Söndag: ”Men bortsett från det; hur går det med konsten?”

Han: ”Nej, jag väntar med att åka upp till din vernissage, nån måste ta hand om katterna och hennes plantor”.
Jag vet att han skrattade.
Han fattade att det var en besvärjelse.
Han hade fått åka direkt från akuten till Ersta, Stockholms sjukhus för palliativ vård.
Jag höll mitt löfte att komma på vernissagen.
Tyvärr var Gunnar inte där.
– Eller så var han det.

Samma dag hade vi visserligen sagt hej då vid begravningen i Maria Magdalena kyrka, två kvarter från Pyssgränd där Gunnar hade hängt sin utställning hemma i lägenheten.
– Men det kändes som han var kvar här.
Ivrig att visa sista kapitlet i sin rapport om Malin och kärleken och döden, sitt eget döende och det lyckliga året han fick med Ylva.

Missförstår mig rätt, det är inte så att vi inte pratade om döden. Det är en myt att män inte pratar om känslor och våra samtal började alltid i sjukdomen. Men jag tror att just därför att vi visste att tiden var knapp nådde vi alltid en punkt i samtalet där någon av oss sa:
– Men bortsett från det; hur går det med konsten?
Det var ingen besvärjelse.

Om det är nåt Gunnar lärt mig hittills, så är det att människor som vet att de ska dö snart inte vill prata om så är det döden.
– De är fullt upptagna om att prata om livet.
Viktiga saker som i Gunnars fall: Betydelsen av Musils Mannen utan egenskaper, Wittgensteins språkfilosofi och W.G. Sebalds mastodontverk (1084 sidor!) som han en sommar hade med sig ner till udden.
– Framför allt: Egna konstprojekt.

Porträttet ovan gjorde jag efter att Gunnar dött första gången. För det också sant, han är den ende jag känner som dött tre gånger. Men det är en annan historia (finns här bland alla orden) och varför tala om döden när man fortfarande har fullt upp att tänka på hur en man lyckas göra så levande konst av döden.
– Oroväckande bra, som kompisar kan säga och mena det.

Läs mer: Vill du veta vem Gunnar också var? Läs Staffan Julius mer genomtänkta minnesord.

PS: Om jag känner Gunnar rätt kommer han, förr eller senare, att påpeka att en besvärjelse är en trollformel, en fras bestående av vissa formler, som anses besitta en magisk kraft och riktar sig till ett ont väsen (typ elaka tumörer). Etnologer gör en åtskillnad mellan besvärjelser, som riktar sig till ett ont väsen, och signelser, som riktar sig till en lidande varelse för att hjälpa mot något ont, typ.
Ja, du fattar att jag saknar honom.