Fredag: ”Livet har fått en viss smak”

Han: Författaren Carl-Göran Ekerwald är död. Han somnade in i tisdags 101 år gammal.
– Eller det var då han trädde in i vad han själv kallade för ”icke-varat”.
”Folk klagar över att det är tråkigt att bli gammal. Man förlorar framtiden”, konstaterar han i en annan intervju (Senioren 8/2023). ”Då vänder jag på det hela. Fördelen med att bli gammal är att du inte har någon framtid. Du slipper alla hyvel. Du har blivit fri.”
– Enbart en sån formulering är värd att minnas en människa för.

Men att jag bugar för en mästare är mer personligt är så. Ekerwald var en av sin generations kanske mest mångsidiga författare. Sedan debuten med novellsamlingen ”Elden och fågelungen” 1959 gav han i snitt en bok om året; romaner om småstadslivet, dikter om kärlek och relationer, biografier om Goethe, Nietzsche och Shakespeare. Sammanlagt närmare 60 titlar, samt en mängd artiklar och översättningar.
– Han återkom ofta till barndomens Jämtland, i såväl fiktionen som i essäerna.
Och det är där våra vägar korsades. För vad som inte framgår i dagens runor är att Carl-Göran Ekerwald var ordförande i juryn för något som hette Lyrans poesitävling.

Inget jättekliv för mänskligheten kanske, med ett stort steg för mig. För i maj 1968 läste min kompis Jarefors högt ur Östersunds-Posten: ”Lyrans norrländska litteraturpris tilldelades i år Per-Erik Engberg för ”Kalejdoskopisk uppgörelse mellan ögat och den sovande handen”.
I juryns motivering till priset heter det: I en kvalitativt mycket jämn serie dikter präglade av intelligens och engagemang gör Engberg upp med de flesta moderna attityder och företeelser i välfunna och ofta satiriska bilder, där han på ett fint sätt utnyttjat de typografiska möjligheterna …”
– Någon poet blev Engberg inte, men att utnyttja de typografiska möjligheterna blev hans liv.

Haha, den meningen lät som hämtat ur dödsruna, eller hur? Ofrivilligt.
– Även om tankar om ”icke-varat” på senare tid flutit upp även på udden.
Eftersom jag redan debriefat mig här i hörnet kan jag lägga att jag idag sett mitt hjärta slå. Jag har nämligen varit på ekokardiografi på Fysiologiska kliniken i Kalmar.
– Inget dramatiskt, rutinundersökning.
Detta eftersom läkarna kommit fram till att mitt hjärta förmodligen behöver en extra startmotor.
Orolig? Nej, gubben på udden är glad att han betalat skatt sedan min kalejdoskopiska uppgörelse mellan ögat och den sovande handen.

PS, apropå att resa tillbaka till framtiden: Läser på Facebook att Pia Gillsäter fyller år.
– Grattis Pia!
Om du inte vet vem Pia Gillsäter är så kan jag berätta att jag gått omkring i hennes kortbyxor.
Den sedelärande historien säger en del om både ålder och om Ekerwalds och min tid.
Har du tid över kan du läsa den här.
– Skribenter emellan kallar det för en cliffhanger.