Lördag: I Lars Vilks fotspår mot stupet

Han: Säga vad man vill om konstnären Lars Vilks, men han gjorde mycket lite för att bli omtyckt. Den värsta strapats jag utsatt min då 20+kropp för var när min tid som fältjägare på I5 i Östersund avslutades med att vårt kompani intog Sylarnas topp (1762 meter över havet) – för första och enda gången var jag dessutom sjuk på riktigt och inte bara simulerade.
– Jobbigt, var ordet.

Det var innan jag tog mig ner till Vilks unika konstinstallation Nemis (latin för ”för mycket”), frisk och kry (74+) och anständigt klädd i ljus linnekostym och seglarskor.
– Sex komma åtta kilometer nerför Kullabergs klippiga kust. För mycket, men det var det värt.

Jag förstår att ingen myndighet vill märka ut vägen ner till Nemis – och därmed tvingas ta ansvar för eventuella fall. Åren 2006 – 2019 skedde 33 mer eller mindre svåra fallolyckor, därefter tycks ingen ens vilja räkna olycksfallen.
– Jäklar vilket projekt!
Bekräftar att Lars Vilks var en intressantare konstnär än han framställdes på kultursidorna i samband med rondellhundarna.

Efter hans död blev det som bekant annat ljud i skällan.
I sommar visas den första stora retrospektiva utställningen med Lars Vilks verk i Blå Hallen i Höganäs. Dagens Nyheters recensent upptäcker här ”för första gången Lars Vilks alla motsägelsefulla aspekter och roller: romantikern, modernisten och postmodernisten, målaren och konceptualisten, den sociala skulptören och sällskapliga enstöringen, autodidakt konstnär och doktorerad konstvetare, antiauktoritär och sarkastiskt auktoritär, läromästare och lärjunge, profet och allkonstnär, insider och outsider.”

Att mediebilden var en karikatyr upptäckte jag för egen del en natt på Spy bar vid Stureplan för tio-tolv år sedan. Vilks visade sig vara gäst-dj i baren hos en gemensam bekant, Zeke.
En tid därefter blev jag inbjuden till en liten vernissage på Hornsgatspuckeln vid Slussen i Stockholm.
Vilks var fortfarande persona non grata på de fina gallerierna, men på ett tillfälligt popup-galleri inhyst i samma ingång där jag hade min ateljé, visade han ”29 (+ 3 ovisbara) underfundiga, roliga och välarbetade pastischer på kända målningar”.

Det var en märklig upplevelse. Länge var galleriet helt tomt förutom ett antal livvakter från Säpo, fotografen CA Carlson och jag.
– Utanför stod kravallpolis, men inga demonstranter.

Enligt min dagsnotering gömde alla målningarna en liten skäggig hund. ”De flesta så söta, att den mest rättrogne imam måste dra på munnen.”
Men mer intressant:
– När jag frågar Lars Vilks vilken av tavlorna som är hans favoritmålning tar han mig i armen och pekar på sin förhöjda version av en tavla av Anna Palm de Rosa.
Palm de Rosa (1859-1924) var en för mig okänd målarinna, ”Marin” hette motivet, typiskt hötorgskonst i mitt huvud. Men till saken hör att Lars Vilks visserligen var självlärd konstnär, men akademiskt utbildad konstteoretiker, filosofie doktor i konstvetenskap och tillförordnad professor i konstteori vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Och nu tar denna märkliga man – som till och med minns mitt namn från natten på Spy bar, bara en sån sak! – mig i ärmen och drar mig närmare den lilla tavlan.
– Ser du fältet här upp bakom molnet, säger han pekar. På originalet är det en ful, gråmelerad fläck. Som du ser har jag gjort himlen vackert blå. Sånt tycker jag är roligt att hålla på med.

Tyvärr kan jag inte hitta någon Googlebild på Vilks ”Marin”, inte heller på originalmotivet, men jag tror att du fattar poängen. Lars Vilks var så mycket mer än en karikatyr av en provokatör som målade rondellhundar.
– Tror du mig inte, kan du börja med att ta dig ner till Nemis och fundera över om det inte finns enklare sätt att väcka uppmärksamhet i vår mediefixerad värld.

