Torsdag: Om betydelsen av att läsa

Han: Kroppen mår bra av att röra på sig och med P1:s programtablå ger en naturlig rytm åt arbetet med radioföljetongen, lunchekot, vetenskapsradion, P1 kultur och Nordegren & Epstein (som är tillbaka efter att ah insjuknat i covid) som etappmål och kulturnytt som ett avslutande upplopp 15:45-16:00.
Sedan väntar belöningen:
– Eftermiddagsdrink, intressanta samtal om allt viktigt som hänt under dagen.

Så även idag och när man på Kulturnytt börjar prata om att det är för mycket bajs i svenska barnböcker känner jag att klockan är fem i fyra.
Kanske beror det på vinden, kanske att batterierna i båda skruvdragarna plötsligt ger upp. Axlarna klagar dessutom och när jag hör Jocke Jobs girsåg några hus bort tänker jag nu jobbar du väl ändå över.
– Nä, så illa är det, säger Jocke som bygger in en badtunna hos grannen. Klockan är bara kvart i två.

Så var det. Barnbajsböckerna hade lurat mig på två timmar. Men då var det försent, hjärnan hade redan ställt in sig på att arbetsdagen var över. Verktygen också: De hade plockat undan sig själva. Så nu sitter jag här och läser dagens korrespondens och nyheter.
Ibland korsar de varandra: Härom dagen infördes skärpta restriktioner i vår region. Samtidigt lättar Folkhälsomyndigheten på sportrestriktionerna. Barn och ungdomar får äntligen spela fotbollsmatcher utomhus igen.
– Fysisk aktivitet främjar en god hälsa. Det är viktigt att barn och unga har bra möjligheter att idrotta trots pandemin, sa Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten.

Tänker att jag ska ringa och gratulera yngste sonen, som är fotbollstränare och som förra veckan på Twitter varande för att hans grabbar far illa av restriktionerna. Nu har varningen blivit viral. I Sportbladet läser jag: ”Inga matcher sedan oktober, inställd träning under vintern och stängda omklädningsrum med noll social kontakt kring träningspassen. För många av Sveriges ungdomar innebar pandemin också ett förbud mot det de älskar allra mest.
Erik Engberg, fotbollsinstruktör vid Bromma Gymnasium, anade därför vad det skulle stå i elevernas träningsdagböcker från den mest strikta perioden av nedstängningen. Han hade med egna ögon sett varningssignalerna, som att eleverna fått svårare att ta in instruktioner och lättare tappade humöret.
Men han var inte beredd på omfattningen av de psykiska hälsoproblemen.
– Det var mörkt. Jag läste en, två, tre och fyra… Jag visste om problemen men jag trodde inte att det skulle vara så utbrett bland våra 60 elever.
Erik Engberg är orolig.
– Skulle följderna av det här bli att vissa spelare får ett hack i utvecklingskurvan så är det vad det är. Men om barn och ungdomar slutat spela fotboll eller andra idrotter så tycker jag att det är mörkt på riktigt.
Nu öppnas ungdomsidrotten delvis igen, men vilka konsekvenser nedstängningen egentligen fått återstår fortfarande att se.
Ungdomarna hoppas att deras berättelser inte glöms bort.

Apropå att läsa berättelser: Härom dan träffade jag en läsare. Han satt på sin traktor och sa:
– Hörru du, jag har bara läst en enda bok i hela mitt liv och det gjorde jag för att jag fick betalt för det. Och nu läser jag er blogg varje dag!
– Det är inte kattpris det, som beröm alltså. Naturligtvis blev jag intresserad av vad det var för en bok Sope-Bengt hade fått betalt för att läsa. Det visade sig vara ”Fem svarta höns” av Nevil Shute och den hade vår läsare fått betalt för att läsa i sin ungdom som en del i de teoretiska förberedelser som då krävdes för att kvala in på transportgymnasium.

Shutes roman heter A Town Like Alice på engelska och utkom år 1950. Det säger nåt vad som på tiden krävdes för att lära sig köra lastbil (och bli en framgångsrik entreprenör i åkeribranschen): Romanen, som senare film (svensk titel ”Våld i Malaya”) och tv-serie, handlar om krigsfångar på en oändlig vandring till ett japanskt fångläger under andra världskriget. Huvudpersonen är en engelsk kvinna, Jean Paget. Hon leder en grupp med svältande kvinnor och barn. En australisk krigsfånge, Joe, hjälper dem genom att stjäla fem svarta höns från japanerna.

Jean och Joe blir förälskade i varandra och efter krigets slut återförenas de i en liten australiensisk håla, ”a town like Alice” (egentligen Alice Springs). Det är en spännande bok, även jag läste den som ung.
Dock utan att få betalt. Men så har ingen traktor heller.

Hon: ja idag har det jobbats, och äntligen kom kakelkillen från Jämjö och fortsatte jobbet i badrummet. De har också haft Corona och ingenting har hänt på flera veckor. Men nu så går det fort. Detta gjorde han på eftermiddagen idag. Så glad vi till slut bestämde oss för klinkers, mattorna var så enfärgade och tråkiga. Okej, detta blev lite dyrare men i det stora hela ingen jätteskillnad. Och Malin skulle blivit glad, hon tyckte om det här kaklet. Jag med, supernöjd!!