Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: En vass samhällskritiker har checkat ut

Han: Leif Zetterling är död. Härom dan skulle han ha fyllt 83.I runorna står det att Zetterling gjorde sig känd som en flitig illustratör, konstnär och en av Sveriges främsta satirtecknare. Som så många andra konstnärer (t ex Lasse Åberg) inledde Leif sin bana inom reklambranschen. På 70-talet anslöt han sig till vänsterrörelsen, ritade i Folket i Bild och formgav minst 3 000 bokomslag, inte minst för Jan Myrdals skriftställningar.

– Min drivkraft är att ta ställning för de utsatta och påhoppade, sa Zetterling. Samhällsengagemanget var stort och Zetterling finns representerad med ett eget utställningsrum i Riksdagsbiblioteket och belönades bland annat med Adamsonstatyetten och EWK-priset.

Han gav även ut ett stort antal egna böcker. Zetterling var en sällskapsmänniska som kände alla och en var.
– Uppriktigt sagt tror jag att hans böcker egentligen var ett slags album över kände människor som mött Leif Zetterling.
Och som hade stor respekt för även om han inte alltid visade det i sina bilder.

För egen del minns jag Leif Zetterling mest som en vänfast och rolig jävel. Som vanligt minns jag inte hur vi möttes. Han bodde med sin Lena (Söderblom) ­på Montelius väg, där han hade sin ateljé med utsikt över Riddarfjärden. Jag hade min ateljé på Hornsgatspuckeln och där emellan smiddes många planer.
Någonstans i mina boklådor finns framförallt ett oförlöst bokprojekt. Arbetsnamnet säger det mesta: ”Kända svenskar som är kortare än vi”

Självklart var det elakt, och det gav upphov till många självgoda skratt över en flaska vin eller två. Roligast hade vi åt en skiss som Leif var särskilt nöjd med. Den föreställde Jan Guillou i Säpoinspirerad trenchcoat med förkortade ärmar.
– Jan älskar som alla vet att visa sina överarmar, men han är faktiskt kort i rocken.
Kortare än vi.

Som alla konstnärer kopierade Zetterling sig själv och denna elaka version av Guillou var en variant på en hyllningsbild han redan hade publicerat på Hamiltons skapare. Bland andra kortvuxna män i vårt outgivna alster hörde gemensamma vänner som dåvarande TV4-chefen Jan Scherman (2 cm kortare än jag är), en kortvuxen minister som heter Björn Rosengren, en ännu kortare som heter Leif Pagrotsky, m fl.
– Roligt?
Tja, att det aldrig blev någon utgivning kan bero på att satir är färskvara.

Till saken hör nämligen att det som inte står i dagens runor över den fallne hjälten är att han fick allt svårare att publicera sig i de tidningar som nu hyllar honom. Om jag inte har fel fick han sista fristat i Bengt Ugglas affärssajt Dagens PS, men inte heller där hittar jag några bevarade spår av Zetterlings ritstift.
Även det digitala minnet är kort, men jag hittar ett tidstypiskt mejl från Zetterling:

Jag utgår från att det fortfarande står ofärdiga elakheter i Leif Zetterlings ateljé, men han var inte dummare än att han insåg att han även hans tid var utmätt.
Inte för inte sa han redan när för många år sedan:
– För 30 år sedan var politikerna mycket känsligare så folk fick skratta två gånger – både åt bilden och för att politikerna blev så arga. Dagens politiker är slipade, de förstår att satir inte kan ändra på så mycket, så de har lärt sig att blunda.

Så kan det vara. Vila i frid broder! Vi ses där ute och då jävlar.

Tisdag: farmor är på väg…

Hon: Lämnat udden, honom, Erik och Amanda för att passa Iggy när han får ett litet syskon. Och jag blir farmor för andra gången. Så spännande! Återkommer om kön, längd och vikt under veckan.

Flyget är tjugo minuter försenat och jag läser i min nya bok. Gillar den redan mycket, så ett hett tips. Nedan ett exempel på dikt uppläst under en begravningsgudstjänst i boken:

Bra, eller hur ;).

