Torsdag: Stockholm here we come!

(Uppdaterad 14:22, 14:12)

Hon: för säkerhets skull vaknade jag redan klockan fem… Han hade öppnat dörren ut mot vardagsrummet i natt eftersom det var så varmt, och nu flödade solen in. Jag som vill vara pigg i Stockholm, det är ett tajt schema som ska hinnas med.

Vill förstås hinna träffa så många som möjligt, men först och främst åker vi upp för barn, barnbarn och ”barnbarn på gångs” skull. Äldsta barnbarnet tar studenten, helt sjukt… hade det inte varit för det hade vi väntat någon vecka till, då hade vi hunnit få spruta två också! Men nästa gång, då…

Nu har vi bytt tåg i Alvesta och sitter tryggt på rätt tåg…(väl…) hela vägen upp till Stockholm.

Han: Eftersom vi är ute och surfar långt bortom udden skriver jag det här: Plötsligt slog haveriet ut sajter över hela världen. New York Times, Spotify, Financial Times, CNN, Svenska Dagbladet och tiotusentals andra fristående mediesajter runt om i världen.
Av allt att döma berodde haveriet på ett tekniskt fel hos Fastly, som tillhandahåller servertjänster till online företag. Det visar hur sårbart nätet blivit. Vi förlitar oss på ett fåtal ­gigantiska företag som kontrollerar internet. Priset för denna maktkoncentration såg vi nu igen – det kallas ”single point of failure”.
– När det går fel på en punkt, då går det fel överallt.

Det var inte så vi tänkte oss det. Jag säger ”vi” eftersom jag vad med från början. Jag råkar vara en av de första, kanske den förste bland svenska journalister, som började skriva dagliga mediekrönikor på nätet. Jag förstår att du inte minns vad de handlade om. Inte jag heller. De försvann i cyberrymden i ett av de många serverresningar som skett sedan dess. 
Året var 1998 och vi sa ”Internet” då. ”Krönikor” sa vi också. Jag skrev Internetkrönikor i Vision, ”den nya ekonomins tidning”. När Expressens ledarsida sex år senare pekade ut mig som ”Sveriges meste bloggare” hade denna nya digitala ekonomi hunnit krascha på sin jungfrufärd (dotcom-kraschen) men redan också återuppstått för att förändra världen.

”Inse att det inte kommer att finnas några it-befriade områden, sa näringslivsnestorn Percy Barnevik i en intervju i Vision. ”Alla cirklar rubbas. Antingen går du med i revolutionen, eller så pensionerar du dig!”
Den digitala teknikrevolutionen rubbade alla cirklar och med det även språket.
När någon på ett redaktionsmöte läste upp vad Expressen skrivit blev jag förbannad.
– Vaddå blottare?!!
Allmänt skratt. Jag var äldst på vår unga redaktion och hängde nog inte riktigt med i den snabba utvecklingen.
De som gjorde det fnittrade och sa:
– Farbror, de menar att din krönika på sajten är en blogg, det heter så nu.

Året var 2004 och redan då kändes 1998 som mycket länge sedan. Mycket vatten har även runnit under den räkmacka vi seglat på sen dess. Eller som vår kapellmästare Bengt Uggla påminde mig om häromdagen: ”Fan vilket jävla bra band vi var. Tondöva för tidens alla krösamajor. Men vår ton slog.”

Ja, vi hade mer rätt än de dumskallar som avfärdade oss som ”Internet-Jesusar”.
– Datorer är inte bra på att ersätta människan och en större medvetenhet från konsumenterna kommer att sätta stopp för elektronisk som teknikerna kallar ’intelligent’, skrev t ex min gamle kamrat och trätobroder Gunnar Lindstedt år 2001.
Han hade fel på ett närmast profetiskt sätt: ”Många av fantasierna kring det ’intelligenta’ köket, den ’intelligenta’ bilen och privata ’digitala agenter’ är inget annat än enfaldiga försök av industrin att ta över mänsklig samvaro som redan fungerar.”

Tyvärr hade även vi fel på en punkt: Vi trodde att internet skulle demokratisera medievärlden.
– Alla som vill kan bli sin egen publicist.
sa vi, och i ett viktigt avseende har det skett: Vi kan sitta på en udde i Kalmarsund och publicera vad vi vill, nästan gratis.
Eller som nu på tåget till Stockholm, med en räkmacka på datorn.
– Förutom rosévinet och sällskapet bjuder SJ till och med på internetuppkoppling, även om jag föredrar att vara oberoende på den punkten.
Tele2:s obegränsade funkar utmärkt!

Men det finns ett men: Haveriet på Fastly visar att det oligopol som Bonniers hade i den svenska medielandskapet år 1998 var en illusorisk fantomsmärta jämfört med den makt ett mycket litet antal globala teknikbolag har över oss alla idag – New York Times och Financial Times såväl som denna lilla lustdrivna blogg på väg mot huvudstaden.

PS: När vi ändå reser sittande i en behaglig 1-Klassvagn kan vi unna oss att vara nostalgiska – och vem skulle hindra mig!? Fastly, kanske, men det slår mig att SJ för alltid är inskriven i min personliga mediehistoria.
För drygt fyra decennier sedan var jag redaktör på tidning som hette Gnistan.
– Frid över dess minne!
Det var den tidning där den dåvarande vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad. Redaktionen satt i Stockholm, bakom Saluhallen på Nybroplan (en lokal som Bror Anders Månsson, legendarisk it-entreprenör, grundare av Citymail/ Bring och kär vän, långt senare gjorde om till en flott östermalmslägenhet):

Men tidningen trycktes i Sala och i brist på digitala transportnät gällde det att varje tisdagskväll ta T-banan till Centralstation med tidningsoriginalen i en svart portfolioväska, rusa upp för trapporna, ut till spår 7 där tåg västerut avgick på den tiden, överlämna väskan till den hjälpsamme konduktören som tog emot den med en tyst nickning för att någon timme senare utan kostnad och pappersexercis kastade över väskan till tryckarn som stod och väntade på Sala tågstation.
Nu vet du det också.
– Gunnar Lindstedt hade rätt, saker och ting funkade även före internet.
Men världen var inte bättre, bara långsammare and now we are arriving to Norrkoping, säger den kvinnliga tågvärdinnan och ännu har ingen släckt ner vår sida.