Han: Alla gör vi oss till, men ingen gör sig till som knipan. Under parningsspelet kastar hannen huvudet hastigt bakåt mot ryggen för att därefter sträcka näbben i skyn och stänka vatten med fötterna.
– Oklart om honan, som för övrigt kallas ”knipkärring” enligt Svenska Jägareförbundet, uppskattar showen för hon ser ut som om hon helst skulle vilja sjunka genom vattenytan.
Dessutom verkar spektaklet tämligen kontraproduktivt för plötsligt från ingenstans dyker hannens alla polare upp.
Som i chipsreklamen, typ.
Fast den här andfågeln – som förekommer cirkumpolärt i Skandinavien – och som kallas skatand i Värmland och gnällvinge i Närke – får skylla sig själv. När han började var han ensam med sin hona, efter 45 minuters plaskande stormar hela havet av bensprattalande knipor och nu ser honan verkligen ut som om hon vill sjunka till botten.
Apropå fåglar har vi i helgen har vi hälsat på hos en avlägsen släkting till mig.Jag skojar, råkade vända på kameran och insåg hur orakad jag är. Den riktiga skäggmesen visade sig ha obetydlig skäggväxt, dessutom var den inte särskilt intresserad av att träffa mig.
Vi fick gå runt längs vassen i natursköna Bottorp i en och halvtimme innan den visade sig. Men det var det värt. I sällskap med våra norsk-svensk-danska vänner Bibi & Aksel såg vi fler fåglar än vi sett på hela vintern.
Om man inte vet namnet saknar ens kunskap om saker värde, påpekar Jamaica Kincaid (Boken om Min Trädgård, Tranan förlag). Den som sätter namn på något äger det.
– Och det är förunderligt hur mycket man ser i sällskap med människor som vet vad de ser.
Skäggmesen, som observerades i Sverige så sent som 1965 (när hon var tre år) är mer släkt med lärkan än med mesarna. Förutom ett tiotal skäggmesar hade vi kungsfågel, havsörn, ormvråk, en snabb varfågel. Innan dagen var slut även steglits, bergfink, grönsiskor och ett antal domherrar – en vinterfågel jag faktiskt inte sett sedan jag flyttade från Norrlands inland.
– Att vi inte har den här på udden beror enligt El profesore på att vårt blåsiga hörn av verkligheten är för kargt för domherren och andra ”trädgårdsfåglar”.
Men en skäggmes har vi, om än vingklippt. Och nu nyrakad.
Eftersom det är lördag avslutar jag med en rolig historia. Zelenski hyllas runt om i världen som den hjälte han är. Och om Putin berättas allt fler historier.
Här den senaste:
Putin gick till en spåkvinna för att se hur det kommer att gå.
– Kan du se vad som väntar mig?
– Det kommer att gå bra. Jag ser att du åker limousin och folk är glada, lyckliga, de skrattar och vinkar.
– Vinkar jag tillbaka?
– Nej, kistan är stängd.
Hon: ja tack för den trevliga utflykten! Helt okänd mark för oss, endast två mil norrut. Så fint, och så orört. Där skulle jag vilja bo, i alla fall om den föreslagna nya detaljplanen nere hos oss blir verklighet…
Och tack vädret för en solig och varm dag. Drygt nio plusgrader. Fast sjuuuukt blåsigt. Gäller att hitta lä, som vid sjöboden. Satt säkert en timme och läste. Sen var det premiär för omplantering ute i växthuset. Där var det över tjugo grader. Underbart att kunna stå där och jorda ner i stället för i köket…
peppekerstin.blog 
Publicerat av