Han: Vacker dikt! Skönt för henne att tvingas sitta stilla en stund och läsa en bok. Men jag hade fel om jag trott att det skulle bli lite lugnt när Übersturmführerträdgårdsmästaren flög vidare.
– Tillbaka på udden inser jag att hennes roll som lägerchef övertagits av sonen …

Har insett att jag tycker bäst om barn och barnbarn som sitter stilla och njuter av tystnaden.

Faktum är att jag tror att jag i det fallet talar för hela den manliga delen av uddens bofasta befolkningen.
– Eller hur Ludde.

Måndag: I det perspektivet har vi ett hyggligt sommarväder

Han: Den svenska sommaren fortsätter. 13 grader i havet, +14° i luften, 5-10 s/m i byarna från söder. Men som den gamle romerske munken som upptäckte Sverige skrev:
– Där uppe bor ett konstigt folk som på somrarna äter ute och ski*** inne.

Så även idag blev det frukost på verandan mot sjösidan. Och jag hann lagomt läsa tidningarna innan morgonens första skur kom. Fastnade för en tidstypiskt artikel.
Branschorganisationen Fastighetsägarna har publicerat en rapport, ”Regn över Sverige – extrem nederbörd i svenska städer”. Där slås det fast att vi både kommer få längre värmeperioder och mer av extrem nederbörd i hela Sverige.
– Bland de tio orter med häftigast nederbörd ligger åtta på västkusten.

Men även vi på östkusten kommer att påverkas: Inom femtio år beräknas antalet dagar med stora skyfall att öka med nästan 100 procent jämfört med i dag. Kalmar beräknas att drabbas av över tre dygn med extrema nederbördsmängder varje år. Ökade regnmängder riskerar medföra fler källaröversvämningar, överbelastade VA-system, ökade fuktskador, förhöjd brandrisk, erosion, ras, sättningar och väggskador i fastigheter.

Kul framtidsperspektiv! Å andra sidan, älskling:
– Om vi hyvlar osten från ett annat håll kan vi konstatera att i det perspektivet är det trots allt ett ganska fint sommarväder även idag, eller hur?

Nu till dagens besök: Det började med ett kort meddelande från uddens frivilliga underrättelsetjänst: Idag har vi haft besök pip möjligen en Putinagent pip Håll koll pip slut.
Vi närmare eftertanke nämndes även kodord som ”invasion” och ”Sibirien”, ”smalnäbbad” och inte minst: Sitter gärna i toppen på ett träd.
– Och där är den!
Som alla Ismans fågelskådarkompisar redan räknat ut har udden fått besök av den smalnäbbade sibiriska nötkråkan.
Till och med jag ”har haft” den, sett den alltså.

Nötkråkan (Nucifraga caryocatactes) är en av dessa ganska vanliga fåglar som få av oss ser. Trivs i barr- eller blandskog, i Sverige ofta granskog. Reviret ska vara så beläget att god förekomst av hassel finns inom ett avstånd om 5–6 km. Nötkråkan är mycket stationära, de lever hela livet i samma revir.
– Hur den ser ut?
Svar: Stor som en kaja eller nötskrika, har kraftig näbb och kort stjärt. Färgen är brun med en mängd vita prickar.
– Dess kraxande läte verkar spädare och liksom barnsligare än kråkans.

Den smalnäbbade sibiriska nötkråkan (Nucifraga caryocatactes macrorhynchos) däremot hör främst hemma i Sibirien där den lever på cembratallens kottefrön. ”Om det uppstår brist på denna föda företas väldiga ‘invasionståg’ till nordvästra Europa”, enligt Sveriges radios Naturmorgon.
– Invasion är kanske lite överspänt i dessa krigstider, men åtminstone en smalnäbbad har alltså tagit sin tillflykt till udden. En rysk avhoppare?

