Lördag: Skördedags… och han är star(e)struck på dagens fågel

Hon: börjar lördagen med ett dopp, före frukost, det är livet. Lite kallare nu, skulle tippa +17-18 grader en bit ut. +19,5 inne i viken. Men vilken sommar det blivit, bara sådär!

Sen vattna. Det torkar ut snabbt nu. Upptäcker att en del av betorna, de jag planterade ut först, ser väldigt klara ut. Är det möjligt, redan…

Okej, de är förstås försådda inne först. Och sedan utplanterade för några veckor sedan. Sått i omgångar, så de senaste satte jag ut i denna veckan. Kanske jag ändå borde sätta lite fröer direkt i marken nu eftersom de försådda redan börjar bli klara. Måste ju ha lite betor till hösten också. Och nu gror de nog snabbt även ute.

Kvällens förrätt given, ugnsbakade betor med fetaost. Det är han bäst på!

Han: Egentligen är det väldigt enkelt. Det första du tittar på är stjärten och benen. På håll är de väldigt lika, särskilt på våren. Båda går i svart och har gul näbb.
– Men kolla in benen!
Spatserar hon med lite knyckiga ivriga steg har du en stare. Hoppar hon däremot jämfota stirrar du just nu på en koltrast.
– Dessutom har hon kortare stjärt, staren alltså.

För att inte bli anklagad för sexism vill jag redan här göra ett tillägg: Efter tre äktenskap vet jag att kvinnor tittar lika mycket på andra kvinnor som vi män gör. Det är naturligt: kvinnor är snyggare, sexigare, har bättre hållning och bär upp sina kläder bättre än vi män gör.
– Men nu handlar det alltså om fåglar.

Staren är en av våra vanligaste fåglar. Kanske är det därför jag inte brytt mig om den. Bryr sig om sina starar gör Kajsa, grannen. Hon kan mad rätta kalla de sina eftersom de varje vår återkommer till hennes holkar i talldungen mellan oss.
Och den talldungen har varit mitt universitet de senaste veckorna.
– Se nu samlar de ihop ungarna och flyger ner till sjöängen för att visa dem vassen, sa Kajsa när vi härom kvällen drack vin på hennes och Rolfs nya veranda.
Över oss fylldes himlen som på en given signal av hundratals fåglar som likt ett böljande moln drog iväg ner mot havet.

Staren är känd från Sverige sedan början av 1500-talet och detta är också ett kännetecken: En flygande starflock håller alltid ihop i ett tätt skimrande moln – inte olikt ett strömmingsstim på den tiden det fanns strömming i Kalmarsund – och det ska vara upphovet till att Carl von Linné gav den det latinska namnet ”sturnus vulgaris”.
Författaren Tomas Bannerhed kallar staren ”den kollektivhäckande multi­instrumentalisten” medan Gunnar Brusewitz, vår meste fågelmålare, skriver att sången låter som ”ett gammalt utslitet positiv” som gnisslar och visslar och tjattrar och det blir en lättare för en tondöv redaktör att den är riktig härmapa (vipa, vråk och lövsångare om du vet hur såna låter).

För egen del jag har fastnat för en mer jordnära detalj: Hittade ett antal krossade ljusblå äggskal på sjöängen utanför Margareta och tänkte genast onda tankar om några tjuvaktiga grannar på udden.
– Nej, det är nog inte kråkorna som varit framme den här gången, sa Caisa. När ungarna kläckts brukar staren flyga iväg med äggskalen en bra bit från holkarna för att inte dra plundrare till boet.
Detsamma gör man med ungarnas bajs.
– Inte för inte kallas staren för hemmets fågel.

PS: Förr i förr-i-tiden trodde man att staren kunde spå sommarvädret. Var den första staren tjock, blank och fin i pälsen skulle sommaren bli vacker. Var den grå och sliten blev också sommaren mulen och dålig.
Känner du dig osäker på någons känslor ska du lägga ett starhuvud under kudden då hon sover. Hon berättar då alla sina hemligheter, enligt gammal folktron.
– Å andra sidan kunde det gå illa för den som dödade en stare.
Så du kanske avstå från att testa och bara njuta av titta på ben och stjärtar.