Onsdag: Det är klart att statsministern måste få shoppa i fred

(Uppdaterad 22:05, 21:23, 17:00)

Han: Det är först på årets nästa sista dag som slanten trillar ner. Äntligen fattar jag de svenska coronarestriktionerna:
– Håll dig hemma från shoppingcentra – så att statsminister Stefan Löfven och andra statsråd slipper trängas med kreti och pleti när de shoppar.
–Glöm utlandsresan du längtat efter. Stanna hemma! Ställ in alla flygresor som inte är nödvändiga – MSB:s generaldirektör Dan Eliassons resa till Kanarieöarna räcker för oss alla.
– Ta ansvar! Ställ in familjens planerade skidresa – finansminister Magdalena Andersson behöver svängrum i backen och på after ski!

Och först nu hör jag vad socialminister Hallengren egentligen sa på den där presskonferensen när regeringsföreträdarna tog i så att de nästan sprack av indignation över folkets brist på ansvarstagande :
– Försök inte hitta kryphål för att just du ska slippa ta ansvar – överlåt den dubbelmoralen till regering och myndighetschefer.

Hon: fattar inte varför de går ut när man kan shoppa på nätet. Och Kanarieholmarna, släng er i väggen, tack vet jag Ölands Norra Udde! Så varför inte nätshoppa en egen ö under helgen istället…

Ja, tänk om jag vinner på EuroJackpot på fredag, då slår jag till. Om det fanns vatten, avlopp och el skulle jag lugnt flytta dit permanent. Eller kanske inte, det är fågelskyddsområde och vi skulle väl få låsa in Vilda och Ludde på vinden halva året… men annars.

Min mamma är ju född i huset bredvid fyren Långe Erik, där morfar var fyrmästare. Och jag vet att hon pratat om en tant som bodde alldeles ensam på en ö utanför Norra Udden, och det måste ju vara denna! Läste nu att det var en ensam man som bott permanent där på 40- och 50-talet och levt på fiske. Men detta var ju före det, mamma är född 1921 och när morfar dog 1937 flyttade mormor ner till Borgholm. Hrmmm, man blir ju nyfiken och önskar att man lyssnat mer på det som berättats.

Han: Efter att man sett SVT:s dokumentär om Ulf Lundell vill jag inte gå och lägga mig. Känslan av att jag just nu vill kyssa havet delar jag med en annan gubbe. Som dessutom verkar vara rund under fötterna. För att inte säga full, igen.
– Skål på dig, din gubbstrutt!

Ett sent PS vid närmare eftertanke: Jag har upptäckt att jag alltid tycker lite synd om månen när han är full. Och jag vet varför. I Doktor Luis Guiseppe Cervantes journalanteckningar, den konstiga romanen om mannen som räddas ur havet efter ha dödat en haj, spelar månen en icke oväsentlig roll i en av dialogerna.
Mannen i havet säger t ex till sin läkare:
– Luis Guiseppe, du ser bekymrad ut. Tänk positivt! Doktorn har problem med sina minnen. Jag har det lite jobbigt med mina njurar (alltså, även han). Men Månen, den gubben har problem man inte snackar bort i ett badkar. På havet tänkte jag ofta på det. Månen har sin framtid bakom sig. Här på land märker du det till och med när du flanerar längs Passeig Maritim. Jag tänker på tidvattnet. Den nästan totala avsaknaden av tidvatten, som är unik för Medelhavet. Så har det inte alltid varit.

– En gång i tiden dansade månen flamenco med jorden, så att vågskummet yrde och landkrabborna himlade med ögonen. Det var på den tiden, när skilsmässan var ett faktum och jorden fortfarande var ung och sörjde honom varje gång tidvattnet svallade mot hennes stränder.
Tidvattnet var beviset på månens potens. Och på det området går det utför, förklarar mannen i havet eller snarare i ett badkar på Cervantes klinik:
–Betänk följande. På den tiden när månen ännu befann sig hälften så långt från jorden som idag, var dess dragningskraft åtta gånger starkare. Det betyder att skillnaden mellan ebb och flod var minst etthundrasextio meter.

Ironiskt nog är det tidvattnet som över tiden får förhållandet att svalna. Tidvattnet bromsar jordens rotation. Vattnets egen tyngd minskar farten. Attraktionen blir allt svagare och dramat har sin egen dialektik: När jordens dragningskraft minskar förpassas månen i sin tur allt längre ut i periferin.
– Faktum är att bara sedan vi var unga har avståndet mellan jorden och månen ökat med nästan en meter.

Sant eller falskt, så där går han på. Snart kommer mannen i havet förklara skillnaden mellan jordens och månens centripetal- och centrifugalkraft, hur man vet var man ska söka dess barycenter ochatt månen och jordens relation i själva verket förebådar Einsteins relativitetsteori. Som alla förstår är mannen i havet en nörd. En stackars besatt man som tycker om att höra sina egna ord och koketterar med det.
– Jag vet, jag pratar för mycket. Men en sak är jag stolt över: Doktorn har aldrig hört mig tala illa om månen. Det beror på att jag helt enkelt tycker synd om Mann im Mond, som tyskarna säger – förövrigt en alltför finkänslig beteckning. Vi som sett honom på havet talar klarspråk: gubben i månen.
– Det är inget att hymla om. Hans fotarbete blir allt sämre. En gång i tiden fick han jorden att gå upp i brygga och vrida sig ett varv runt sin egen axel var fjärde timme. Som vi vet har dygnet sedan dess blivit sex gånger längre.
Och det är bara slutet på början. Allt talar för att i en framtid kommer dygnet bli tio, tjugo, ja trettio gånger så långt som det är nu. Visst, du och jag slipper uppleva den dagen. Det förändrar å andra sidan ingenting för månen. Hade vi snackat kvinnor med honom hade vi sagt: Glöm henne. Nu pratar vi jordvärme och gravitation och gör bäst i att hålla tyst om det vi vet. Och vi vet hur det slutar: Så små- ningom kommer dygnets längd att sammanfalla med månadens. Månen kommer att sluta rotera runt den jord han en gång i tiden var ett med. Ingen minns längre den oemotståndliga attraktion de båda utövade på varandra. De tar varandra för givet och sneglar på varandra bara när det blir solförmörkelse.

Ingen uppbygglig historia, men den ger perspektiv på livet. Så godnatt käre måne. Jag har trots allt en kärleksfull fru som väntar på mig.