Torsdag: Rapport från ett arbetsläger

Han: En fördel med stora barnbarn jämfört med små är att de är arbetsamma i positiv mening – de vill gärna hjälpa morfar och går därför att sätta i arbete.
– Tack Emil för att du klippte gräset i torpet medan dina föräldrar ägnade sig åt primitivt jordbruk på Möre golfbana.

Tack också för din hemgjorda pizza.
– Se där en trevlig sommartradition som morfar kommer att hålla liv i!

Apropå arbetsläger: Igår berättade jag om mina blandade känslor inför kamrat Gunnars mobila vernissage bland kaffekopparna på sjösidan.
Kluven, eftersom det var oroväckande bra och därför triggade även mig.
– Jag älskar att vara konstnär, det är själva målandet jag har svårt för, som en större dito brukade säga.

Liksom Gunnar är jag terapimålare. Han har sina skäl. Skäl som jag vid gud hoppas att jag aldrig behöver uppleva.
Varför jag målar?
– Om jag kunde förklara det skulle jag göra det.
Skriva det, alltså.
Det skulle vara mindre omständigt.
Mindre kladdigt.
– Jag kunde sitta kvar här med min laptop i knät.
Dessutom dyrare.
– Eftersom hon är snäll innerst inne köpte hon ett torp i Gökalund för att jag skulle börja måla igen.
Att skriva kräver ingen ateljé, ingen scen. Inget vattenhål dit man bjuder in konstnärsvänner för att tala om det gyllene snittets fallande betydelse i centraleuropeisk konst efter Ukrainakriget.

Men poängen är enkel. Vilket Gunnar (även han skribent) förstått:
– Enda anledningen att måla är att man vill berätta något som inte ens en smart chatGPT kan hjälpa en att formulera.
Det behovet behöver inte märkvärdigfieras.
En gammal mentor, som försökte lära mig måla, brukade säga:
– Att måla är ingen konst. Det handlar om att skydda en plan yta mot väder och vind och utsätta den för kritiker.
Som sagt det är inget märkvärdigt.
Det Gunnars besök triggade hos mig är hur man använder klarlack för att skapa en annan yta än den själva målandet ger.
– Kanske är det där mitt behov av att börja måla igen börjar?

Å andra sidan fattar jag om du efter att ha läst detta tycker att här behövs förmodligen en mer substantiell form av terapi än att gubben får hålla en pensel i handen.

PS: Du som brukar läsa vår blogg har sett skisserna ovan förut. Förmodligen ser du ingen skillnad. Men det gör jag.

Hon: fortsätter försöka få ordning på odlingarna. Tog bort sista fiberduken i gurklandet. Jodå, den behövs nog fortfarande eftersom det är halv storm hela tiden… men tror ändå att de behöver släppas fria. Det är trångt om saligheten.

Men det gömmer sig fina gurkor i gyttret! Och i växthuset, bakom en massa förvuxna tomatplantor står en superfin planta översållad med chilin Chocolate Bonnet. Så god, och så stark! Den är jag väldigt glad för. Förra året blev det röda Habaneros av fröerna, någon hade varit otrogen…

Onsdag: spåren av en konstnär…

Hon: helt plötsligt får han lust att måla. Äntligen, tänker jag. Udden är tillfälligt tom på sommargäster, och jag har också kommit igång med omplantering och fix med mina bortprioriterade plantor.

Men så kommer det ett sms från golfspelande föräldrar som har två uttråkade tonåringar i torpet… och så var jag helt själv kvar med spåren av en konstnär (och morfar).

Var det månne gårdagens besök av kompis Gunnar som inspirerat. Såååå fina ”böcker” som han visade upp är det inte konstigt. Den första i serien fick vi en tjuvtitt på redan i maj när vi sågs över en lunch hos en annan konstnär. Men, alltså, två till som nästan klår den. Väldigt väldigt imponerande Gunnar.

