Nån som minns Göran Persson? Maktfullkomlig, bufflig och elak, har det ofta sagts. Omtanken som Persson privat visade Pelle under dennes sista år gav en annan bild. Det kändes helt naturligt att han skulle vara med på begravningen.
– Det är där och då jag sätter Persson på plats.
Han: Idag för 21 år sedan begravde vi Pelle Wendel. Han var en av Sveriges bästa politikreportrar, möjligen den bäste. En jävligt envis murvel, en utmärkt kock. En gottegris, en skitdålig bilförare och en konflikträdd kvinnotjusare.
Dessutom prylbög, närsynt pedant och en rastlös njutningsmänniska.
Inte minst:
– Han var vänkretsens obestridlige mittfältare, med självpåtaget ansvar för allt och alla. Men Pelle Vännen, som han kallades, var inte så mycket för smicker om man säger så.
– Framför allt var han den ende kompis jag haft som hedrats med statsministerns närvaro på sin begravning.
Det som hände sen säger sen säger något om både reporten och politiker.
Som politikreporter på Expressen var han under många år statsminister Göran Perssons vassaste kritiker.
– Uppriktigt sagt tror jag inte att jag nånsin skrivit nånting positivt om Persson, sa Pelle i sin sjukhussäng. Statsministern var inte så mycket för smicker han heller.
Därför var respekten ömsesidig.
– Jag lärde mig att uppskatta honom allt mer. Per Wendel var en av de verkligt stora inom svensk journalistik, sa Persson när det inte längre kunde avfärdas som fjäsk.
Det vill säga när Pelle är död.
Pelle hade många vänner och Storkyrkan i Gamla stan var så nära en statsbegravning man kan komma. Kyrkorummet var fullsatt, men 24 platser närmast kistan hade reserverats för familjen och den krets som brukade samlas hemma i Pelles kök.
– Och på plats i kyrkan fanns även Sveriges statsminister vid den tiden.
Det hade fallit på min lott att organisera denna Pelles sista sittning. Jag hälsar på herr och fru statsministern, introducerar Pelles bror och fru och ser till att de får hjälp att hitta sina platser.
Strax innan kyrkklockorna ringer, upptäcker jag att någonting blivit fel.
– Persson sitter inte på sin plats!
Jag upptäcker honom på en undanskymd plats nere i skeppet.
Till saken hör att ansvaret för de praktiska bestyren fungerar som en betablockerare mot min egen sorg. Tunnelseendet gjorde mig överfokuserad när det gäller att lösa mitt uppdrag. Alltså stegar jag fram till Göran Persson, pekar med hela handen och förklarar i stackato att han och Anitra ska sitta framme vid kistan.
Det är fyra minuter innan kyrkklockorna ska ljuda och Persson svarar lågmält att han inte vill tränga sig på.
– Familjen, och sådär.
Jag visste vad familjen ville och trodde mig veta det viktigaste:
– Pelle vill att du sitter hos honom, väser jag.
Persson bligar några sekunder på mig genom de där karaktäristiska glasögonen. Så ler han sitt sneda flin, tar Anitra i handen och följer mig fram till de två tomma stolarna i koret. Kyrkklockorna slår tunga slag och resten är ett känslosamt farväl av en kompis.
Till saken hör att statsministern kommer att sitta längst ut på den främre raden till vänster om kistan, vilket betyder att 400 personer först kommer att passera honom när de defilerar förbi kistan.
Många kända och okända personer passerar också och Persson nickar igenkännande till kollegor och vänner som kommit för att ta farväl av Pelle. Det var en bild av äkta gemenskap i sorgen och även den nitiske ordningsmannen i mitt huvud har svårt att hålla tårarna borta.
– Särskilt när jag lyfter upp Pelles sambo, bulldoggen Nisse, som även han vill krafsa ett sista farväl på husses blomprydda vilorum.
Efter begravningen tar Göran Persson i hand och tackar för att han fick komma. Han flinar snett när jag säger att jag är glad att jag satte honom på plats.
Jag säger samma sak till Marianne, vår pålitliga begravningsentreprenör som fixat allt kring begravningen.
Utom just detta med statsministern.
– Jag vet, sa Marianne. Problemet var att Säpomännen blev kvar nere i skeppet när du drog i väg med Persson.
Vad jag inte hade en aning om är att det var Perssons livvakter som vänligt men bestämt avvisat min placeringsplan och satt statsministern i den del av kyrkan där de, bokstavligt talat, kunde skydda honom med sina kroppar.
– SÄPO hade av säkerhetsskäl helt enkelt förbjudit honom att sitta framme i koret där alla människor skulle defilera förbi och vem som helst skulle kunna attackera Sveriges mest kontroversielle statsminister sedan Olof Palmes tid.
Under några flimrande ögonblick minns jag att jag i ögonvrån sett två okända män bakom Persson resa sig, men misslyckas med att ta sig ur sina bänkar när jag i sista minuten drar iväg med statsministern.
– Tänkte inte på det.
I efterhand inser jag sanningen bakom Göran Perssons oefterhärmliga flin när han tar Anitras hand och lämnar livvakterna fångade i sin egen fälla.
Kanske maktfullkomlig. Men framför allt en politiker som i stort och smått följer sin egen ingivelse.
– Inklusive att låta Peppe Engberg sätta honom på plats.
I samband med begravningen instiftade Expressen det årliga Per Wendel-priset för grävande journalister. Prissummen är på 100 000 kr – vilket är lika mycket pengar som Stora Journalistpriset.
Kalla Fakta-reportern Carolina Jemsby, fick priset 2925.
Tidigare vinnare: Leif Brännström (2024) och Anna-Lena Laurén (2023). Bland övriga vinnare hör också Janne Josefsson (2010) Katarina Gunnarsson (2018), Magda Gad (2017), Olof Lundh (2016), Richard Aschberg (2015), Carolina Neurath (2014) och Hannes Råstam (2012, postumt).
Spaningar som flytt:
Inte bara kustdimman är kompakt grå en dag som denna
SHOW ME THE MONEY!
Passiviter är också en slags aktivitet
Storleken har faktiskt betydelse
Att ligga i samma säng men drömma olika drömmar
Fimpan är inte berget Sainte-Victoire
I väntan på nya soptunnor
De bästa av dagar
Publicerat av