Han: När stockholmare frågar var udden ligger brukar jag svara:
– Ett stenkast från fredsstenen vid Brömsebro.
– Ähhh ..?
– Tänk 1645. Året när Axel Oxenstierna lurade skjortan av Kristian Tyrannens förhandlare, hovmästaren Corfits Ulfeld. Jämtland, Härjedalen och Gotland blev svenskt och drottning Kristina tackade sin (och pappa Gustav II Adolfs) rikskansler genom att dubba Oxenstierna till greve av Södre Möre härad där vår udde ingick.
– Ähhh … menar du nära Bergkvara?
– Så kan man också se det.
Det retar mig, detta att många vet vad Bergkvara ligger men inte känner till freden vid Brömsebro. Det påminner om pojken som vuxit upp på ett kraftverksbygge i Norrlands inland och i en uppsats beskrev sin första skolresa till den stora staden med orden: ”Bredvid korvkiosken låg ett slott.”
Så är det i alla fall. Av någon anledning är Bergkvara en plats många känner till. Inte minst bland det kosmopolitiska patrasket kring Stureplan.
– På plats är det svårt att förstå varför.
Detta även om man vet att Bergkvara är en av landets äldsta hamnar och Sverige viktigaste hamn för segelfartyg.
– Men det var på den tiden när det fanns segelfartyg (fram till första kriget).
På 1950-talet försvann det sista Bergkvara-registrerade skeppet. Bergkvara är och var porten in i Kalmarsund söderifrån, lotsstationen är därför viktig för sjöfarten. En och annan av alla seglande vänner och bekanta har också berättat att de sökt hamn i Bergkvara,
Men ändå.
Räcker det som förklaring varit denna håla tycks ligga top of mind?
Du undrar varför jag undrar? Svaret är att jag för några år sedan åtog mig att skriva en bok om vår stugförening. I väntan på att kreativiteten ska rinna till samlar jag material – och det finns inget som så effektivt blockerar arbete som den storslagna tanken att placera en stugförening i ett historiskt sammanhang.
Särskilt inte om författaren är uppvuxen på ett kraftverksbygge i Norrlands inland på 1950-talet med det begränsade perspektiv det innebar. Till exempel att allt söder om Sundsvall utgjorde ett diffust ”sydsverige” (ungefär som dagens sörlänningar inte har en susning om var Blåsjöfallet eller Harsprånget ligger). Geografi var visserligen mitt favoritämne och på de världskartor som jag och min kusin Georg ritade fanns såväl Rio de Janeiro som Kapstaden, dock varken Kalmarsund eller Bergkvara.
– Inte heller Brömsebro om jag ska vara ärlig.
Det var därför först när vi flyttade ner till udden som jag insåg att jag hamnat mitt i den svenska historien. Som alla vet (?) firar Sverige 500 år nådens år 2023. Och som av händelse var det här i trakterna mellan Brömsebro och Bergkvara som slagen om den svenska nationalstaten stod.
Detta alltså som en tänkt historisk bakgrund till en oskriven bok om en stugförening.
Mer om det en annan (regnig) dag. För nu ska Tomat-Hasse och jag åka till Brömsebro rökeri att äta lunch. Hasse säger att det är hans tur att bjuda!
Hon: Lunchen med Hasse och allt researchande tog uppenbarligen ut sin rätt:
Ute regnar och regnar och regnar det, även kissarna håller sig i soffan. Jag vaktar ugnen, det blev en bakdag:
Ja, först tog hallongrottorna 20 minuter i ugnen. Två fröknäcke tog en timme. 30 minuter vardera. Sedan de vanliga knäckebröden, nio stycken. En får plats i ugnen i taget och tar sju minuter styck. Vad blir det totalt i ugnstid? Jo 143 minuter, lika med två och en halv timme. Och vad det kostar med uppvärmning i el orkar jag inte ens tänka på. Speciellt inte eftersom solcellerna inte lär generera en enda kilowattimme idag…
peppekerstin.blog 
Publicerat av