Han vill nog ta över här …

Han: Morr!!! Kärleksfull som hon är vet hon hur hon ska vrida om knivan. Hon vet att jag blir allergisk på andras vernissage. Särskilt när det ärbra, då hjälper det inte hur bra gratisvinet smakar.
– Jag vill åka hem till min egen ateljén.

Den här gången kunde jag svepa mitt glas och gå hem. Detta eftersom Gunnar Brulin kom hem till oss på udden, öppnade sin papperskasse och vecklade upp sina senaste verk på vårt bord.

Skämt åsido. Jag anande att Gunnar är inne i ett positivt skov i sitt skapande. Vi har tidigare skrivit om hans kreativa sorgearbete efter sin Malin. Eftersom jag tror mig veta att detta bara är en privat förhandsvisning vänner emellan inför en kommande utställning nöjer jag med en mycket kort recension:
– Gunnar, oroväckande bra! Du tvingade mig till och med att plocka fram mina egna penslar …

Hon, igen: glömde ju det viktigaste, porträttet av Malin! Tack Gunnar, älskar det! Så fin bild av henne, blir tårögd bara jag tittar på det. Saknar henne så otroligt mycket.

Måndag: När väst är bäst

Han: ”Liksom solen går upp i öst vaknar män en dag upp i väst”, skrev radiopoddaren Kalle Lind och startade därmed rötmånadens kulturdebatt. För väst i det här sammanhanget syftar på klädesplagget. Nyhetsvinkeln var att Carl Bildt upptäckts iförd väst. ”Inte kostymväst, utan en sådan där bylsig sak som vi förknippar med Leif GW Persson. Visserligen i linne, men ändå påfallande praktisk för att vara Bildt. Man trodde att han var född i kostym”.

Den populäretnologiska slutsatsen: ”Att grånade män börjar med väst beror på ett antal faktorer, menar Kalle Lind. ”Dels hänger det ihop med något Ulf Lundell, årsbarn med Bildt, slog fast i en gammal intervju: efter fyllda 50 har män inte längre häck att bära upp ett par jeans i – byxfickorna räcker inte längre till för allt som ska förflyttas. Dels bottnar det i den gamla sanningen att män inte kan ha handväska. Handväskan förvandlar oss ofrånkomligen till små hjälplösa muminmammor.”

Äldre män gör således en dygd av en nödvändighet. Det (en) man inte har i huvet eller i byxorna får man ha i västen (”piller och prylar”). 
– Om det ändå vore så väl!, utropar Catia Hultquist i DN.
Och vittnar om att i hennes bransch är västen inte bara är ett praktiskt gubbattribut: ”I min bransch är den framför allt en seglivad, ålderslös identitetsmarkör. Särskilt för män tycks den livsviktig. Och särskilt för grävande sådana.”

Nej, Catia jobbar inte i schakt- och grävbranschen. Hon tillhör en bransch där man delar ut Guldspadar. Det är på denna interna Oscarsgala som hon noterar att de kvinnliga journalister klär sig som kvinnor gör när de går på fest: Den lilla svarta eller röda, det var skinn, leopard och klackskor, klirrande accessoarer.

Men det är något som inte stämmer: ”En stor grupp gäster verkade liksom vara på väg någon helt annanstans,” konstaterar Catia Hultquist. ”Det var därför ingen slump att det var på Guldspaden-festen, Föreningen grävande journalister årliga prisutdelning, som jag fullt ut insåg det ärmlösa plaggets stenhårda grepp om mina manliga kollegor. Här vimlade det alltså av västar; skinnväst, vandringsväst, jaktväst och naturligtvis den klassiska krigskorrevarianten … Och deras dresscode kunde sammanfattas i ett ord: väst. De såg ut som att de i bästa fall skulle på skogsmullemöte, i sämsta fall som att de skulle kvarta på en soffa i SVT:s källare.”

