Han: Gårdagens hårda väder blåste upp massor av tång på uddens stränder. När hon kommer hem i morgon kommer hon att ge sig på sitt Sisyfos-uppdrag igen, att rensa viken.
Inte för att hon ser det som ett straff. Snarare som ett nedärvt kvinnogöra, Anna-Britta var likadan. Men som den urbana kvinna hon är, betraktar hon arbetet även som ett gratis gympass (av samma skäl bär hon kassarna från Tempo med krokig arm).
– Men störd kommer hon att bli.
Hon vill inte se havets uppkastningar på sin strand.
Problemet är det som inte syns.
Kristendomen 1.0 var en ökenreligion. I Edens lustgård fanns därför inget hav, inte heller några stränder. När Gud blev förbannad på sin egen avbild lät han havet, Syndafloden, utplåna mänskligheten (utom Noak, ty detta är den första av alla läskiga historier där vi lär oss att göra skillnad på folk och folk, ”vi” och ”dom andra”).
Så blev havet en sopstation och stranden en demarkationslinje mellan liv och död där fruktansvärda monster som Karybdis, virvelströmmen, spydde upp de offer hon och Skylla slagit ihjäl mot klipporna.
Till religionens vidskepelser adderades under århundraden nya pålagringar. Grekiska vetenskapsmän som Seneca och Plinius d.ä. menade att havet renade sig från mänskligt avfall genom att under stormar lämpa av en massa skit på stränderna.
– Det var därför, trodde man, som många stränder särskilt runt Medelhavet, utstötte en sådan stank, skriver Per Högselius i Döden på stranden (Ellerströms).
Det var havets fel att stranden blev dödens och ”förruttnelsens ohälsosamma rum”.
Idag vet vi att det är tvärtom. Det börjar inte i havet, det slutar där. Havet är mänsklighetens allomfattande slutförvaring:
– Allt vi lämnar efter oss i på land lakas ut efter en viss tid och rinner ut i Östersjön. Det har det gjort under väldigt lång tid. Så länge vi har existerat.
Säger marinekologen Helena Höglandet på Stockholms universitet i Havet, fyra lyriska essäer (Albert Bonniers förlag). Allt hamnar i havet till slut. Havet tar emot allt. Inte minst via de floder och älvar och diken som rinner ut i Östersjön.
Vi är nittio (90!) miljoner människor som bor i Östersjöns avrinningsområde och som låter en massa saker rinna ut i havet via älvar, bäckar och väldränerade diken.
– Och det är inte kattpiss, som min morfar sa när han ville att vi ungar skulle fatta att vi borde bli imponerade.
Växtnäringen som rinner ut i Östersjön innehåller nästan en miljon ton kväve och cirka 30 000 ton fosfor per år, skriver Världsnaturfonden. Det är mer än dubbelt så mycket utsläpp som för 100 år sedan.
Trots att växtnäringsläckaget har minskat (och faktiskt nu är nere på samma nivå som på 1950-talet!) är de fortfarande alldeles för mycket för vad havet klarar av att svälja.
Vi pratar om det efter Kustmiljögruppens årsmöte, Berndt och jag. Berndt är sammankallade i vår Bryggkommitté och han ser det varje dag från sitt hus inåt viken, Skeppeviken, som den heter på gamla kartor.
När hon – nu mor- och farmor – var barn var viken en enda lång sandstrand. Nu växer den igen på grund av den gödning som dygnet runt rinner ut via välskötta diken.
Lantbruken står för den största delen av växtnäringstillförseln, men även transporter, utsläpp från reningsverk och enskilda avlopp samt industrin är medskyldiga.
Och listan på medskyldiga är lång.
– Tvättar jag bilen på udden eller pinkar i havet gör mig till en, visserligen liten, men tanklös medlöpare. (Det är i förlängningen av den korta tanken som somliga säger att det inte spelar nån roll vad Sverige gör i klimatfrågan. Det finns alltid större bovar. Visst, men det finns 60 länder som är mindre än Sverige också, varav en del håller på att sjunka i havet).
Utsläppen från land har minskat på senare år, men måste sjunka ytterligare för att stoppa algblomningar, syrebrist och bottendöd.
Och det finns saker vi kan göra. På väg hem från Kustmiljögruppens möte diskuterar vi det.
– Kanske har vi till och med en plan, som Charles-Ingvar Jönsson brukar säga när det ser som mest illa ut.
Nu ska jag gå ut och köra grepen i tången, mest för att vara snäll mot henne.
PS: En glad nyhet. I Stockholm limmar klimataktivister från nåt som heter ”återställ våtmarkerna” fast sig vid infarterna för att protestera mot att ingenting händer. De borde få lyssna på Pernilla Landin, Miljöinspektör och vattenprojektansvarig på Torsås kommun.
Det har jag gjort. Därför vet jag att det visst händer saker när det gäller återskapandet av våtmarker (även om är för lite). Pernilla är en solitär motståndsrörelse som verkar i skogarna här omkring. Ibland, som idag, kan vi andra läsa om hennes framryckning i tidningen.
peppekerstin.blog 
Publicerat av