Torsdag: Har även 2021 varit vårt märkligaste år hittills?

Ännu en märklig morgon.

Han: ”Jag hoppas att vi kommer att minnas att framtiden fortfarande finns”. Så skrev författarinnan Agnes Lidbeck för ett år sedan i en av alla dessa nyårskrönikor som då hävdade att viruset hade gjort år 2020 till ”det märkligaste år vi varit med om”.
Så kunde man tycka.
– Men det tycker inte jag, skrev jag här på bloggen. Det berodde på att jag inte mindes år 2020 i första hand för coronan, utan för att Hon flyttade ner till katterna och mig på udden. ”Det stora lugnet infann sig i det lilla, med färska tomater och smak av chili. Jag vaknar glad varje morgon”.

Det började lite kyligt men …

Inför 2021 hoppades jag bara en sak för egen del:
– Att jag kommer att vakna ännu en morgon och fortfarande minnas att framtiden redan är här.
Och det började bra.

Enligt bloggen försvann nyårsdagen som en dans på slottet: ”Om nyårsafton började med en utomhusdrink hos Isman (trevligt folk, de börjar fira nyår enligt Samoatid), Lindbergs fyrverkerier och supé för två och en oxfilé från och slutade med en kylig men coronasäkrad skål med goda vänner på udden, så både började och slutade den korta nyårsnatten med bal för 2 i upplyst hus.
Eftersom jag var den ende kavaljeren var jag glad och lycklig som en prins på slottet över att få även den sista dansen redan klockan 06.10 (!) och om inte musiken tystnat så dansar mina sockor fortfarande.
– Sa jag inte att 2021 skulle bli ett roligt år!”

I år har jag inte läst några nyårskrönikor. Förmodligen beror det på att jag förväntar mig att få veta att viruset även gjort år 2021 till det märkligaste året vi upplevt.
– Inte heller i år delar jag den uppfattningen.
Tror jag i alla fall.
– Märkligt förvisso, men det märkligaste hittills?
Och berodde det i så fall på viruset…?

Det tål att tänkas på. Men just nu sänker sig mörkret över udden. Nöjer mig därför tillsvidare med att citera en kompis som bor vid ett annat sund och som besvarade den obligatoriska nyårsfrågan så här:
Tack Peppe,
Igår var det underbart solglitter över Sundet. Men jag tänkte av någon anledning på vad Samuel Beckett svarade en vän på frågan ”Får inte en dag som denna dig att bli glad över att leva?”
Becketts svar: ”Så långt skulle jag inte vilja sträcka mig.”
Men annars är det bra.

Kanske räcker det så. Allt behöver inte vara så märkvärdigt ens ett år när domedagsskrollandet (”Överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd”) och fono (Rädsla för normalitet) tog sig in på listan över årets nyord.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s