Lördag: Det här visste nog inte ens Isman

Så ser en steglits ut. Besökte udden i april.

Han: Jag har ofta fel och jag har gärna fel. Igår begravde jag en grönfink. Eller rättare – det gjorde jag inte. Om du kastade dig över Det ljuva livet på en udde när jag la ut min text, så begravde jag en steglits.
Tack vare Isman, som är min bättre hälft på udden när det gäller naturkunskap, hann jag rätta den dödas familjenamn innan mediedrevet drog igång.
– Själv okunnig men omgiven av goda rådgivare har jag dessbättre alltid varit. Uggla och Kanger är två journalistkompisar som i decennier stöttat upp mina texter i efterhand och på så sätt är internet fantastiskt.

Det är nämligen inte sant det som ofta sägs att det som publiceras på nätet alltid blir kvar på nätet. Det är en myt, ty det mesta går att korrigera i efterhand.
– Det är det som skrivs på papper som förblir hugget i sten.
Den äldsta – och fortfarande läsbara text på papper – dateras till år 265–330 e Kr och upphittade i den kinesiska ruinstaden Loulan av den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin i början av 1900-talet. I Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv finns därför tiotusentals artiklar som jag författat – varav minst tusen artiklar där faktafel, dumma åsikter och ren okunskap står kvar och skäms.

Det är inte det att jag är faktaresistent. Mitt problem är jag inte bara att jag skriver snabbare än jag tänker, det mesta av den kunskap jag inhämtar tenderar dessutom att passera mellan mina öron likt flyttfåglar.
– De stannar till där inne en stund och nästa dag är de borta, efterlämnande ett vagt minne av att det var trevligt att ses.

… och det här är en grönfink, tyvärr död.

Fåglar är ett kapitel för sig. Inte minst sången. Läser därför med intresse en artikel av Åke Ekdahl på NoN-sidan i DN: ”Ordet fågelskådning är en språklig deviation, en missvisning. Det känns bättre att tala om fågelspaning. Att skåda, betrakta, observera fåglar är ju bara halva sanningen. Spana eller speja, efterforska, kunskapa, inklusive lyssna till fåglarnas kaskad av olika läten för att bestämma vilken art det handlar som tjoar i buskarna eller i vassarna – är ju vad det hela handlar om.”

Ekdahl påpekar att ornitologernas nestor Erik Rosenberg i allas vår klassiker bland fälthandböcker ”Fåglar i Sverige” (1953) att det är svårt att identifiera olika fågelarter med hjälp av deras läten.
Det var därför Rosenberg valde att beskriva fåglarnas sång med andra bekanta ljud i vardagen. En stare låter därför som ”en gnisslande grind” och en trädgårdssångare som ”en porlande bäck”, en grönsångare som ”ett snurrande mynt på plåtbricka” och en gransångare sjunger ”sill-salt-sill-salta-sill”.

Men intressantast: Att fåglar sjunger som de gör beror på att fåglarna är ensamma om att ha två struphuvuden, ett övre och ett nedre. Det senare kallas syrinx, ”en märklig apparat utrustad med luftsäckar, ljudmembraner för tonbildning och särskilda sångmuskler”, olika många hos olika fåglar.
­– Sångfåglar har till och med sju till nio specialmuskler.

Det här luftförrådet i luftsäckarna gör bland annat att de kan sjunga länge som en sånglärka eller gräshoppsångare, förklarar Ekdahl. ”Sången bildas i syrinx och får resonans i luftstrupen. Långa halsar = klangfulla signaler, som trana och sångsvan.
Hur den nyfödda fågeln kommer att sjunga beror inte alltid på arv och gener.”

Som vanligt är det inte hela sanningen. Även arvet spelar roll. En del av våra vanligaste fåglar måste lära sig sången av de äldre. Den gökunge som fötts upp i ett koltrasthem som fosterföräldrar måste lita till generna.
– Visste du det, Isman?

Fin dag, ändå flyger gässen söderut..

Hon: Underbar lördag! Först långpromenad med barnfamiljen till Järnsida. Blev långt eftersom de har en barnvagn som är anpassad för stadens shopping-gallerior och inte för skogsvägar, alltså kunde vi inte gena genom skogen. 10.000 steg blev det. Tyvärr var inte de utlovade fåren kvar på betet längs strandängen, men Iggy sov ändå hela vägen.

Sedan ett par timmars värmande sol i lä vid sjöboden. Ett gott glas vitt (tack för vintipset Meli!) unnade vi oss också fast klockan nog inte slagit ett ens.

Men då vaknade barnet… 😉

Publicerat av

2 reaktioner till “Lördag: Det här visste nog inte ens Isman

  1. Det hade Isman inte en aning om. Det verkar dock som dessa gener är av låg kvalité eftersom det ändå bara blir Koko.
    Vad Isman däremot vet är att göken vid äggläggning anpassar färgen på äggen efter utseendet på den valda artens egna ägg. Frågor på det?

    Fortsätt spana och rapportera eller som Rosenberg skulle sagt Kryssa vidare.
    Jag ser fram emot en rapport när du kryssat Salskrake, som kan förväntas komma till din udde i samband med islossningen. Hannen i imponerande praktdräkt medan honan är mer diskret. För egen del kryssade jag Salskrake i fredags i Örebro (Oset) som var Rosenbergs favoritplats för fågelskådning. Oklart om de var på väg söderut.
    Ismans är dock på väg söderut redan v 49 och då kommer vi båda i praktdräkt.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s