Väst är alltså bäst. I alla fall för grävande ­manliga journalister och äldre män som inte tror sig klä i handväska.
– Det finns en tredje falang: gubbar på en udde med vaktmästaransvar för diverse växthus och trädgårdsbäddar, verandabyggen och diverse insatser för att fixa sommarsäsongens öppna vandrarhem.
Det handlar varken om ”Blodförtunnare. Pulssänkare. Propplösare. Potenshöjare … I enstaka fall kam”, ”Kontanter, att lite förstrött strössla över barnbarnen” eller ”Minnen från de virila åren: medlemsnålen från 10 000-metersklubben, en skrynklig papperslapp med ett telefonnummer man en gång fick av en ärtig dam på dansrestaurangen Baldakinen” och andra udda artefakter som förekommer i sommarens urbana rötmånadsdebatt.

Västen bär nödvändiga arbetsredskap: Trallskruv i tre dimensioner (4,2 x 45, 4,5 x 55, 4,8 X 75MM), järntråd, bitshållare, 1 st stjärnbits (det är alltid nån jäkla skruv som överlevt från tiden när var standard!), Tactixs sexkantnyckel, snörstumpar, en schweizisk armékniv (en av de sista från Jan Stenbecks 100-miljoners Milliniumfest i Gamla stan), en blå slangkoppling, en och annan mindre träskruv, blyertspenna, bits, magnethylsa 8 x 42 till plåtskruv, mm.

Men okej, jag erkänner: Även jag har burit korrespondentvästen. En gång. En välkänd svensk entreprenör som enligt medierykten framställs som en förlaga till Logan Roy i Succession i en ny dramaserie på SVT ringde en morgon och tyckte att jag skulle flyga ner till Rom, där Metro ordnade en stor internationell konferens.
”Tyckte” är inte rätt ord.
– Om Jan tycker att du ska åka ner till Rom så betyder det att du ska göra det, sa Kinna Bellander som hade en central roll i mediemogulens mongolhär (och som fortfarande spökar i det bolag som i helgen organiserade Victoriadagarna men som föddes i Our Group).

Alltså satte sig en av flera småchefer i gruppen (TV3, Viasat, Metro, Tele2, Millicom, MTG Publishing m fl) senare samma dag i huvudägarens privatjet för att flyga till Rom.
– Klädsel?
– Väst, förstås.
Korrespondentväst.
– Om inte krigsreporter, så i alla fall lagom för en redaktör.

Det blev en spännande resa. Efter några livliga timmar i hotellbaren med huvudägaren och hans åtta (tio?) koncernchefer får jag mitt första uppdrag:
– Peppe, jag behöver snacka lite affärer är med de här jasägarna. Kan inte du gå ner i tv-rummet och roa Cristina och de andra ungarna.

Av nån anledning behöll jag västen på även till frukost. Då är Jan Stenbeck på dåligt humör. Bakis. Han har skällt ut sina direktörer (ibland lät han faktiskt som fiktionens Logan Roy. Han har just nobbat att äta frukost med Simon Peres, huvudtalare på Metros konferens.
– Jag äter frukost med Peppe, säger han till den israeliske utrikesministerns assistent.
Jag blir förlägen och säger att det där var väl dumt sagt.
Jan morrar:
– Han är som alla politiker. Vill ha ett välbetalt konsultjobb efter den politiska karriären.
Vi tar en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drar han blickarna till sig. Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att människor vi möter först tittar på mig, sedan på Jan.
Därefter åter på mig, den lille killen i krigskorreväst.
– Det är Jan som får slanten att trilla ner.
Vid en uteservering passerar vi en ovanligt vacker italienska. Vi ser på henne och ler. Hon ser på oss, skjuter ner de svarta solglasögonen och ler – mot den lilla killen i väst.
Jag hör honom muttra bakom min rygg:
– Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att det är jag som är killen med stålarna.

Och så är det stugbytardag igen. En barnfamilj åker, nästa kommer. Trevligt så klart, men framåt natten undrar jag hur Adam och Eva kände sig efter att ha befolkat världen. Och sen kom regnet och allt kändes som svensk sommar är när den är som bäst.

