tisdag: Så hamnade jag i BERGMANS världsberömda kakishorts

I egna byxor.

Han: Idag är det shortsväder, säger hon och granskar mina varma benkläder. För egen del ser hon ut som hämtad ur franska Vogues sommarnummer. Vid sidan av altanen anar man den stora fläkten som lyfter hennes lätta sommarklänning och där bakom den griniga redaktören som undrar vad i helsicke den påpälsade idioten gör i bilden.
– Que diable fait cet idiot? Merde!

Tjugo grader som känns som 20 grader med måttlig sydlig vind. Sol med lite moln:
– Men himlen är som vackrast med lagom mycket moln, som meteorologen Nils Holmqvist påpekar i sin bok med samma namn.
Shortsväder, alltså.
Och ett minne dyker upp.
Böcker är minnespalats och orsaken till att jag påminner mig denna bisarra historia är att jag i för en tid sedan tittade in i det lilla antikvariatet i Bergkvara. Det brukar jag göra när jag besökt min lokala kyrka, Lindbergs byggmarknad, och inser att även själen behöver stimulans.

Det luktar gammalt och allt är gammalt och nu faller min blick på en gammal bok som jag inte sett på många år.
– Det är min mans favoritbok, säger antikvariatets föreståndare. Hon är en vänlig dam med pagefrisyr som påminner om Joyce Barnaby (Jane Wymark) i Morden i Midsomer, om någon blir klokare av den jämförelsen.
Hon upprepar att boken är makens favoritbok, men utan att närmare förklara varför dennes favoritbok iså fall är till salu för futtiga 25 kronor. Boken är hel och ren och luktar gammalt. Jag bläddrar försiktigt i den och när jag ser bilden på sidan 145, säger jag:
– Nu är boken min.

Jag betalar och pekar på bilden. Den föreställer Dagny och Sten Bergman tillsammans med sina adoptivföräldrar Pinim och Akintjes. Föräldrarna, som tillhör en av Nya Guineas urbefolkningar, är nakna. Sten Bergman poserar i kakiskjorta och kakishorts.
Jag säger till Joyce Barnaby:
– Nu ska jag berätta varför jag har köpt din mans favoritbok.

Sten Bergman (1895–1975) var sin
tids David Attenborough. Förmågan att utnyttja radio- och tv-medierna gjorde Bergman till en av världens mest kända forskningsresande på nittonhundrafemtio- och sextiotalen.
– Eller ”upptäcktsresande” som vi sa på den tiden.
Bergmans var på den tiden mer känd i världen än sina namne Ingrid Bergman och Ingmar Bergman och hans mest kända bok heter Min far är kannibal.
Det är den boken i engelsk utgåva jag hittar i antikvariatet i Bergkvara. My Father is a Canibal publicerades år 1959 av förlaget Robert Hale Limited. Förlaget har tidigare gett ut Bergmans Through Primitive New Guinea.
En bok som baseras på Bergmans första expedition till Nya Guinea. En spektakulär och medial historia som i tiden sammanföll med att Per-Erik Arvid Engberg föddes naken på Sundsvalls lasarett.
– Inte så konstigt att just jag fick ärva Bergmans kakishorts.

Antikvariatet i Bergkvara.

Historien är förvisso krokigare än så, men helt i linje med den tidsanda som rådde när den utspelas. Jag har lovat närstående att inte berätta den, men historien är för bra. Alltför många löften har dessutom redan svikits, vilket även det är en poäng i sammanget.
Alltså, i korthet: Sten Bergman äger ett par kakishorts. Han har även en dotter (Astrid), som gifter sig med den nästan lika berömde Sven Gillsäter, fotograf och upptäcktsresande.

Astrid och Sven får en dotter som heter Pia, skiljer sig och när vi går in i 1970-talet har Pia ärvt sin morfars kakishorts. Pia träffar Anders, en av mina kompisar från Strömsund, och en omständighet som leder till att jag hälsar på hos Pia & Anders i Rönninge.
Jag är ännu inte medveten om Bergmans kakishorts, men besöket pekar fram mot nästa avsnitt: Pia och Anders flyttar isär, Anders träffar Lena och förutom alla Anders böcker visar det sig att Bergmans kakishorts följt med i flytten till Södertälje.

Eventuella läsare anar fortsättningen. Det är 1970-tal, kärleken är evig men föremålen växlar snabbare än tidigare. Lena & Anders separerar och som i alla bra såpor är slumpen ingen vanlig tillfällighet. Lena behåller Bergmans kakishorts, vilka hon bär när jag får syn på henne på ett politiskt sommarläger år 1981. Jag blir förälskad även i kakishortsen och historien går igen: I juli 1988 har jag och Lena flyttat isär och jag och Karin flyttat ihop.
Det är sommar och shortsväder och vi får besök av journalisten Karl Beijbom. Kalle kommer i sällskap av en kvinna jag inte känner, men ändå känner.
– Jag heter Pia Gillsäter.

Jaha, är det du. Och där står jag i hennes morfars shorts.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att berätta varför. Pia skrattar, utan att göra anspråk på sina nu tämligen slitna djungelbyxor.
Kalle säger:
– Det var det jag visste. Ni i 70-talsvänstern hade roligare än vad vi hade i Folkpartiets ungdomsförbund.

Livets stora cirkel slutar inte här, som Lejonkungen skulle ha sagt. Men det gör historien om Sten Bergmans kakishorts. Numera undviker jag att hamna i andras byxor.

Hon: tack, men ser knappast ut som något ur franska Vogue, inte ens om de haft en seniorbilaga… och efter att själv satt saxen i det hopplösa håret ytterligare en gång platsar jag nog bäst i en påklädd variant av En rolig halvtimme…

Badrummet var upptaget…
Svårt att klippa när man ser spegelvänt, man klipper liksom utanför det man ska klippa…

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s