Tisdag: Kvinnor är inte från Venus men …

Han: Nu måste jag sätta vitlöken. Och snart är det jul och jag måste …
Kvinnor är inte från Venus och män är inte från Mars, men en sak är säkert:
– Kvinnor är inte som vanliga pojkar.
Jag kunde ha sagt det själv, men sedan jag flyttade till udden läser jag Barometern och där läser jag varje dag Rick Kirkmans och Jerry Scotts träffande serie ”Baby Blues.”

Dagens avsnitt kunde jag ha ritat själv, men nu behöver jag inte göra det:

I Pasolinis film ”Decamerone” jublar alla när konstnären Giotto di Bondone  avslutat sin stora fresk i katedralen i Chiesa de Santa Chiara i Neapel. Men Giotto, som i filmen spelas av Pasolini själv, muttrar:
– Perché realizzare un’opera quando è così bello sognarla soltanto?

Typiskt manligt eller inte. Men om jag behärskade italienska skulle jag formulera mig exakt så nästa gång jag ligger kvar på soffan när hon yr omkring som kulingen från nordost:
– Varför skapar man ett konstverk när det är så vackert att drömma om det?  

• 

• 

Om Ring P1 är gnällsveriges viktigaste pysventil, så är Solsidan programmet där det folkliga föraktet för nyrika får utlopp för veckans skrattorgasm. När Fredde och Mickan av självupptagen dumhet denna vecka blivit persona non grata i Solsidan försöker de desperat hantera detta genom att ta hjälp av krishanteraren Paul Ronge.

Ronge, som heter som namnet stavas och inte Rååånschéé som Mickan tror, finns på riktigt. Han är Sveriges mest kände pr-konsult. I avsnittet spelade han sig själv och adderade därmed ännu en sida till sin långa mediekarriär.
– Och även som skådespelare gör han bra reklam för sitt varumärke.

Grattis Paul! Kul, smart och framförallt med en stor portion självdistans. Den enda smolken i mitt självupptagna öga:
– Måste du (också) lägga dig till med helskägg när jag efter hårt arbete äntligen levererat mitt dubbelporträtt på fru Kristina och dig?!

Till saken hör att jag känt Paul i fyra decennier, skägglös. Jag är inte bitter och har inte ångest, men för att knyta ihop dagens manliga visdomsord från soffan muttrar jag som jag brukar muttra:
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

PS: Paul ger en rolig beskrivning av sitt besök på Solsidan i sitt nyhetsbrev: Henrik Schyffert spände blicken i mig och sa: ”Du får absolut inte försöka vara rolig! Det är VI som ska vara roliga. Du ska bara vara dig själv”.
För första gången fick jag ta regi. Den var barsk, men på ett vänligt sätt.
”Du har ett leende i mungipan och i ögonen. Sluta med det!”
”Nej…? Jag ser ju ut så här!”
”Jo, du ler. Och det ska du ta bort. Det är jätteviktigt!”
Att få vara med i Solsidan var något speciellt.
Så mycket jobb som ligger bakom, sådan total proffsighet!
Jag lämnar burkan till Josephine Bornebusch (Mickan) och säger: ”Den här hade Mona Sahlin”. ”Usch, Mona Sahlin, säger hon och släpper den som en död råtta. Improvisation. Johan Rehborg (Fredde) krånglar under en av tagningarna på sig burkan över skallen och ropar koleriskt genom gallret: ”En burka? EN BURKA!!!” Alla skrattar hysteriskt utom jag som inte får. När ”Mickan” ropar ”PAUL RÅNSCH HAR KOMMIT” från balkongen måste det varit improvisation, det uttalet av mitt namn stod inte i manus.
Och apropå noggrannheten:
Det gjordes kanske 30 tagningar (jag räknade inte, men det kändes så) och jag tyckte mina repliker, hårt inövade med min fru som motläsare, satt hyfsat som de skulle. Sedan säger Schyffert: ”Bra, nu är det din tur Paul”
Jag: ”????”
Schyffert: ”Ja du vet först filmar vi  Mickan och Fredde, sedan dig. Det är ju för att vi ska kunna växla kameravinklar mellan er”.
Så efter ungefär lika många tagningar till var allt klart. Solsidan-gänget gick glatt till ett långbord uppdukat utomhus i det fantastiska sommarvädret, medan jag vacklade ut till chauffören som skulle köra mig hem. Helt slut och jag lovar att jag kunde hålla mig för skratt.
Men nu är jag skådis.
Trollywood, Bollywood och Hollywood nästa! 

Hon: eller egentligen är bara en del av oron gällande vitlöken som måste i jorden borta. Ett land och två och en halv vitlökar senare. Jag har fortfarande sju vitlökar kvar att sätta. Problemet är egentligen inte att få ner dem i marken, jo lite kanske eftersom det är kallt om fingrarna och inte så kul… utan det faktum att jag har för få land färdigställda. Måste verkligen ta bort alla gamla plantor nu innan de fryser fast!!

Sedan är ju alltid barnens välbefinnande ett ständigt återkommande orosmoment. Min mamma sa alltid att det ”värsta” med att ha barn var den ständiga oron, oavsett ålder så oroar man sig. Först och främst för att man vill att de ska vara lyckliga. Men ibland är det ju mer handfast oro, som den över deras försörjning.

Och därför gör jag nu lite reklam för min dotter Meli som sagt upp sig från sitt fasta heltidsjobb på GP, Göteborgs-Posten, för att flytta tillbaka till Stockholm och börja jobba som frilans igen. Har ni ett foto-jobb ni vill ha gjort ringer ni alltså henne. Hon är för övrigt en väldigt duktig grävande journalist dessutom 🙂