Fredag: Har Putin rätt i att vi inte vill offra våra gifflar?

(Uppdaterad 15:41)

Han: Författare fångar ofta vår mänskliga natur bättre än nyhetsmedia och forskare. I På spaning efter den tid som flytt berättar Marcel Proust en liten historia i den stora historien. Under skrivandet levde Proust långa tider på kaffe och gifflar och ätandet är puddingens bevis: När första världskriget rasar i Europa låter Proust den självgoda Madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringen inte tillåter henne att köpa kaffebröd än över krigets allmännare fasor.
Ordningen i madames salong är således återställd när hon lyckas övertala sin läkare att skriva ut ett recept mot hennes migrän: gifflar.

Samma dag som vardagen äntligen återvänder i madames våning, kommer nyheten att världens då största passagerarfartyg Lusitania sänkts av en tysk ubåt och 1 198 människor omkommer. Proust knyter ihop trådarna så här: Hon fick sina gifflar samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand, som var sysselsatt med att doppa, sa hon:
– Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier.
Men alla dessa drunknades död måste ha framstått för henne i miljardförminskning ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.

Vilken vedervärdig människa, tänker du.
– Eller hur.
Eller hur?
Nu skrivs också historia. Utgången av den ryska invasionen kommer att påverka oss alla. Inte bara genom flyktingströmmar och humanitära åtaganden, utan även i form av sanktioner som otvivelaktigt kommer att slå även mot oss i form av risk för recession, prishöjningar på bensin och el, fallande börskurser mm.
”Det här kriget kommer inte att avgöras av stridsvagnar. Eller ens i Ukraina. Det kommer att avgöras av dig och mig, av vanliga svenskar, tyskar och fransmän. I våra själar, magar och nerver, i köken och i vardagsrummen”, skriver Maciej Zaremba i Dagens Nyheter.
Och tillägger: ”Det vet Vladimir Putin. Och det är därför som han tror sig kunna vinna.”

Putin tror nämligen att demokratiska politiker inte vågar kräva uppoffringar av sina väljare. Och han tar protesterna mot covid-restriktionerna som bevis.
– Om fransmän, tyskar och människor i andra europeiska länder till och med protesterar mot vaccineringar, stängde barer och andra olägenheter – hur mycket kommer då de bortskämda européerna inte att protestera mot uppoffringar för Ukraina.

Bra fråga. Hittills har vi hört våra politiker kraftfullt fördöma Putins angrepp. Men vad tänker de göra som stoppar Putin?
– Att den ryska börsen gick upp! efter president Bidens ”tuffa sanktioner” måste vara den sämsta recension den gamle mannan fått.

Zaremba säger det vi alla behöver fundera över dagen efter invasionen: Nu har det blivit för sent också för den sortens politiker som går genom livet med ett fuktat finger i luften. För att rädda freden i Europa krävs det ledare som vågar sätta sin framtid i pant, som Winston Churchill den gången. Någon som förmår att appellera till både hjärna och hjärta, till stoltheten och modet, göra klart för oss vad som står på spel och varför priset är nödvändigt att betala… Än så länge tror Vladimir Putin att du och jag är en tillgång i hans uträkning. Återstår att hoppas att det bor en Churchill också i en Johnson, Macron och Andersson.

I väntan på att den förhoppningen ska infrias pekar Maciej Zaremba tyvärr på en bakomliggande problematik. Vi vanliga medborgare i Berlin, London, Paris – och på en udde i Kalmarsund – bör redan idag ställa oss den avgörande frågan:
– Vilket pris är vi beredd att betala för Ukrainas frihet – den frihet som i övermorgon kan vara vår egen.
Kort sagt: Kommer våra bästa författare att berätta för framtiden om den vedervärdige gubben på en udde som inte ville avstå från sina gifflar?

Hon: jag skiter i börsen. (Vi får sätta mer billiga och mättande grönsaker helt enkelt, typ potatis.) Stäng ner Swift för Ryssland och Putin, och släng ut Oligarkernas ungar från Oxford. Det ska kännas.

Och vi har snart egna mogna tomater, en liten besparing bara där!

Och jag kanske kan få jobb som målar-lärling…

Eller kanske inte, ha ha!!