Torsdag: Dags att sätta på sig en varm tröja?

Han: ”När jag var liten satt jag i en eka och pappa brukade ro. Jag älskade att hänga över ekans kant och titta ner i vattnet som var mörkt, ogenomträngligt. Jag såg himlen som spelade sig i vattenytan. Och så sjönk jag ner i den här himlen.”
Så beskriver författaren och filmaren Kristian Petri känslan som många av oss upplever vid havet.
– Är det himlen eller havet man dras ner i?

Vi sitter under ett parasoll vid havet och äter vår middag. Pasta med ungsbakad tomatsås med hennes söta körsbärstomater och kryddor och en halv flaska pinot noir från Bourgogne.
Det börjar kännas höst i luften och hägringslinjen, där himmel och hav möts, ger upphov till optiska illusioner som alltmer suddas ut.
– Kanske var det fenomenet som fick de gamla grekerna att omdefiniera Okeanos roll.

Okeanos var i grekisk mytologi himlarnas gud. Han framställdes med oxhuvud och fiskstjärt (de flesta greker var bönder och fiskare och inte filosofer som Sokrates och Platon) och han ansågs styra himlakropparnas rörelser.
Men i takt med att grekiska sjömän vågade sig längre ut på haven, förbi det vi idag kallar Gibraltar sund ut i Atlanten, Indiska oceanen och till och med ut i Nordsjön, blev Okeanos mer en havsgud.
– Vilket än en gång bekräftar att människan i alla tider skapat sin gudar till sin efterbild, inte tvärtom.

Himmelsguden fick en ny scenuniform – nu med horn av krabbklor, gärna utstyrd med en åra och fisknät som någon slags tidig heavy metal-artist.
– Och?
Uppriktigt sagt vet jag inte vad du drar för slutsats av den transformeringen. Men nånting fick mig att tänka på att inte ens gudar får bestämma vem de vill vara.
– Än mindre klä sig som de vill.
Men visst känns det som att det börjar bli dags för hösttröjan?

Hon: tog en bild innan middagen åkte in i ugnen men glömde efterbilden. Men en bild på efterrätten har jag. Blåbärskaka direkt från dagens DN: