(Uppdaterad 23:20)
Hon: men de små busktomaterna börjar mogna
Och chilin är på gång också, ordentligt.
Och jag fick ihop en ljus surdegslimpa, hur den blev vet vi först imorgon bitti.
Han: det är bara att inse. Våra barnbarn fattar inte vad jag menar när jag säger att någonting är säkert ”som ett brev på posten”. De har aldrig upplevt den tiden när post delades ut två gånger om dagen och till och med en gång på lördag. De fattar därför inte poängen när professor Dick Harrison skriver att Axel Oxenstierna hade blivit rasande om han visste att Postnord börjar dela ut post varannan dag i södra Sverige och därmed raserar ett projekt som det tagit 350 år att bygga upp.
Och utvecklingen (?) går fort nu. Inte ens hon som är en vuxen kvinna, men fjorton år yngre än jag, fattar när jag säger att Ponnyexpressen måste fram. Innebörden i det uttrycket fattar nog bara nördar som Jarefors och vi andra i gubbåldern som samlade på amerikanska frimärken när jag var lika gamla som barnbarnen Ludwig, Cassandra och Kasper.
Och ändå är det ett uttryck som jag upprepar för mig själv nästan varje morgon.
– Ponnyexpressen måste fram.
Innebörden är enkel och obönhörlig: Ponnyexpressen var ett företag i USA som delade ut post mellan Kalifornien och Missouri med hjälp av ridande postiljoner. Företagets motto var att ingenting kunde stoppa deras ryttare, posten skulle fram.
Oavsett väder, krig. Död.
– Det var i och för sig inget unikt projekt.
Redan år 1620 hade den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna (som styrde Sverige medan kung Gustav II Adolf var ute och krigade i Europa) organiserat en hästburen postutdelning mellan Stockholm och Hamburg.
Ett projekt som blev det svenska Postverket, som redan i mitten av 1600-talet med hjälp av postryttare delade ut post inom tio dagar för mellan Stockholm och Göteborg och mellan Stockholm och Tornedalen inom 24 dagar.
Men amerikanarna har alltid varit bättre på marknadsföring. The Pony Express existerade bara mellan den 3 april år 1860 och 26 oktober år 1861, men deras motto överlevde företaget. Kanske berodde det på att min kompis Jarefors pappa Paul var postmästare i Gäddede för ”Ponnyexpressen måste fram” var ett motto som blev ett mantra jag faktiskt aldrig har glömt.
– Jobbet måste göras. Och ingen annan än du kan göra det.
Det är således Ponnyexpressens ”fel” att jag kastar mig ur sängen varje vardag sedan sjutton år tillbaka för att skicka mina morgonrapporter till Cristina Stenbeck och hennes direktörer.
Och även om kvinnan i mitt liv inte är medveten om det så är också Ponnyexpressens fel, att även hon envisas med att skriva någonting här på bloggen trots att hon mår piss efter att hennes bästis dött.
Nu vet du.
Och inte bara bloggandet måste fram. Även det hembakta brödet måste levereras enligt plan.
peppekerstin.blog 
Publicerat av