Onsdag: lugn mellandag efter kärt och efterlängtat besök!

(Uppdaterad 13:55)

Hon: ja så himla roligt att träffa Gunnar igen, senast vi sågs var i november förra året då Malin fortfarande fanns med oss. Att han ändå kom till Udden som vanligt i sommar kändes väldigt bra, och jag tror Malin var med oss hela kvällen, om än inte fysiskt!

Ja Spagetti Bolognesen serverades direkt ur grytan, det var friska vindar, som vanligt…

Men dåliga samvetet för att ha ”dumpat” barnen hos släkten på Öland och stuckit nästan omgående till oss på fastlandet, gjorde att han hoppade morgondoppet och körde tillbaka direkt efter frukost. Lite synd tycker nog jag, vattnet var glasklart och mycket friskare (ganska exakt 5 grader kyligare än i fredags) efter ett par dagars hård frånlandsvind! Härligt!!! Kan det var så att algerna nu är på Öland…

Så himla härligt i vattnet! +23 istället för +28 grader…

Känns också kul att jag kunde kontra med ett inlägg om Wittgenstein när männen diskuterade litteratur på hög (alltså dötrist…) nivå. I förra årets mest diskuterade, och Augustprisvinnande bok, Samlade Verk av Lydia Sandgren, har nämligen Wittgenstein en central roll. Dags för ”gubbarna” att börja läsa lite mer dagsaktuella, skönlitterära verk kanske…

Japp!

Och vad gör vi nu då… en hel dag utan något inplanerat! Han är igång med trimmern, kors i taket. Kanske jag ska ta tag i de förvuxna salladslanden och så lite nya fröer. Så får det bli!

Han: Hon raljerar. Och hon gör det bra. Både Gunnar och jag är tillräckligt gamla för att inse att gamla böcker är bättre än nya.
– Som princip, eftersom gamla böcker är så många fler än de nya.
Som Wittengenstein.

Anti-filosofen som blev filosofiens störste influenser, som det heter nu för tiden. Favorithistorien: När Wittgenstein besöker en filosofikongress med den tidens framstående filosofer stoppades han av vaktmästare som trodde han var en vilsegången uteliggare:
– Min herre, jag är rädd att det här pågår en filosofisk kongress.
Wittgenstein tittar på vaktmästaren och svarar allvarligt:
– Ja, det är jag också mycket rädd för att det gör.

Målaren avporträtterad av mig.

Nåväl, det finns ett särskilt skäl att vi kom in på Wittgenstein. Gunnar förlorade sin Malin för några månader sedan och bearbetar den sorgen med hjälp av Wittgenstein.
Det är inte så konstigt som det låter.
– Smärtan är, eller tycks åtminstone vara, ”genomskinligt för det egna medvetandet”, menar Wittgenstein. Detta i samma bemärkelse ”som att smärtan är lika mycket en del av mig som mitt trasiga ben är, som mitt värkande huvud är, som min värkande tand är.”

Men som all smärta kräver även sorgen ett yttre uttryck. ”För vad skulle smärta vara om den aldrig uttrycktes, aldrig syntes?”
–Jävlar vad ont det gjorde! Vrålar vi när vi slår oss på tummen.Men sorg håller i sig för länge för att man ska kunna rusa omkring och vråla ut sin smärta. Men vår olycksbroder har hittat ett sätt att uttrycka sin sorg:
– Han har börjat måla på allvar.

Och han gör det jävligt bra. I november blir det en utställning på temat ”flera sorters sorg”.
Låter det sorgligt?
Inte alls!
När han berättade om utställningen sa jag spontant:
– Gud vad kul!
Varpå den målande änkemannen gapflabbade och jag med.
Jag menade förstås att det är bra att han hittat ett sätt att bearbeta sin ångest.
Sorgen lever alltid nära skrattet.

Familjeporträtt.


Apropå sorg, så drar den allt oftare förbi udden. Hur minns man en människa man känt i över 30 år? Lasse Weiss bad mig en gång måla ett familjeporträtt, eller snarare ett porträtt på ett hus.
Varje gång jag sett tavlan där i villan på Lidingö säger jag urskuldande:
– Lasse är som han är, men som alla vackra kvinnor är Anna svår att måla.
Det där med Anna får tillskrivas min bristande förmåga med penseln. När det gäller Lasse låter kommentaren kanske nonchalant.
– Det är den inte.

”Man fäller ofta en anmärkning och inser först senare hur sann den är,” för att citera Wittgenstein. Och så tänker jag nu när jag får veta att Lasse brutalt och mitt i steget lämnat familjen och oss andra.
Många skriver om hans betydelse och goda sidor.
– Med rätta!
För mig är och förblir Lasse som Lasse är – en rejäl och varm människa i boots och cowboyhatt som alltid kommer att se ut som han brukade se ut när han kom inridande till Stureplan från någon prärie norr om stan, ivrig att dela med sig av intressanta tankar.
Han hade också lätt till skratt.

PS: Fredrik S, en kollega som för övrigt brukar hålla till på andra sidan gränsen till Blekinge, skickar en länk som kan ge er som inte kände Weissen en vink om hans personlighet och hur han uppfattade sin roll som chef.

Publicerat av

2 reaktioner till “Onsdag: lugn mellandag efter kärt och efterlängtat besök!

    1. Det har du säkert rätt i, jag har ingen aning, ha ha! Blev glad jag kom på att jag i alla fall kunde diskutera honom jag med eftersom jag läst Lydia Sandgren 🤓. Ja visst är tavlan bra! Kram k ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s