Måndag: ja vilken dag…

Hon: och varför, jo för Chateau Margareta ser just nu ut som ett dockskåp, och det känns helt rätt. Ja efter första chocken lagt sig vill säga, och den historien får Han berätta mer om, vilket tydligen tar sin tid att få ihop. Konstigt att jag bloggar blixtsnabbt, och utan eftertanke, och han så långsamt som annars blir superirriterad på alla andra som är det minsta långsamma…

Heja Barran!

grund av allt som hänt i hus 2 idag så hann jag inte läsa morgontidningarna till frukost, blev nu till drinken istället. Och wow, säger jag bara, Lokaltidningen är också med i matchen, ny artikelserie startar idag, Östersjön på djupet. Och vilken snygg layout dessutom.

Upprörande, när var detta…? 50-tal? Inte 60-tal i alla fall!! Väl…

Men i det den ena av reportrarna säger om sin barndom känner jag inte alls igen mig i. Uppvuxen med Håll Sverige Rent som jag är, och föräldrar som dessutom lärde mig att man inte ens kissar i vattnet. Kan det vara så att Sofia Hedman är ännu äldre än jag… eller beror det på nöjesseglarnas ”själviska” inställning till sophantering?

Han: Eftertanke, min kära. Eftertanke, eller hellre sent än aldrig. Och nu sker det:
– Här rivs för att få luft, skrev Strindberg som gillade att Stockholm rensades från slum. Han skulle ha gillat att vara här på udden idag.
– Ty idag har vi byggt hus igen. Det vill säga – vi har rivit hus.

Så just nu har vi förvandlat Margaretas stuga till ett dockskåp. Eller till en fritidsstudio med havsutsikt. Fortsättning följer.

Han, nu firar vi andra segrar: Det sägs att en bra kapten aldrig överger sitt skepp, utan går under med det. Idag skålar vi för en sån kapten.
– Skål!

Född idag, pensionär idag.


Efter att ha seglat på medievärldens alla stormiga hav med kapen Bengt Uggla, på ett antal sneseglande räkmackor inkluderade, höjer jag i solnedgången en skål för dagens födelsedagsbarn.
– Skål din underbara knäppgök!

Uggla söker sig tillbaka i sin historia.

Uggla fyller pensionär idag. Med ugglor pensioneras inte. Det ligger i generna. För några år sedan målade jag detta vänporträtt här på udden. Du kanske undrar vad Uggla tittar efter, där han står i havet och ser ut över Kalmarsund?

Svaret: Han spanar efter flaggskeppet Svärdet. Det stolta skeppet som gick under i strid för de svenska värderingarna (åtminstone intressesfärer) någonstans utanför den vik ni brukar flyta omkring i.

Han ser tillbaka i sin egen historia. När Svärdet gick under stod nämligen amirallöjtnanten Claes Johansson Uggla på fartygets kommandobrygga.
– Det hela är mycket pinsamt. Om det inte vore så tragiskt. Och ändå så typiskt för en Uggla.
Ty vid det här laget kan jag historien: Den 1 juni år 1676 står slaget om sjöherraväldet i södra Östersjön och det börjar illa för svenskarna.

Vid horisonten skymtar den dansk-nederländska flottan som utmanade svenskarna om kontrollen över vattenvägar
– Men de svenske behöver ingen fiende för att förlora.
Redan innan motståndaren är inom skotthåll ser Claes Johansson Uggla hur det svenska flaggskeppet Kronan kantrar och sjunker. I princip hela besättningen omkommer – inklusive svenskarnas befälhavare, riksamiralen Lorentz Creutz.

I det kaos som uppstår tvingas den unge amirallöjtnanten Uggla ta över befälet – han var 62 år, alltså yngre än sitt ättelägg. Uggla försöker omgruppera sin flotta, men hans eget fartyg faller ur formationen och omringas av fienden.
Svärdet utsätts för ett fruktansvärt bombardemang och börjar brinna. Den holländske amiralen van Tromp uppmanar sin svenske kollega att ge upp.
– Som man gör i krig.

Men holländaren visste inte att han hade med en Uggla att göra. Till svar hojtar den svenska stridstuppen istället de bevingade ord som sedan dess svävat över vårt hav:
– När såg man någonsin en uggla låta sig fångas på ljusa dagen!
Enligt skrifterna försvarade sig Uggla därefter ”ännu i tre timmar samt störtade sig, strax innan skeppet sprang i luften, sist av de sina, från det brinnande skeppet i havet, där han omkom”.  

Ingen som känner unge kapten Uggla blir förvånad. Även i hans värld är det alltid för sent att ge upp. Hellre en strid för mycket än en för lite.
Och det ska sägas:
– Under Ugglas fana har jag firat fler segrar än nederlag i De Stora Mediekrigen.
Och än flyter vi!
– Skål broder! När vi sjunker, sjunker vi tillsammans.
Sen går vi på Sturehof och firar ännu en seger.
(Okej jag vet, Facetime- bilden kommer inte att bli Årets Bild. Men vem bryr sig, kul hade vi)

Publicerat av

En reaktion till “Måndag: ja vilken dag…

  1. Det är en skam att vara ljum, som Karlfeldt så vist diktade.
    Ditt vänporträtt är så varmt att jag funderar att sälla mig till de nya vinterbadarna. Men vid närmare eftertanke har nog rodnaden lagt sig.
    Nästa gång jag lägger ut jollen är du en given kock i byssan. En bättre matlagare har jag aldrig råkat under min alla mina år ute på på de sju ha-, eller ska det var oceaner, eller sjöar, eller pölar..?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s