Hur det kommer sig att jag plötsligt lämnade udden för att klättra ner till Nemis ska jag berätta en annan gång. Nu ska jag snart gå iväg för att fira (?) att hösten är här:

Talade nyss med min syster Kajsa i Sundsvall. Även där tänder man bål, Lysenatta heter traditionen där uppe.

Fredag: förlåt för att vi inte har hört av oss…

Hon: …här på bloggen på ett par dagar. Vi smet helt enkelt iväg på en liten minisemester. Snart hemma på udden igen, men idag lägger vi bara upp några bilder okommenterade som teaser inför kommande rapport:

Måndag: Skolstart och som vanligt tänker vi på barnbarnen

Han: Hör av barnbarnen att sommarlovet är slut. Noterar samtidigt att det gnälls på den svenska skolan. Enligt Svenskt Näringslivs rapport ”Grundskolans kursplaner i matematik – i går, i dag och i morgon”, som publicerades tidigare i somras, är den undermålig.
– 16 procent av niorna blir underkända på det avslutande nationella provet och 33 procent får det lägsta betyget. Nästan hälften klarar alltså inte kunskapskraven eller gör det med knapp marginal.
Lika illavarslande är det i toppen, enligt regeringskritiska Dagens Nyheter: ”Bara 5 procent av de svenska åttondeklassarna når en avancerad nivå i den internationella matematik-mätningen Timss. Det kan jämföras med OECD-snittet på 11 procent och toppnationen Singapore där över hälften briljerar.”

Jamän, att åtminstone hälften av eleverna klarar skolbyråkraternas kunskapskrav är väl inte så illa? Visserligen införde Sverige allmän folkskola och skolplikt redan år 1848, men det finns väl roligare saker än matte.
– För Alexander och Kasper och ni andra barnbarn, ni vill ju inte bli ingenjör som farfars far nu när man kan bli influensers?
Särskilt i dessa tider när fritidsfiskarna (trots att man förmodligen är veganer) tycker att de dammar han var med och byggde i Blåsjöälven borde sprängas så att rödingen kan vandra fritt!
– Otack är världens lön!
Av någon anledning vill jag gärna påpeka att kraftverket i Blåsjöfallet byggdes under den socialdemokratiska folkhemstiden i början av 1950-talet när alla var glada över att få gatubelysning i Jorm.

Särskilt illa tycker jag om att man klagar på att tjejer inte vill bli ingenjörer, de mår ju faktiskt inte bra. Var fjärde tjej mellan 16 och 25 år lider av svår oro eller ångest (bland killar är siffran ”bara” 9 procent), enligt en kartläggning från Folkhälsomyndigheten. Tjejer vill ju ändå se bra ut och gör det oftast, men trots det måste ägna såååå mycket tid åt att tjata till sig en egen mobil så att de kan kolla in sig själva på sociala medier.
– Det är inte jag som är fördomsfull.

Folkhälsomyndighetens kartläggning pekar ut flickors ”högre upplevda krav på social status och utseende som en bärande förklaring till att unga tjejer mår sämre”. Statens medieråd konstaterade därtill att ”snittåldern för den första mobiltelefonen är nio år” och att ”flickor är särskilt utsatta. Redan från tio års ålder ägnar de sig mer åt mobilen än pojkar gör”.
– Så varför ska nån av er ungjävlar ens orka tänka på vad en ingenjör gör?!

Okej, jag vet inte riktigt vart jag vill komma. ”Farfar tillhör den ironiska generationen” brukar Ludwig säga och tyvärr är det sant. Jag lämnar därför över till henne att skriva om nåt viktigare.

Hon: fortsätter ta hand om tomaterna, sista rycket som sagt. Fryser in, tar fröer och torkar i ugnen. Ketchup måste jag koka mer men hoppas kunna skörda lite fler tomater för det i helgen. Nu är det för fint väder!

Vet inte om detta var den största i år, tror jag skördade en större i förra veckan, men denna vägde jag. Ganska imponerande ändå!

En fin Brandywine skördade jag också. De har kanske inte varit jättestora i år, men fina.

