Sista april: Idag hyllar vi kungen!

Han: Idag fyller kungen år. Och det firar vi! Nej, det är inget aprilskämt, ty jag har ändrat uppfattning om Sveriges statsöverhuvud.

Två gånger har jag hängts ut på en kvällstidnings löpsedel. En gång anklagades jag för majestätsbrott. Året är 1994. I en ledare i en av landets minsta tidningar drar jag blankt mot kungen: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
Och som jag ropar får jag svar. På väg till jobbet nästa morgon läser jag krigsrubriken på en kvällstidings löpsedel: ”Folkstorm
rasar mot kungaangrepp.”

Att det handlar om mig fattar jag först när en kompis, PR-mannen Micke Albinsson ringar och säger:
– Tjena Anckarström.
Sju telefonsamtal är en folkstorm på kvällstidningsprosa och jag med- ger att jag blev rörd om än inte skakad. Under de närmaste veckorna framstår jag som en härförare för republikanerna (R). Som sådan hamnar jag i Robban Aschbergs debattprogram på TV3.
Jag utgör flankstöd åt Expressens hårdföre reporter Ulf Nilson. I den andra ringhörnan sitter Herman Lindqvist och en annan ståndaktig företrädare för mediemonarkisterna som jag tyvärr glömt namnet på.

Jag lär mig att det första som dör i debattprogram är nyanserna. Mitt försök att slänga in en brasklapp tystas bryskt ner av Aschberg:
– Det blir för komplicerat. Det här är tv.
Försvinner i den allmänna kalabaliken gör därför mitt finstilta: Till skillnad från fundamentalistiska republikaner är det inte monarkin som sådan jag är emot – det är kungen personligen.

Orsaken bakom mitt utfall: Jag har sett kungen på scen under en viktig exportsatsning i Paris. Den stora fusionen mellan Volvo och Renault hade spruckit och utställningen “Solen och Nordstjärnan” ska visa att floppen är glömd på båda sidor.
– Om taket störtat in under förhandlingarna på National du Patronat Francais hade behovet av förnyelse av det svenska näringslivets ledarskikt varit total, skriver jag.
Alla var där, som man säger.
Hela gänget infann sig även på Hotel InterContinental, där Exportrådet höll mottagning för att utse årets bästa svenska företag i Frankrike.

Och den svenske kungen var inkallad som prisutdelare.
Han gör inget bra jobb.
Han gör inget jobb alls.
– Han är en katastrof.
– Har man betalt 1000 franc för att se kungen vill man ju se en kung och inte en liten möbelhandlare, kommenterade en häpen representant för det franska näringslivet. “Nu förstår vi vad ni menar när ni säger att ni svenskar är dåliga på att marknadsföra er utomlands.”

Vad kungen gjorde? Det var problemet: Han gjorde ingenting. Kungen var inte bara grå och trist i hela sin uppenbarelse – det märkligaste var att karln inte sa ett knyst! Han kom, såg sig omkring och teg. Teg genom hela prisutdelningen gjorde han med ett dunkelt fånleende på läpparna.

– Vi hade inte förväntat oss underverk, skriver jag. Den kvoten fylldes mer än väl av Exportrådets chef, Göran Holmqvist, som höll ett tolv minuter långt tal på fantasifull skolfranska – en anmärkningsvärd bedrift med tanke på att Holmqvist är känd för att inte kunna ett ord franska. Men med goda medarbetares hjälp gjorde han sitt jobb.
Det gjorde inte kungen, enligt min mening.
Jag skriver, ganska fyndigt tyckte jag då: “Han omgav sig i vanlig ordning med en uppsättning marskalkar, men några goda rådgivare tycks de inte vara, än mindre några talskrivare. I annat fall hade vår mest välbetalde Sverigerepresentant åtminstone kunnat säga bonjour. Nu påminde den lille mannen på podiet mest om en stumfilmsimitation av Bosse Parnevik, vars klassiska kungaporträtt vid närmare eftertanke bättre borde kunna komma till användning i sådana här sammanhang.”

Min slutsats skapade alltså ”folkstormen” på kvällstidningens redaktion:
– Hellre en ståuppkomiker på scenen, än ingenting.

Det är bara början. På honom igen, det är snor inte blod, som Jormungarna sa när vi kraftverksungar fick spö.
När stormen lagt sig återkommer jag med ett nytt slag i ljumsken:
– Förlåt oss! Det är klart att kungen ska hålla tyst
Retoriken bygger på utropstecken: “Okej, vi ger oss! I förra numret kritiserade vi kungen för att han kom, sågs och fånleende teg sig igenom en tillställning i Paris. Ack, vilken dumhet att ifrågasätta detta uppträdande! Det är klart att Peter Wallenberg och Buster von Platen har rätt, liksom alla andra som fördömer vår åsikt. Karln ska inte öppna munnen!”

Orsaken till dett mitt nya påhopp är att kungen efter Paris, åker till Tärnaby i Västerbotten. Denna gång håller han tal. “Pinsamt förstås”, skriver jag, den tuffe redaktören. “Vi känner oss moraliskt medansvariga. Hade vi gjort som kungen gjorde i Paris och hållit tyst, så hade fadäsen i Tärnaby kanske aldrig hänt.”

Avslutningen på denna andra ledare är magnifik: Det är visserligen en tröst för tigerhjärtan att hovmarskalksämbetets fina fru Tarras-Wahlberg gång på gång påpekat att våra synpunkter är fullkomligt ointressanta. Men när vi hörde kungen staka sig genom sitt långa tal och avslutningsvis placera Tärnaby i Norrbotten, ja då känns det ändå som om vi i vårt oförstånd svikit etablissemangets välgrundade krav att dess kung bör tiga. Förlåt oss! Vi inser nu att det inte är kungen personligen vi är emot.
Det är rövslickarna.

–Touche au corps, som man säger i fina kretsar när man menar att där satt den. 25 år senare minns människor fortfarande mitt vådaskott.
– Tjena Anckarström!
Men faktum är att jag ändrat uppfattning om kungen. Både om honom personligen och monarkin som sådan. Mediedebatten om kungahuset kommer och går, men jag har ändrat åsikt för att behålla en ståndpunkt:
– Den återkommande kritiken av kungen fyller idag samma funktion som den döda katten. Den som slängs in i samhällsdebatten i syfte att avleda intresset från politikens huvudfrågor.

Två meningar av allt jag skrivit om kungen håller måttet: “Kungadebatten är en pseudodebatt. Ett rituellt skådespel som drivs av B- och C-politiker, dito kulturnissar och andra statister som utnyttjar kungen för att själva få en plats på den stora scenen.”
Och typ redaktörer.
Kort sagt:
– Grattis kungen! Hade du sökt jobbet idag hade han fått det!

Svenska folket har den statschef vi förtjänar.Jag har egentligen bara en sak emot kungen. På bild ser även han ibland ut som om han är tandlös.

Och eftersom det blåser på udden blir det ingen flaggdag, vimpeln får duga. Jag sjunger en sång istället för födelsedagsbarnet – tack Uggla för arrangemanget:

PS: Hör på Spanarna att det även är Den Nakna Trädgårdsdagen idag. På grund av blåsten firar vi inte heller den som traditionen bjuder. Hon nöjer sig med ta av sig sockorna.