Och så är det stugbytardag. En barnfamilj åker, nästa kommer. Trevligt så klart, men framåt natten undrar jag hur Adam och Eva kände sig efter att ha befolkat världen. Och sen kom regnskuren och allt kändes som svensk sommar är när den är som bäst.

Söndag: Tomt var det här …

Hon: vid ett-tiden, efter att ha städat noga (mormor och bonusmorfar passade de små älsklingarna) åkte senaste barnfamiljen i Chateau Margareta hem mot storstan.

Men igen rast och ingen ro, bara att ta tag i de eftersatta grönsakslanden. Imorgon kommer ett nytt gäng ;).

Betorna har börjat blomma och många är stora som kålrötter. Så upp med så många som får plats på dragkärran. Hälften är kvar i landet, de som inte gått i blom eller börjat se ledsna ut. Och så bort med det mesta av blasten, en bit ska vara kvar för bättre hållbarhet. Har jag läst…

Fänkålen är också skördeklar. Drog upp tre av de största. Och de är också jättestora nu, och fina, kul! Betorna är jag lite orolig för, har de stått för länge i landet och blivit träiga… förra året var de superstora och ändå jättegoda. Men då hade de inte gått i blom.

Han: Den är Sveriges vanligaste fågel, en mycket liten fågel som alla har hört men som ingen sett.
Så beskrivs lövsångaren (Phylloscopus trochilus) och det må vara sant på ett allmänt plan. Men sanningen är konkret och så här ser en nästan flygfärdig lövsångare ut.

Jag hittade henne på Margaretas veranda. Förmodligen hade hon lite dumdristigt kastat sig ut ur boet, kanske kände hon trycket från föräldrarna.
Vi skildes som vänner efter lite småprat.
– Eller snarare lite förnumstiga morfarsförmaningar, typ att ”hemligheten med att lära sig flyga är att kasta sig mot marken – och missa”.

Citatet hade jag snott från författaren Douglas Adams som skrev Liftarens Guide Till Galaxen.
Det torde sammanfatta även alla förnumstiga lärdomar som jag dessa dagar öst över barnbarnen.
– Tack Alice för att även du såg ut som om du lyssnade.

Och erkänn att du nästan lärde dig cykla hos morfar.

Hon, igen: … och en sista ”bajs-kaka” hann Alice och den nya Skeppeviks-bästisen Algot baka innan avfärd:

De kommer garanterat ha många roliga stunder härnere framöver. Båda skönlockiga sötnosar. Rörande överens om det mesta.

Helgen: födelsedagsfirande i dagarna tre…

Han: ”Vadå, det är väl inget konstigt. De är ju i samma ålder”.
Så självklart förklarade en kompis hur det kom sig att hennes lillebror var på bild i Aftonbladet – i sällskap med prinsessan Madeleine. Det var på den tiden när Madde höll igång på krogarna runt Stureplan och min kompis lillebror tillhörde gänget av unga backslickers från fina Djursholm som hon umgicks med.
Om du undrar vad jag gjort i helgen så svarar jag lika självklart:
– Vi var över till Borgholm, Vickan fyllde ju år igen …
– Du menar prinsessan Victoria!? Vad gjorde en gubbe från udden på det kalaset!
– Äsch, det är väl inget märkvärdigt med det. Hennes pappa och jag är ju i samma ålder. Dessutom gillar vi båda Petter som uppträdde i slottsruinen.

Nåja, parallellen är inte glasklar. Kungligheterna tillhör inte vår umgängeskrets. Men uppriktigt sagt finns det nåt folkligt gemytligt över Victoriadagarna på Öland som gör att även en gubbe av 68:a-modell efter 2 glas gratis skumpa mumlade med i Kungssångens ord:
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

Till saken hör att jag en gång i förr-i-tiden-tiden anklagades för majestätsbrott. I en ledare i en av landets minsta tidningar drog jag blankt mot kungen. Rubriken löd: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
– Och som jag ropade fick jag svar.
På väg till jobbet nästa morgon läste Expressens löpsedel: ”Folkstorm rasar mot kungaangrepp!”
Att det handlar om mig fattar du först när en kompis ringar och viskar i luren:
– Tjena Anckarström.
Nåja, det fanns en förklaring. Det var inte monarkin som sådan jag var emot ­– det var kungen personligen. (När gäller vidare argumentering hänvisar jag till i mina bagatellartade mediememoarer.)

