Nyårsafton: Vad är det egentligen vi kommer att minnas av 2020?

(Uppdaterad 11:47)

Han: ”Jag hoppas att vi kommer att minnas att framtiden fortfarande finns”, skriver författarinnan Agnes Lidbeck i en av alla dessa nyårskrönikor om att viruset gjorde 2020 till det märkligaste år vi varit med om.
Det kan man tycka.
– Men det tycker inte jag.
I mitt perspektiv var 2020 det mest fridfulla och harmoniska år jag kan minnas på länge. Denna insikt slår mig när vi sitter mitt emot varandra i soffan och talar om var vi firat nyår för fem och för tio år sedan.Etc.
Snart växer de gemensamma minnesbilderna fram. Sammantaget ger nyårslistan en bild av vårt liv tillsammans.

2008 Palma de Mallorca
2009 Rom
2010 Berlin
2011 Palma

2012 Stockholm/ Djurgården
2013 Stockholm/ (nyinflyttade på Åsögatan)

2014 udden (vi hade fått vatten & avlopp)
2015 San Sebastian
2016 udden
2017 Zanzibar
2018 Casablanca
2019 udden
2020 udden (bofasta)

I denna historieskrivningens ljus kommer jag inte att minnas år 2020 i första hand för coronan, utan för att Hon flyttade ner till katterna och mig. Det stora lugnet infann sig i det lilla, med färska tomater och smak av chili. Jag vaknar glad varje morgon.
Visst, vi kommer att resa igen. Men inför 2021 hoppas jag bara en sak för egen del:
– Att jag kommer att vakna ännu en morgon och fortfarande minnas att framtiden redan är här.

• 

• 

Visst, jag vet att det finns ett bredare perspektiv. Av alla våra nyårskrönikörer ger Ulf Wickbom (som vanligt) det mest tankeväckande. I dagens Barometern skriver han om vad vi i en framtid kommer upptäcka att vi tog med oss av året 2020: Jag har under årets sista månader prövat giltigheten hos en hypotes. Vi kommer att gå ur pandemin med en förstärkning av de värderingar vi hade när vi gick in. Personer som nu uttrycker sin saknad efter shopping, fest och resor kommer att vilja ta igen ett förlorat år. Personer som länge känt en gnagande oro för den ­globala överkonsumtionen kommer att lyssna mer på rapporterna om klimat­förändringens många varningstecken. Vi är alla både-och men med slagsida åt det ena eller andra hållet.
Vi kan också beskriva denna tudelning i ordet delaktighet. Jag hör många som hävdar att pandemin blev ett grundskott mot globaliseringen. Den visar att idén om öppna gränser och världsomspännande leveranskedjor är fel. Har inte hela detta år varit en reträtt hem till nationalstaten? Det gamla nordiska samarbetet har havererat. EU har svårt att hålla samman. Då hör jag andra som säger precis tvärtom. Pandemin har visat hur beroende vi är av varandra, om ett enda virus kan hota mänskligheten. Vi delar alla samma öde, vare sig vi vill eller inte.

– Gott slut! Vi ses där ute!