatten.
To be continued.

Han: Vi tog en promenad efter att Hon i två timmar försökt kommunicera med ett fondbolag via dator och mobil. Hon behövde krama en tall för att bli på bra humör igen. Tänkte jag. Jag visade henne torrtallen och eken som stormen tog igår.
Även en av enarna in mot viken har skadats.
För sent för att krama. Men hon har i alla fall fått viktigare saker att tänka på än aktieplaceringar.

Nu lyssnar jag på P1 Kultur. Det handlar om vårt förhållande till träd. En kvinnlig idéhistoriker säger till mig:
– Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.”

Idéhistorikern Julia Nordblad berättar om att i den gamla renässansrepubliken Venedig fanns det två ord för hur vi förhåller oss till våra träd. ”Bosco” var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen.
Kontrasten var ”selva”, vildmarken.
– Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra.

Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar.
Kort sagt: Hur långt framåt hon sett med tanke på att en tall tar 100 år på sig att växa upp. De fanns här långt före oss som nu arrenderar marken – och de som får finnas kvar kommer att överleva oss alla.

Avslutningen tål att tänka på, särskilt på en udde där vi människor tar sig rätten att ta ner träd efter träd för hur solen står: ”Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.”

Här kan även du lyssna på kloka ord om vårt förhållande till träd.

Hon: två bortslösade timmar för mig idag alltså, kokning av chilisås är fortfarande ogjort. Men brödbaket, på surdeg, som jag påbörjade igår från mina två surdegsgrunder ser ändå lyckade ut trots att de höll på att bli överjästa, pga Skandia Liv… och även pga en okoncentrerad bagare som råkade hälla en halv liter vatten i fel surdeg…