Sedan dess har det runnit mycket skumpa i glasen och jag har ändrat åsikt för att behålla min ståndpunkt, som Jan Myrdal brukade säga.
Om kungen alltså.
– Man blir klokare med åren, konstaterade kung Erik på scenen i slottsruinen. Kung Erik syftar här på Erik Karlsson, hockeyproffset som tilldelades Victoriapriset 2023 för sin fenomenala fjolårssäsong i NHL.
– Instämmer!
Ropade kung Carl Gustav från första raden och fick varma applåder som bekräftade att jag hade fel för 30 år sedan:
– Den mannen sitter verkligen på rätt stol.
I sinom tid kommer dottern säkert bli en bra drottning.

När allt kommer omkring har Sverige har vi det kungahus vi förtjänar och resten är historia. Tack Stephan Rimér för att vi fick komma även på denna fest. Tack Ilko Corkovic på Borgholms kommun och andra som stod för sponsringen av alla aktiviteter (och sällskapet sista kvällen med gänget!). Tack Kinna & Bomme för ännu en trevlig resa ut i det okända.

Hon: inte mycket att tillägga, utom att Lucianoz fick igång de festglada middagsgästerna på torsdagskvällens ”insamlings-bankett” betydligt mer än publiken på fredagens konsert. Han hoppade nämligen upp på scenen och gjorde ett spontant framträdande till allas förtjusning:

Onsdag: Så har Putin gjort den ryska björnen ännu en björntjänst

Han: Sverige Natoanslutning är varken Ulf Kristerssons eller Magdalena Anderssons förtjänst. Det beslutet ska helt tillskrivas Vladimir Putin. Uttrycket att göra någon en björntjänst kommer från den franska fabeln om björnen och trädgårdsmästaren (L’ours et l’amateur des jardins) av La Fontaine (1621-1695). Den handlar om en tam björn som upptäcker en fluga på sin vän trädgårdsmästarens näsa. Björnen vill inte väcka sin vän utan slår ihjäl flugan med en stor sten.
– Varvid även trädgårdsmästaren dör.

Fabel eller inte, om 100 år kommer Putin minnas som en diktator som av dumhet slog in skallen på den ryska björnen i tron att han räddade Ryssland från en oförarglig liten fluga. Ty kriget i Ukraina kan bara sluta på ett sätt – att ännu ett imperium går under. Och allt är Putins fel.
Det folk och den nation som enligt Putin inte finns har visat en hel värld att det är dåres dröm – efter 503 dagars fullskaligt invasionskrig vill dessutom 89 procent av ukrainarna gå med i Nato.

Även den svenska Natomedlemskapet bekräftar att Putin lyft en sten för att krossa sin egen imperiedröm. Med sitt ukrainska erövringskrig lyckades Putin på några få veckor pulverisera det svenska folkets självbild – den alliansfria självbild som generationer älskat att fabulera om under 200 år.

Som Michael Winiarski påpekar i DN idag är det värt att minnas att Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina i februari 2022 föregicks av ett ultimatum från Moskva i december 2021. Där krävde Putin inte bara ett stopp för vidare expansion av Natoutan också att samtliga 14 länder som gått med i försvars­alliansen efter 1997 (från Polen 1999 till Nordmakedonien 2020) skulle lämna Nato.
Det precis tvärtom: ”De två formellt alliansfria och tidvis neutrala länderna Finland och Sverige är nu båda snart inne i Nato. Det betyder dels att hela Norden ingår i samma allians, men också att Östersjön i praktiken har blivit ett Nato-innanhav. Den tidigare stora ryska dominansen är förvisad till marginalen – Kaliningrad och Sankt Petersburg längst in i Finska viken.
Och den ’inringning’ från Nato av Ryssland som ledarna i Kreml har larmat om är på väg att fullbordas från söder, väster och norr. Allt självförvållat, enbart på grund av Putins katastrofala anfallskrig mot Ukraina.”

