Tisdag: hårt jobb!

Hon: efter att ha grävt om ett stort land med massor av ogräs och fyllt på det med jord, ställde jag mig och gjorde knäckebröd. Varför undrar jag var gång…. Alltså, det är så jobbigt och långtråkigt. Varje bröd ska vara i ugnen 7 minuter, jag gjorde 10 (stora!). Med spilltid mellan plåtarna blir det ungefär en och en halv timme, stående vid spisen… Då är inte jäsningen och knådning av degen inräknad.

Men det är gott! Värt mödan, faktiskt. Nu har det blivit svårt att även äta ICAs knäckebröd. Mjukt bröd omöjligt.

Han: En av mina klasskompisar på Socialhögskolan i Örebro i början av 70-talet försökte hjälpa en känd brottsling att rymma från fängelset där hon praktiserade. Pia var blond med lugg som Marianne Faithfull, sötast i klassen.
Och hon kände ett stort socialt engagemang för sämre lottade.
– Särskilt kände hon någonting stort för en kriminell kille som satt på Kumla och hette Clark.

Under långa perioder av våra liv är vi passiva iakttagare av vad som sker omkring oss. Vi betraktar människor som gör saker och undrar varför de gör det de gör. Ibland bygger vi små historier, som när vi är på semester och sitter tysta på ett café och tittar på folk.
Vi spekulerar.
Men vi vet inte.
– Vi är som flugan på väggen.

Metoden används av författare. Hemingway kallade det för The Iceberg Theory. I sina knapphändiga texter låter han oss läsare se vad flugan ser – toppen av isberget.
Men det är vi läsare som skriver den stora berättelsen – nio tiondelar av historien formuleras i vårt undermedvetna.
– När vi lägger ifrån oss boken tror vi oss därför veta varför människor gör som de gör.
Detta till skillnad från flugan på väggen.

Om Hemingways teori fungerar? Självklart. Erkänn att tangentbordet i din talamus redan knackat ihop mina fyra inledande meningar ovan till en historia som skulle kunna bli en spännande Netflix-serie.
Jonas Åkerlund har gjort en sådan serie om Clark Olofsson – tjuv, bedragare, knarklangare, allmänt kriminell och till och med ”en av de mest kontroversiella personligheterna i modern svensk historia” enligt reklam för serien. 
– Inte minst en tv-serie om myten, mannen, tjejtjusaren.

När du läser det här har jag ännu inte sett Åkerlunds version av Clark Olofssons liv. Vet därför inte om min tjejkompis Pia från Sopis passerar förbi som en av alla tjejer som med gott uppsåt och förälskat hjärta lät sig duperas av denne kallhamrade brottsling som nu av någon anledning återuppstått som hjälte i underhållningsmedierna.
– Jag är skeptiskt.
Kanske för att jag inte bara är en fluga på väggen. Gammal nog att minnas hur det var. Jag säger som Johan Croneman i dagens DN: Hade Clark Olofsson och hans kompanjon Gunnar Norgren dömts i dag hade ingen av dem suttit mindre än 20–25 år, de hade förmodligen bägge fått livstid för polismord. ”Clark hade inte haft en chans att rymma och jag har extremt svårt att tro att man skulle hjälteförklarat honom på samma sätt som på 70-talet. De uppblåsta lögnerna kring Clark Olofsson lever och frodas dock fortfarande. Och älskas av medierna. Bisarrt nog.”

En sak till. Kanske har jag alltför länge varit skeptisk till Clark Olofsson för att så många tyckte att han skulle han hade kunnat bli en bra journalist. När Pia och jag gick på Socialhögskolan i Örebro satt Clark, 24 år, i Kumlabunkern.
– Han var ordförande i fångarnas förtroenderåd och chefredaktör för fångarnas egen tidning Betong-Bladet.
Efter några nya skurkstreck och ett antal rymningsförsök gick han på Journalisthögskolan när jag börjat jobba som journalist och idag, år 2022, läser jag i tidningen att en kvinnlig kollega som gick i samma klass som ”popgangstern”, att han kunde ha blivit en bra journalist.
”Han behärskade berättarkonsten”.
Säger oroväckande mycket om dagens journalistik, eller hur?
– Karln ljög ju för fan hela sitt liv! Visst, det finns journalister som ljuger och duperar sin publik. Men det är inte journalistik.                             

PS: Vid närmare eftertanke var det faktiskt två av mina tjejkompisar från Socialhögskolan i Örebro som med sitt sociala patos och stora hjärta försökte hjälpa kriminella män att rymma från sina fängelsestraff. Den andra lyckades. Hon greps några veckor senare i Danmark och återbördades till make och barn, dock inte ångerfull eftersom allt redan då var samhällets fel.
Även hon var blondin. Dock inte äkta.