Söndag: När bumerangen kommer flygande genom glastaket

(uppdaterad måndag 10:45)

Hon: så fin morgon, havet ligger helt blankt och går ton i ton med himlen. Ja inte i blått utan snarare grått, men det är vackert och massor av sjöfåglar. En trut kalasar på ett kadaver därute men vi lyckas inte se vad det är för något.

Sen har jag bara pyntat och letat julsaker. Pyntandet skedde framförallt inne i Chateau Margareta som också fick en liten uppfräschning med dammsugaren. Vi väntar julbesök om någon vecka.

Gick sedan en liten promenad för att kolla in huset som för närvarande är regerande mästare i julpynt. Men de verkar ligga lite efter…:

Och så en liten runda till efter solnedgången för att se hur våra hus ter sig när det mörknat:

Han: Nu ser vi bortom udden. Att en surgubbe på en udde envisas med att blogga har jag förståelse för (obs! ironi). Det är hjärngymnastik för en föredetting som inte kan släppa taget om tangentbordet. Men jag fattar faktiskt inte varför våra mest aktiva politiker inte kan hålla fingrarna borta från att tycka i sociala medier.
Deras jobb är göra politik, inte gnälla på vad andra gör.
Dessutom har de upparbetade kanaler att föra ut denna sin politik på ett genomtänkt och kontrollerat sätt.
Missförstå mig rätt, politiker får naturligtvis tycka fritt även på privata plattformar.
Vad jag inte förstår är varför man tar risken.
– På nätet blir det ju så lätt fel, eller hur Thomas Eneroth?

Ta infrastrukturminister Thomas Eneroth, till exempel. Det enda inlägg på Facebook som åtminstone jag har läst av denne rutinerade makthavare blev helt nyligen världsberömt i hela vårt långa land.
Detta när ministern avslöjades med att tafsa på en annan(s) rumpa.
– Då påmindes vi alla om Eneroths retoriskt oomkullrunkeliga och ståndaktiga avståndstagande från ”Dessa små ynkliga män som inte har förmågan att se andras värde, att respektera andra, att förstå att ett nej är ett nej.” (Facebook 18 april, notera gärna bilden).
– Den bumerangen hittade verkligen hem.
Pang!

Det är dubbelt tragiskt. Eneroth är en omvittnat kompetente politiker tills nyligen känd för de flesta av oss som en man utan andra egenskaper. Nu går han till historien inte bara som en tafsare – utan dessutom som en bigott, skenhelig och hycklande dito.
Och hycklare tycker vi inte om. De är mer föraktade än lögnare och andra sneseglare.
– Inte för inte placerade Dante hycklarna i Malebolgia, helvetets åttonde krets (av nio).

Hade Eneroth inte varit så kåt på att synas vid sidan av de officiella kanalerna hade han åtminstone sluppit bära med sig den skamkudden. Så illa går det förmodligen inte för Eneroths nygamla kollega i den nya regeringen, Annika Strandhäll.
Men lika onödig framstår hennes oförmåga att hålla fingrarna från det privata twitterkontot.

Som vi minns kanade Strandhäll av isen redan i första kurvan som minister i Magdalena Anderssons regering.
– Nej, några lik hade hon inte i garderoben.
Verkligen inte!
Däremot en hel hög med obetalda räkningar, inklusive till skattemyndigheten.
Till och med en obetald pool på tomten.
Visade det sig.

En sanning som ministern först förnekade, sedan erkände i takt med att bevisen presenterades. Illa nog, men sen kom även bumerangen vinande genom luften: Strandhäll är känd för ett ovanligt skummande flöde av tweets om ditt och datt.
– Även om om andras moral.
T ex ett utfall mot Ebba Busch som Strandhäll kommer att få äta upp många gånger i Dantes Inferno, våning 8: ”Att glida på sanningen och inte ta ansvar själv verkar vara ofta återkommande”.
I Strandhälls fall minst nio gånger om vi ska tro Aftonbladets avslöjanden om hennes skulder som inte fanns.

Man ska inte kasta sten i glashus. Även här är slutsatsen given: Hade ministern inte varit så uppfylld av att nätmobba andra politiker på mobilen hade hon åtminstone sluppit bli kallad hycklare idag.
Att vara slarvig med räkningar är illa nog.
Men där finns kontrollsystem som förr eller senare korrigerar det beteendet.
– När det gäller hyckleri får man ingen hjälp utifrån. Det gäller att tänka efter före och ett sätt är att låta bli att kasta den första stenen på andra via sociala medier.

Och som sagt: Att en gubbe sitter på sin udde och gnäller på andra är en sak. Men att duktiga politiker frivilligt utsätter sig för faran är för mig obegripligt. Det avleder ju bara intresset bort från deras politiska arbete.
Och det kan väl inte vara meningen?

PS, måndagsmorgon: ”Alla kan kasta första stenen nu! Utan dröjsmål!”, konstaterar Stig-Björn Ljunggren i dagens gästledare i Barometern. Som vanligt mycket läsvärd: Om vi medverkar till ett diskussionsklimat där vi fokuserar på att försöka karaktärsmörda folk istället för att prata om sakfrågorna, så leder det fram till att alla slags försyndelser hamnar i fokus, även de som egentligen är harmlösa.
Risken är att vi till slut får ett andra klassens uppbåd av politiker som antingen är psykopater och skiter i kritiken, utan snarare njuter av uppmärksamheten; eller plattfötter, som inte förstår om de gör rätt eller fel, utan bara ångar på i ullstrumporna.
Nej, låt oss i stället se till att det bland våra politiska företrädare finns sådana som är som vanligt folk, levnadsglada personer som gjort dumheter, som inte bara suttit på ungdomsförbundsmöten och skrivit reservationer. Och låt oss sedan angripa dem när de har fel i sakfrågorna.
Instämmer!