Måndag: Hon skäms … och han vill se Åkesson ta över Morgan Johanssons jobb

Hon: …över Sverige idag. Jag har tappat rösten, är väldigt förkyld och orkar inte gå in på varför på djupet. Men…

Svenskarna har alltså blivit ett folk som helt skiter i andra och tycker att man bara ska se om sitt eget hus. Alltså, det är klart vi vill ha fördelarna av ett internationellt samarbete, men kostnaden och engagemanget får någon annan stå för. Suck!!!

Tänker tillbaka på helgen i Stockholm istället. Det lättar upp humöret!

Firades i efterskott av bästa kompisarna, och före detta kollegorna, på gamla stammishaket PA&Co. Om jag hade kul, trots noll röstresurser, jaaaa!

Mmm, bilderna är lite suddiga 😉
Tack bästa Jojo, Petra och Richard!

Träffade också barn och barnbarn, bästa hänget förstås ;). Och nattade solstrålen nedan för första gången. Det gick strålande. Stolt farmor!

Positiv energi 1! Fredag i Humlans parklek
Positiv energi 2! Lördag eftermiddag på Skansen.
Gravallvarlig åkning 😉

Och träffade jag mina älskade barn, andra generationens invandrare, med pappa från Nordafrika! Bästa pappan dessutom, som även har ett stort engagemang för ungdomarna i Stockholms västra förorter, där han arbetat med problemen i över 30 år nu.

Lördag: Lunch på Blå Porten

Skämskudde 2: kommunen jag flyttat (hem) till!

Ps: fast i Uddens valkrets Söderåkra 2 såg det lite ljusar ut i alla fall:

Pust!

Enda (skade)glädjen i årets val: jag (C) vann över honom (V) med ett mandat 🙂

Ps 2: nu är han visst ikapp, vi har lika många mandat. Rättvist 🙂

Han: Tur att allt här i livet inte är politik, men hon har verkligen ingen bra dag idag. Eftersom jag är en dålig människa känner jag viss skadeglädje.
– Vad var det jag sa!
SD:s framgångar är inget mysterium. Det är resultatet av en fullständigt misslyckad taktik från det politiska etablissemanget, understödd av den breda mediala hejarklack som nu uppträder som offentliga gråterskor.

Och vad ska hända nu? Tja, vad sägs om att regeringsbildaren skulle utse Jimmie Åkesson till justitieminister.
Knäppt, ja visst.

Så här tänker jag: I förr-i-tiden-tiden var jag chefredaktör på en tidning som hette Gnistan. I slutet av 70-talet var det vänsterns största tidning och den tidning där 70-talsvänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad. Gnistan var partiorgan för ett kommunistiskt parti som det politiska etablissemanget avskydde.
Den socialdemokratiska taktiken vara enkel. De såg på oss som fint folk betraktade de kastlösa i Indien – orörbara.
Våra medlemmar blockerades när det gällde förtroendeuppdrag i fackföreningar och i hyresgästföreningar. För egen del fick jag till och med flytta för att få jobb
– Sorry grabben, du kommer aldrig att få ett jobb här i stan, sa min arbetsförmedlare.
Det var inget skämt.

I längden fungerade det inte. Många av våra medlemmar var för aktiva, för pålästa, för engagerade. Och en dag ändrade man taktiken. Plötsligt var vi, om inte hjärtligt välkomna, så åtminstone accepterade i både fack och andra S-kontrollerade föreningar.
– Självklart såg vi det en seger, ett genombrott för vår politik.

Det var inte hela sanningen: På den tiden hade Socialdemokraterna är tankesmedja som hette ”Gruppen för samhällsstudier”. Den leddes av Jan Lindhagen, en på den tiden inflytelserik och fritänkande S-ideolog (han sparkades senare av Olof Palme och tankesmedjan las ner) som jag hade en viss kontakt med.
En dag satt han på Gnistan och lyssnade på mitt stolta pladder om att vi hade tvingat sossarna att släppa in oss i värmen.
Jan lyssnade tålmodigt och sen sa han:
– Jag förstår om ni ser det som en seger. Men en sak ska du veta Peppe. Så länge ni är utdefinierade växer er rörelse. När ni nu indefinieras och släpps in i församlingen kommer ni att krossas.

Lindhagen var akademiker och pratade så. Utdefinierade och indefinierade. Jag hade aldrig hört de begreppen men jag glömmer aldrig vad Lindhagen menade.
– Han hade mer rätt än han kanske själv förstod.
Redan efter några år hade vår rörelse malts ner. De uppkäftiga revolutionärerna transformerades till hårt arbetande kamrater i den socialdemokratiska fabriken och idag är de flesta av oss glada över att vi aldrig fick makten.


Alltså. I över två decennier har det politiska etablissemanget försökt knäcka SD:arna genom att behandla dem som orörbara, utdefinierade.
Och ätandet är puddingens bevis:
– Det är den taktiken som gör att SD nu Sveriges näst största parti och Jimmie Åkesson är med rätta segerrusig.

Så vad sker nu. Ingen bryr sig vad gubben på udden tycker. Men vill man stoppa SD:s framgångssaga så ska man kräva att partiet tar ansvar för alla sina käcka löften. Kanske är det för sent, kanske har S och etablissemanget låtit SD gro sig för stort i det föraktets marinad som alla fina människor försökt dränka rörelsen i.
Jag är optimist och därför är mitt slutord:
– Åkesson har anklagat den småljugande och opportunistiske Morgon Johansson för att missköta sitt jobb. Okej, låt honom överta Morgans stol och dennes skitjobb.
Jag kommer att äta upp min hatt om inte det skulle få Åkessons skratt att fastna i halsen.
Och framför allt: önska att han hade förblivit orörbar utan personligt ansvar.

PS: Expressens Jens Liljestrand påpekar i en ungefär lika hjälplös krönika som denna blogg, att förr eller senare kommer högernationalistiska partier nästan alltid fram till den punkt då demokratin måste släppa in dem. Därifrån går de, nästan alltid, tillbaka. Dansk folkeparti fick 21,1 i folketingsvalet 2015 för att 2019 mer än halveras ner till 8,7. Norska Fremskrittspartiet peakade på 22,9 i Stortingsvalet 2009 och är sedan 2021 nere på 11,6.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s