Måndag: och så var vi igång igen då…

Tack Tomatmamman!

Hon: hade inte tänkt tjuvstarta med några ”vintertomater” i år utan helt enkelt vänta med ny säsong tills det är dags att sätta chilifröer i slutet av december. Och sedan så smått börja sätta tomater framåt februari. Och alltså inte ha en djungel inomhus redan till jul, utan låta julgranen få ståta i egen prakt härinne.

Så spännande!

Men bara blev jag så himla sugen, fast jag inte ens städat bort årets slokande plantor från växthusen än. Så beställde några fröer från små små dvärgplantor av Tomatmamman. De ska inte bli högre än två tre decimeter. Förra årets dvärgplantor blev dock betydligt högre… nu håller jag tummarna för att dessa inte blir så stora. Men tomater vill jag ju ha. Helst redan i januari. Nu håller vi tummarna.

Förra årets skog av tomater, inomhus.

Han: Hon kastade sig ur sängen i morse och som du ser har hon redan arbetat för oss båda. I helgen var vi i Stockholm och för egen del är jag mentalt kvar där:
Det känns som att återvända till en plats jag aldrig varit på.

Det handlar inte om att huvudstaden. Utan om Gunnar Brulins vernissage ”Dagbok över sorg och glädje” där Gunnar visar målningar han gjorde sommaren före och efter sin fru Malins totalt oväntade bortgång i våras.

Bilder som inte bara träffade mig i veka livet eftersom vi varit nära vänner i tjugo år utan också för att varje målning hade ett eget formspråk som återspeglade Gunnars eget sorgearbete – egentligen två sorger (Malin och den egna sjukdomen) och en glädje (första barnbarnet, Francis) – utan också ägde en allmängiltig sorg som inkluderade min egen.
– Det kändes verkligen som att återvända till en plats jag aldrig varit på.

Formuleringen kom till mig först när jag efter någon timme med Gunnars små berättelser på pannå kände att jag behövde luft. Några minuter av eftertanke – eller egentid som det heter nu för tiden. Vägg i vägg med galleriet låg Aspholmens bokhandel. En butik av den gamla sorten som till min lantliga förvåning höll öppet på en söndag och det var här jag hittade svaret jag sökte.

Den första bok jag såg i skyltfönstret var nämligen Oscar Hemers essäsamling ”Borgesiana” (Bokförlaget Tranan, 2021). Jorge Luis Borges är min absoluta favoritförfattare och som trots att jag läst allt han skrivit (och förstått mindre än hälften) lyckas Hemer redan i inledningen förklara för mig Borges storhet som berättare:
– Hans texter tar mig till tider och platser jag aldrig varit på, men som författaren får mig att känna att jag återvänder till efter många års irrande.
Ungefär så.

Tre vänner, Gunnar t.v.

Stora ord, Gunnar. Men så är det. Din sorg är inte min, även om jag känner med dig. Även din glädje är unik. Men någonting i dina målningar fick mig att känna att även jag varit just där och nu av en slump fick återvända till en söndag i Aspudden.
– Tack för det.

Och för att fortsätta vårt ständigt pågående samtal: Jag funderar över en mening som också hänger ihop med sorg och förlust. I sin essä ”Ny vederläggning av tiden” (du hittar den i Borges I-III, del 2, sid 364) skriver Borges: ”Jag kan inte beklaga förlusten av en kärlek eller en vänskap utan att begrunda att man bara förlorar det man i själva verket aldrig har haft”.
– Kanske har jag inte förstått, men jag tolkar budskapet som Jacques Werups korta dikt: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.”
– Det vill säga, det ni verkligen hade har du kvar.
Vad tror du?

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s