Söndag: Trädgårdsfix och upp till kamp mot dumheten

(Uppdaterad 20:50)

Hon: markfrost i natt, men temperaturen steg snabbt och det blev ett härligt söndagsväder. Nästan vindstilla och runt 10 grader. Bet i det sura äpplet och började rensa ut i växthus 2. Skördade nästan all chili och slängde ut de bladlössangripna plantorna. Det fullkomligt kryllar av dem på varenda planta därinne så det växthuset ska svavel-rökas så citronträden, fikonträdet och olivträdet kan flytta in där för vinterförvaring.

Fortsatte rensa upp i växthus 1, men därinne finns inte en lus och jag har fortfarande jättefina fruktbärande plantor därinne. Det behöver jag inte heller städa förrän till våren, inget därinne ska övervintra, alldeles för oisolerat. Fick också ihop en hel del gröna tomater som såg ”friska” ut, och några nästan mogna vintertomater som också fick flytta in.

Tog också tag i chili-leveranserna till norra och södra Sverige. Låter ju storslaget men det är bara fyra paket som ska iväg, ha ha. Hoppas nu de är tillräckligt väl paketerade och inte går sönder på vägen…

Ett litet och ett stort packat. Nu upp till bevis…

Han: Det pågår en mental fajt om hur Bergkvara hamn ska planläggas. Politikerna i Torsås med kommunstyrelsens ordförande Henrik Nilsson Bokor i spetsen vill bygga bostäder på höjden längs kustlinjen.
– Nej gör om hamnområdet till ett promenadstråk istället. Mötesplatser är viktiga i ett samhälle och hamnen skulle kunna få många bra mötesplatser, menar däremot Kåre Holgersson på Kulturmagasinet.
Och jag har tyvärr tagit ställning mot dumheten.

Det här handlar det om: När Europa gick in i första världskriget räknades Bergkvara som Sveriges näst största hemmahamn för segelfartyg. Redarfamiljerna styrde och ”bondeseglationen” tjänade stora pengar på exporten av timmer, makadam och framförallt så kallad ‘props’ (pålar och bjälkar till i de snabbt växande engelska kolgruvorna). 1902 drogs järnvägen ner till Bergkvara. Stationshuset står kvar, men spåret las ner på 1960-talet.
Och vår värld är liten: Hennes pappa Bertil var stins och den som vinkade av sista tåget mellan Torsås och Bergkvara.

Redan då var Bergkvara på dekis. Samhället hade tappat mycket av sin betydelse som exporthamn, handels- och lastageplats. Härom året revs den stora silon, Bergkvaras landmärke.
Hamnområdet ligger öde, några stora plåtschabrak vittnar om flydda tider. Och nu pågår alltså en mental fajt om hur hamnområdet ska planläggas. Och som så ofta står striden mellan politiker som vill bygga storslagna monument över sig själva och småfolket vars idéer flyger lågt över markytan.
– Det är ett gyllene tillfälle att göra hamnen mer tillgänglig och grön,tycker Kåre Holgersson på Kulturmagasinet som idag samlade ett gäng med motståndsmän och kvinnor för att formulera ett alternativ till politikernas höghusprojekt.

Så vill politikerna bygga. De vita huskropparna är nya, den låga bebyggelsen i nederkant är den nuvarande.

Och det gjorde vi. Jag tillhörde en grupp som diskuterade konkreta förslag på hur den sista delen av Bergkvaras havslinje – Badudden – skulle kunna utvecklas till den enskilda strandupplevelse som den alltid varit.
– Så småningom kommer alternativen till höghusen att presenteras.

Hur det känns? Jo, jag känner igen lössen på gången. Det är så här det alltid har börjat när jag plötsligt upptäcker att jag engagerat mig i något nytt projekt istället för att läsa böcker, dricka eftermiddagsdrink och leka med barnen.