Den ryska björnen har sedan 1600-talet varit en symbol för det ryska tsarväldet och den sovjetiska dikaturen. Vid olympiska sommarspelen 1980 används björnen Misja som maskot. Putin kommer att gå till historien som den som gjorde Misja vår tids värsta björntjänst.

Hon: hinner just nu varken med politik (jo Nato-frågan förstås, någotsånär), bloggen eller mina plantor. Speciellt inte när assisterande barnvakt (mammorna har egentid i Kristianopel) ligger på soffan…

Men mormor klarade av både att göra och ge dem lunch, samt baka tre baguetter som skulle ut ur ugnen typ samtidigt, utan några missöden alls.

Tacka vet jag dumburken, bästa hjälpen medan maten förbereddes. Däremot var koncentrationen på ätandet lite sådär när jag glömt stänga av den när maten serverats… Men med muta om godis efteråt gick den till slut ner!

Sedan vaknade han, pust! Och det utlovade regnet lät vänta på sig, så en promenad efter tv-tittande kändes som en bra idé! Med en i vagn och en på cykel kändes det bra att vara två ;).

Och promenaden var en hit kan jag säga. Äntligen en kisse som inte la benen på ryggen. Tack Dobby och matte Emma!

Och så somnade det lilla livet dessutom på hemvägen. Uppdrag slutfört!!! Nu inväntar vi kompisar från storstan. Drinken är kyld!

Måndag: Man bestämmer inte vad man känner

Han: När vi vaknade i morse kändes det som höst. Visserligen var 20 grader både i luften och i havet. På P1 säger en glad radioröst att det är mitt sommaren och just nu drar den svenska sommarplågan Nr 1 i min öronsnäcka, idag med Henrik von Eckermann.
– Fortfarande återstår 41 (!) program innan Finlands president Sauli Niinistö, avslutar sommaren.
Men man rår inte för vad man känner.

Och i morse kändes det som höst. Kanske beror det på att katterna flyttat in igen? Möjligen beror det på rosorna ropar på att befrias från sommarens första omgång fallna kronblad.
– Eller så är bara min inre klocka som går fel?
Hon jobbar som du vet från morgon till kväll, men för en gång skull känns det som om kroppen tycker att även vi ska få nåt gjort.

Sagt och gjort. Efter att skött en del ordförandeuppgifter (min vanliga ursäkt) tog jag itu med rosorna. Därefter tog jag äntligen itu med det gamla bordet på uteplatsen vid Friggeboden (som jag förr kallade min ateljé men som blev ett lager för hennes lökar mm).
Det bordet har hängt med sedan jag i ett tidigare liv hyrde ett torp i Sörmland.

Härom dan skrev jag om att det är nåt konstigt med konstnärer och färg. Om min fallenhet för blått.
– Eller kanske om tillfälligheter?
Det här bordet målade jag i alla fall med en mörkblå lackfärg, burkar som jag köpt för att lackera om en gammal Volvo år 1979.
Det var en bra investering, men 44 år senare behöver bordet lackas om.
Nu är det gjort.

Eftersom burken ändå var öppen och den lilla familjen njöt av sommaren med mormor, lackade jag även det mallorkinska bordet. Riktigt vad det används till är oklart, men jag fick ärva det av Bobo och Marguerite Håkansson när de flyttade från sitt palats i Palma till fastlandet.
­– Även det känns som i en annan tid.
Vilket det också var.
Nu är i alla även det minnet bevarat för framtiden ännu en tid.  

Och du, sommaren är inte slut. Om jag tro den stora honungsrosen är det inte mitt i sommaren.

PS: Talade med Johanna, dottern. Inte heller hon tyckte att sommaren är över. Hon börjar sin semester idag.