Tisdag: klipp-akuten tur och retur och andra kråkor

Hon: igår fick jag nog och ringde Petra & Camilla för att höra om de mot förmodan hade en klipptid före nyår. Och hurra, Petra hade tid idag, så nu hoppas jag det ska hjälpa. Mitt eget försök med vietnamesiska fårsaxen häromveckan gjorde inte eländet bättre…

Skitjobbigt pass med Baron Baptiste.

Men först ett yogapass, var alldeles för längesedan sist. Och så valde jag då typ det jobbigaste Lulu Lemon-passet ever, istället för att ta ett av de beprövade vinyasa-varianterna. Tyckte det skulle vara kul med ett jag inte prövat, men det var det alltså inte… kommer förmodligen ha ont överallt imorgon!!

Ser du Kråkan? Hon på grenen i bakgrunden, alltså.

Han: Han måste ofta ha refererat till Kråkan, för det är det enda ord jag efter 54 år minns av hans lektioner.
– Som Kråkan brukar säga …
Han hette Janander och han var vår lärare i historia och samhällskunskap. Han kom från Stockholm i tredje ring, tror jag. De som minns mer än jag tror sig minnas att han kom från något departement men förvisats till Strömsund (”Norrland”) på grund av spritproblem.
Inte helt otänkbart.
Cyniker, alkoholiserad akademiker som i minnet fått drag av Richard Burtons rollfigur George i Vem är rädd för Virginia Woolf?
Men Söderkis, därav Kråååkan.
Frun alltså.
– Som Kråkan där hemma brukar säga …

Kråkor stod inte högt i kurs. I Blåsjöfallet, där jag växte upp, fick vi 25 öre per par fötter.
Som vi sköt med luftgevär på soptippen på vägen mot Sippmikk.
– Kråkorna, alltså.
Därför trodde vi att Janander föraktade sin fru som han verkade förakta det mesta i sitt liv, oss elever inkluderade.
När vi tagit studenten och kunde ta en öl tillsammans insåg vi att vi inget förstått.
”Samma här, min bästa lärare”, sms:ar min kompis GunnarNicke” Westrin (som även han har en blogg).

Fast jag hade redan fått en tankeställare på det muntliga förhöret. På den tiden kom det examinatorer från nåt skolverk nånstans långtbortifrån. Det var de som gjorde tummen upp eller ner om vi studenter skulle bli godkända eller inte.
Den sista dagen.
Den sista timmen, när föräldrar och släktingar redan samlats på skolgården.
– Behöver jag säga att jag låg illa till?

Jananders fråga till mig handlade om Sovjetunionens första konstitution av år 1918.
Jag har glömt frågan, men minns att jag i Jananders vattniga ögon såg att han trodde att jag kunde svaret – det här var i maj 1968 och den ryska revolutionen hade vi diskuterat alltför ofta på hans lektioner.
Det gjorde jag inte.
– Kunde svaret, alltså.
Min hjärna var tommare än de ballonger mina föräldrar redan blåst upp för att fira att deras son tagit studenten.
Därför svarade jag som jag gjorde:
– Svaret på den frågan kan magistern lika bra som jag. En intressantare fråga att diskutera är varför Sovjetunions första konstitution formulerades som den gjordes.
Och så pratade jag på.

Studenten 1968 i Strömsund, när allt ännu var möjligt. Eva Simonson, Anders Jarefors, Peppe Engberg, Anneli Reinhammar, Christer Östlund och Kerstin Gustin.

Ja, konstigt nog. Jag blev godkänd och kunde springa ut med de andra godkända klasskompisarna och få blommor av föräldrar och Carina Hansson som samlats och jubla över att alla i vårt gäng klarat oss och sedan bjöd vi Janander på öl på Hörnet med allt vad det innebar av nya insikter om att även lärare är människor.
– Och Kråkan?
Möjligen var hon lika begåvad och vass i replikerna som Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf. Det vet jag inget om. Mina föräldrar hade visserligen flyttat ner till Strömsund och blivit grannar med Jananders, men efter det sista sommarlovet flyttade Carina Hansson och jag till Uppsala och resten är en annan historia.

Det är först nu när jag bor på en udde som även kråkorna kallar sin, som jag allt oftare tänker att Kråkan måste ha haft något speciellt som fick hennes man att så ofta referera till henne i sin undervisning.
– Och på ett sätt som gör att jag fortfarande tror att kråkan har mycket att lära oss.

PS: I europeisk folktro har den negativa symbolvärden, men i Japan symboliserar kråkan familjekärlek. För den amerikanska urbefolkningen är den en kreativ och kultiverande solfågel. Enligt en legend bland Apsáalooke ([ə̀ˈpsáːɾòːɡè]), kråkindianerna, var kråkan ursprungligen en vit fågel som varnade buffelhjorden varje gång jägarna närmade sig. Kråkan fångas så småningom av de allt hungrigare jägarna och kastas i elden. Men kråkan lyckas fly innan elden slukat den. Om än med några fjädrar svedda svarta och resten av den vita fjäderdräkten grå av askan.
Efter den incidenten låter kråkan människan göra jobbet och varnar aldrig mer buffelhjorden när jägarna närmar sig.

Gör knappast nån nytta, men flaxar omkring i samma gamla gångkläder


Och sen dess fungerar kråkan som somliga av oss andra gör på udden: De lever under matriarkatet även om det inte alltid ser ut så. De gör knappast nån nytta, men flaxar omkring i samma gamla gångkläder.
Och så konsumerar de vad andra producerar.
– Äter ordentligt på morgonen, vilar på eftermiddagen om vi får.
Och framåt kvällen samlas uddens kråkor i vindögat och tillbringar sedan natten tillsammans.
Fast i kväll ska vi medmänniskor först gå på födelsedagsfest i Södra Kärr.
Vad jag ska ha på mig?
Tar nog nåt i grått.
Och svart.
– Sitt inte upp för länge och vänta!

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s