Söndag: Två dagar på mansläger

Han: Ibland gör gubben på udden som Fantomen; klär sig i vanliga kläder och åker in till människobyn för att lära sig nya saker.
– I detta fallet blev det en bildningsresa till Karlshamn med Maxe Axelsson som ciceron och chaufför.
En road trip med bland män som gör saker de vill göra och på sitt sätt.

Tre nedslag, första stoppen: Sjöbergs Herrmode, grundat år 1937. Drivs av Micke Andersson, Maxes gamla kompis. En lokal Karlshamnsprofil som visade hur man lyckas i affärer på små orter.
– Tack Micke! Nu fattar även en luggsliten redaktör att en butik egentligen är en mötesplats; en plattform.
En rörelse.

En gång i tiden lovade jag mig själv att nästa tidning jag startar ska vara en krog. Förstår varför, när vi i snöyran passerar kvarterskrogen Dockside Downtown.
– Pär Torstensson har fattat vad vi gäster vill ha innan vi förstått det själva!

Lite vill ha mer. Karlshamn är verkligen en trevlig liten stad vid havet. Runt hörnet från Pers bar ligger Lochness, den krog som alla vi möter säger:
– Där ska ni äta.

Sagt och gjort. Perfekt konferenslokal för två män även bortsett från den koreanska kycklingen i kryddig koreansk glaze, Chickenwings K-style med kimchimayo, silverlök, kimchi, lime, koriander, sötstarka picklade chilies och Dirty Fries slungade i vitlök & ost med hellmansmayo, srirashamayo och picklad chili.
– Lägg till vinet och något litet som ännu en av Maxes kompisar bjöd på.

Framför allt gav platsen och stämningen utrymme för två mäns tankar om livet och arbetet och kvinnorna i våra liv och musiken och konsten och hon som log när hon fyllde på våra glas och jag sa att dig vill jag måla av men som förstås insåg att hon skulle lämna oss i våra fantasier och till slut blev det ett glas till på rummet där vi konstaterade att man ångrar bara det man inte gör.
– Sen sa vi inte så mycket mer och sen sa någon att det är en dag i morgon i också.

Och det blev det! För det avdragsgilla syftet med vår resa var att Maxe skulle lägga ljud på en dokumentärfilm av Per Anders Rudelius, som senare i vår ska tävla på Tempofestivalen i Stockholm och dessutom visas på SvT inför valet.

För mig var det ett arbetsplatsbesök utöver det vanliga. Centrumbiografen anses vara en av Sveriges modernaste lokaler för filmvisningar och bara det bästa är gott nog åt proffs.
Det blev en arbetsstudie i konstnärskapets lustfyllda smärta och i den avancerade medieteknik som dagens filmindustri består av idag. Jag säger bara: Dolby Atmos, DANTE Nettwerk, PRO Tools.
– Och har du inte tillgång till en DAW digital work station, så är det ingen idé att försöker göra en film.

Per Anders och Maxe har jobbat ihop i flera projekt – senast i den uppmärksammade dokumentären Sweden Rock och festivalgeneralen. I den nya filmen utforskar Per Anders ovissheten i den lilla livet och vår oroliga omvärld utifrån sin släktgårds framtid.
Filmen är bara 14 minuter lång. Mer avslöjar jag inte nu.
Jag inser nämligen att mina ord inte räcker för att fånga alla de känslor som en så kort och tekniskt fullbordad dokumentärfilm skapar i en stor biosalong.
– Tack för lektionen, grabbar.
Less is more!

PS: Det finns samtidskrönikörer som fångar det stora i det lilla med färre ord än jag slösat bort här. Två (2) dagar tog det Bruce Sprinsteen att skriva, komponera, spela in och distribuera den här rapporten från Trumplandet.
– Imponerande är bara förordet.