Förra årets rekord slår de dock inte, det togs av en Zeinas Gift. De har jag inte lyckats speciellt bra med i år. Frågan är om jag sätter några av den nästa år…

Söndag: På grund av stöld av karotenoider

Hon: eftersom han stal mitt upplägg för dagens blogg blir det bara en bild på vad jag sysslat med denna vilodag:

Han: Stöld och stöld, content is King – but context is King Kong. Äntligen hemma på udden läser hon högt ur tidningen att talgoxar som bor i stan är blekare i fjäderdräkten än sina släktingar på landsbygden.
– Talgoxar som lever på landet har en mer distinkt gulgrön färg och det beror på maten.
När jag betraktar talgoxen, som även han är tillbaka och vill ha sin vanliga frukost, undrar jag om han tänker samma sak.
Fast omvänt:
– Ser inte han där ut att vara lite blekare om nosen än människorna brukar göra här ute?
Kan det bero på surströmmingen och det andra han tvingats inta i stan?

Vad gäller talgoxarna visar en forskningsrapport, ursprungligen publicerad i Journal of Animal Ecology att fågelungar och vuxna talgoxar i elva europeiska städer är blekare än i näraliggande skogsområden. Den gula färgen i stjärtfjädrarna hos talgoxar kommer från karotenoider, som fåglarna får genom att äta insekter. Insekterna får i sin tur i sig näringsämnet från växterna de äter.
– Våra resultat tyder på att fåglar i staden inte får i sig rätt kost, säger biologiforskaren Hannah Watson vid Lunds universitet.
Karotenoider är viktiga antioxidanter som hjälper kroppen att bekämpa de giftiga effekterna av föroreningar. Om stadsfåglar inte kan få i sig tillräckligt med karotenoider från sin föda blir deras fjäderdräkt blekare. Det resulterar i svagare skydd mot de skadliga hälsoeffekterna av föroreningar.

Nu vet du det också. För egen del har jag gått omkring hela dan och nallat röda, gula och svarta karotenoider i hennes tomatodlingar.
– Det var väl allt jag hade att berätta för idag.

PS: Förresten, allt hänger ihop. Apropå en tidigare blogg om hur fibertekniken gav oss ”några kilometer blomsteräng” på udden och inåt viken, hör jag på nyheterna att de invasiva robotgräsklipparna även skapat fröbrist som sinkar de vilda blommornas återkomst.
– Vilket i sin tur gör att insekterna inte får i sig tillräckligt med karotenoider – som i nästa led gör talgoxens stjärtfjädrar fisgula som i stan.

Lördag: 10 063 steg och ett skavsår i själen

Han: Sorry Zetterling, jag missade ditt sista samkväm. Visserligen hade du förmodligen redan dragit vidare, men ändå. Det var tråkigt.
– Eller mest snopet.
Jag gick helt enkelt vilse bland de 33 000 andra själar som vilar på den gigantiska Norra kyrkogården.

Uppriktigt sagt hade jag läst annonsen slarvigt och efter 10 063 steg korsat alla vägar jag redan korsat fick jag skavsår på vänster häl och gav upp.
– Men mest skavde det i själen att jag missade din minnesstund. Jag hade till och med köpt en fin ros hos Neta på Petit Marche, men som ett tecken i vår tid – övertiden – glömde jag blomman på buss 515.

Jag tröstade mig med alla skratt vi delat under 30 år och att du förmodligen skrattade hjärtligt åt mig även där och då, för när jag såg den här förbudsskylten kändes det absolut som om du var där i närheten och en sista gång bröt mot de inskränkta konventioner som du älskade att utmana med dina bilder.
– Vi ses där ute, om än hellre senare än aldrig.

Skålade för dig gjorde vi istället hemma hos en annan riddare kring Bord 100. Det visade sig att din och min sista redaktör, Kapten Uggla, hade besök från Zanzibar.
– Silltruten Jacko brukar hälsa på varje sommar ute på Djurgården. Åttonde året i rad! Ännu en egenartad vänskap värd att fira.

Och apropå att fira hann vi även fira Surströmmingen på klassisk mark. Sturehofs årliga surströmmingsskiva är en institution.

Så även i år. Nej, jag gillar inte surströmming, men jag gillar mycket annat. Inte minst att Lasse ”Tänd ett ljus” Lindbom underhåll oss även i år.
– Allt har hänt, men ingenting har förändrats.
Ses nästa år igen!

