Fredag: När livets slut är lika obegripligt som hur livet uppstår

Han: Ibland förlorar orden sin betydelse. Tankar som verkar relevanta när man formulerar dem i huvudet, faller som stenar i en djup brunn när man försöker sätta dem på pränt.
Som hon berättade igår dog hennes bästis helt oväntat natten mot onsdag.

Malin blev även min kompis, dessutom var vi redaktörskollegor och vi tillhörde både den polemiska generationen för vilka oenighet och debatt är en kärleksförklaring.
– Vi var ofta oeniga, särskilt i inrikespolitiska frågor.
Eller närmare sanningen: Vi var överens i stort, oeniga i smått och därför urartade våra middagar alltid till underbart storslagna artilleridueller mellan allt mer upphettade Stalinorglar.
– Klart jag saknar dig, Malin.
– Klart vi tar hand om Gunnar, som ju tillhör det svaga könet och vars välbefinnande du oroade dig för så mycket att du glömde bort dig själv.

Eftersom vi är ledsna och vilsna ska jag avsluta denna korta predikan med en bön om att vi ska skratta tillsammans över livet, åtminstone om hur detta våra sköra liv uppstod.
Tack Hasse, som lockade mig att skratta trots sorgen.
(Vår värld är liten, även Tomat-Hasse kände Malin, eftersom han tills nyligen var Fack-Hasse, aktiv i Livsmedelsarbetarförbundet vars tiding Malin var chefredaktör för.)
– Jag ger ordet till Klas Hallberg som ska berätta om hur denna världen uppstod.
Klart lika obegripligt som hur ett liv plötsligt upphör.