Torsdag: En man lämnar över ansvaret

Han: Ludde, husse lämnar udden några dar, kan du ta över det ansvaret så länge.
– Visst, säger Ludde. Jag tar hand om det här.
Sluddrar han?
Det sista jag ser innan avfärden mot huvudstaden är detta:

Du som inte har katt kanske undrar. Låt mig säga så här:
– Kattmynta är kattens motsvarighet till två gin & tonic, ett glas champagne och en 4:a gammeldansk.
Ses söndag, mannen!

Hon: sådan husse sådan katt… 😉

Ännu en underbar dag! Trodde det var slagsmål på gång, men kärleksparet fick vara ifred om än under uppsikt:

Onsdag: blå, blå himmel och hav…

Hon: ja, han kommer inte hinna blogga, kompis på besök sedan igår. Och jag har inte någon större lust att koka ketchup eller mala kryddor, vädret är underbart! Tror jag sällar mig till gänget i solen….

Tomaterna sjunger tyvärr på sista versen, trots det fina vädret senaste dagarna. Det har varit för blåsigt och kallt typ hela sommaren helt enkelt, dessutom regnade det i natt.

Men i växthus 2 börjar chilin tar fart på riktigt, kul:

Och en hel del är redan skördade och torkade, de väntar bara på att malas till kryddor!

I år blir det nog dessutom en ny och extra stark chiliblandning. (Förutom den klassiska förstås). Det har efterfrågats, och jag har ovanligt fina Habanero-plantor tycker jag, även om de var lite svårstartade i vintras…

Måndag: Ibland får hon besök i sovrummet

Han: Ja, ibland får hon oväntat besök i sovrummet. Som i går kväll när hon ropar behärskat men med darr på rösten:
– Du måste komma, det är nån här.
Det var han i grönt.

Det är inte första gången vi får besök i sovrummet. Enligt ”Gräshoppor i Sverige” finns det 38 arter om man räknar in även syrsor och vårtbitare. Eftersom Marx hade rätt om varat och tänkandet fördjupar jag mig denna förmiddag i gräshopparnas värld och inser att hen som besökte vårt sovrum i natt var en grön vårtbitare (Tettigonia viridissima), men Barometerns krönikör Thorsten Jansson har rätt i att även denna sköna varelse ”är byggd, som ett litet bepansrat underverk, inte långt från science fictionvärldens monster”.
– Och snäll som ET.

Hon: och ibland kommer det bara sallad där man inte planterat den, som på planteringsbordet… i minimalt med jord. Gammal utspilld jord!

Mmmm, i pallkragarna kommer det ingen efter den jag satte i vintras, och då har jag planterat i omgångar. Senast igår. Den håller jag tummarna hårt för. Och fortsatt tillväxt på den på planteringsbordet förstås.

Fikon från det egna trädet till frukost är mumma, speciellt när det går att äta den i solen utomhus. Det fina vädret fortsätter. Men jag måste nog gå in och koka ketchup nu, det är dags. Skördar tomater för fullt, men plantorna börjar ser väldigt ledsna ut så bäst ta det osäkra för det säkra…

Dagens skörd!

Lördag: Länge leve det röda laget!

Han: Namnet var tuffare förr – Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (SSRS) – men grabbarna och tjejerna i Sjöräddningssällskapet ser lagom tuffa ut i sina röda seglarställ.
Idag bjöd ­Sjöräddningssällskapet RS Bergkvara in till 40-årsfest i hamnen och det lät som sjöräddarnas egen cat-walk när Roland Blomman Blomqvist (vem annars?) hälsade festdeltagarna välkomna in i Bergkvara hamn.

Förutom RS Bergkvaras egna räddnings­enheter Rescue Stig Wadström, Rescue PG Traung och Rescue­runner Tanum Komponent mötte även sjöräddare från grannstationerna RS Sölvesborg, RS Grönhögen, RS Hasslö, RS Mönsterås och RS Växjö upp på födelsedagen.
Och sen toppades laguppställningen med en uppvisning av Sjöfartsverkets SAR-helikopter
– Imponerande, tyckte alla vi strandkrabbor och båtintresserad ungdomar i alla åldrar.

Om du inte visste det så är Sjöräddningssällskapet en helt ideell organisation – möjligen den enda numera som inte gjort sig beroende av bidragsfusk från stat och kommun. Sällskapet, som finansieras av medlemsavgifter, gåvor och donationer, driver 74 sjöräddningsstationer med omkring 220 räddningsfarkoster och 2.200 sjöräddare som håller koll på alla sneseglare där ute.
– När vi har jour och ska vi kunna rycka ut inom 15 minuter dygnet runt, berättade Ingemar Högstedt från RS Sölvesborg för bloggens utsände (bilderna ovan).
Vardagshjältar värda att fira, verkligen!
Och då gjorde vi det med sommarens godaste hamnburgare!
– Tack för uppvisningen, Blomman.

Hon: hann tyvärr inte följa med, fullt upp med tomater och chili.

Har bland annat jag lagt in soltorkade tomater i olja och gjort egen tacosås, som blev fantastiskt god! Därför hinner jag inte blogga mer idag eftersom det givetvis blir tacos till middag och tortillabröden måste bakas ut. Bland annat…

Trevlig taco-lördag!

Söndag: ett jobb är ett jobb, bara att hoppa i…

Hon: sommaren är tillbaka och badviken måste rensas. Högvatten och mängder av tång har blåst in. Fortfarande bara 15 grader i vattnet men det är bara att hoppa i.

Jodå, jag dök i med huvudet först också. Och därute är det fin sand och ingen tång. Pust!

Och vresrosen blommar fint igen, så nu går den både i rosa från rosorna och i rött från nyponen. En underbar söndag helt enkelt!!

… och så gav ny teknik tillbaka en kilometer blomsteräng

Han: Mattram kommer från Balkan. Hon tillhör alltså en invandrargrupp som ingen pratar om idag.
– Dom verkar liksom ha smält in och blivit en naturlig del av ”de svenska värderingarna”. 
Detsamma gäller Mattram. Hon väcker ingen särskild uppmärksamhet trots att hon och hennes släkt i sommar har invaderat udden.
Det kan vi tacka teknikutvecklingen för.
– Torsnet!

Man behöver inte vara Fader Brown eller unge Will i Grantchester för att följa spåren av ett brott.
– Hur?
– Elementärt, käre Watson.
När Torsnet grävde ner fiberkabeln på udden och in åt viken, fyllde man upp det smala diket med matjord från någon bonde i närheten.
Och med den kom både mattram och vallmofrön.

I hela området skapades en flera kilometer smal rätlinjig blomsteräng längs vägarna med mattram, åkervädd, löktrav, måror, cikoria, rödklint, blåklockorna, renfana, rölleka, vallmo som nu har vissnat, men som under sommarveckorna gav nytt liv åt ett stugområde där kal grässvål och invasiva robotgräsklippare flyttar fram sina positioner.
Vi får se om maktbalansen ändras mellan vilt och hunsat. Om du inte vet vad mattram är, så tänk prästkrage. Ofta förväxlas den med kamomill, men det finns en viktig skillnad:
– Om kamomill doftar äpple luktar mattram som smutsiga strumpor doftar framåt hösten, medger även mattramentusiasten.

I övrigt är det bara ett vackert ogräs. Därmed per definition baktalad och underskattad i vår konstgjorda villakultur.
Linné gav blomman släktnamnet Tanacetum, ett namn som går tillbaka till grekiskans athanasia = odödlig, evigt liv. Detta sannolikt med tanke på livskraften och den långa blomningstiden.
Förnamnet parthenos = flicka, jungfru, vilket tros syfta på att de gamla grekerna använde mattram som botemedel mot ”kvinnosjukdomar”.
Parthenolide är till exempel verksamt mot herpes. Förr kokade man dessutom blombladen mot hög feber, migrän, magproblem och till med Läkemedelsverket erkänner mattram som migränmedicin. 
– Den duger även mot gamla gubbars tilltagande artrit, faktisk.
Särskilt om några blomblad får stå några veckor på hyllan i en liten flaska.

Här ute på den torra udden är vi särskilt glada över vallmon. Till historien hör nämligen att jag i flera år försökt plantera denna min vilda favoritblomma, den växte i farmors stora trädgård i Skön utanför Sundsvall.
Men njet, inget har kommit upp – förrän Torsnet tog hjälp av ny teknik för att återskapa gammal natur.
Natur & kultur – två sidor av samma guldmynt!

Vi ses nästa sommar!