Söndag: äntligen lyckades jag!!!

(Uppdaterad 23:07)

Hon: jag har försökt odla fänkål några gånger förut eftersom vi använder det så mycket i vår matlagning, men de har gått i stock eller inte kommit upp alls varenda gång.

Men i år lyckades jag med alla, och de är ganska många och stora, så nu blir det fänkål i precis allt vi äter. De är inte direkt lagringsbara, tyvärr.

Till exempel i dagens fisksoppa. Vitlök, gul lök, röd lök och två sorters paprikor, som också ska i soppan, även de egenodlade. Men det ska erkännas att jag inte lyckats speciellt bra med löken i år. De flesta är små. Odlar från frön, knepigt, men har kommit på tricket. Men det hjälpte uppenbarligen inte… Vitlöken är ännu mer misslyckad. Några är i hyfsad storlek, men de flesta är pyttesmå!! Suck! Tur jag har fänkålen att glädjas åt i alla fall. Och barnbarnen förstås ;).

Han: ”Gud skapade möjligen vattnet, men människan skapade vinet”, konstaterade redan Victor Hugo.
– Och vinprovningen, skulle jag tillägga.

De äldsta spåren av vinodling har man funnit i Georgien och vid Svarta havets sydostkust, daterade till 6000-5000 år före vår tidräkning. Men varför slita och släpa med ännu en odling, när man kan ta en korg, fylla den med 10 glas (+ 2 för vatten) och följa med henne till Bingoboden för sommarens första vinprovning.

Det gjorde vi och det var det värt! Snälla grannar och vänner inåt viken stod för allt jobbet. Min insats var som vanligt liten, men betydelsefull.
– Jag njöt av vinet, sällskapet och tilltugget.

I glasen: En fräsch Petit Orange från Alsace, den svårodlade Labouré-roi från Bourgogne, en annan pinot noir från Australien som heter X Marks the Spot, tre portugisiska druvor som marinerat i ett ekfat och sedan buteljerats i samma flaska blir en smörig och rund Dâo Casal Mor följd av 4 cl droppar Tous les jours från Andrew Murreys vineyard i USA.
 – Och inte minst följd av två svenska bidrag till vinvärlden: Solaris från Arilds vingård i Skåne och Immelen från Kullabergs vingård, även den väsentligen gjord på solarisdruvan.

Vilket glas som var godast?
– Ja tack, jag kan ta lite till av alla slattar.
Sant, men skämt åsido. Min smak är enkel. Jag nöjer mig med det bästa även om det kostar:

Bäst i test: Kullabergs Immelen! Tyvärr kostar flaskan 489 kr på Systembolaget (nr 92136). Dyra droppar alltså men då ska du veta att en flaska svenskproducerat vin fortfarande kostar 148 kr att producera, enligt vad Karolina, vår pedagogiska sommelier för dagen, berättade.

Förmodligen kommer priserna att sjunka i takt med att vi får fler vinodlare i Sverige. Jag vet inte om det är nåt att skåla för. Men på grund av klimatförändringarna tycks solarisdruvan trivas allt bättre i Sverige. Och om sanningen ska fram var det inget fel på den krispiga Petit Orange (99 kr).
– För att inte tala om portugisen från Dào Caves Primavera (75 kr).

Torsdag: – Vad sägs om rött då?

(Uppdaterad 22:32)

Han: Den temperamentsfulle konstnären Sven X:et Erixson fick frågan om sin älsklingsfärg.
– Rött!
– Men varför just rött?
– Jamen, vad sägs om blått då!

Det är nåt konstigt med konstnärer och färg. Eller inte? I sommar ställer Susanna Salifou Nygren ut på Kulturmagasinet i Bergkvara. I Barometern säger Susanna att rosa är en färg som hon har svårt att hålla sig ifrån.
– Jag tycker att det är en tjejig färg, en kroppslig färg och jag tycker att det var lite kul att använda den.
– Jag blir försatt i ett tillstånd när jag målar. När jag håller på vill jag öppna nya rum för mig själv. Bilden blir ett samspel mellan mig och bilden, jag kommunicerar med bildytan och bilden blir till i målandet.

När hon målar har Susanna först en plan. ”Hon vill bygga upp en komplexitet i bilden och planen försvinner efter hand – bilden själv vill olika saker, och det är bara att hänga med. Och själva skapandet blir samtidigt en bearbetning av olika saker inom henne själv.”
Och ändå:
– Ibland tänker jag måla någonting i grönt och så blir det rosa.

Allt hänger ihop i uddens lilla universum. Dagen innan vi gick på Susannas vernissage köper jag Världsmästare, 10 målarbiografier med en inledning om färgens historia i Europa (Rabén & Sjögren).
Boken kostade två (2) kr på Vågen, vilket säger hur billigt det har blivit med ord.
Och jag vet, ingen pratar längre om Rudolf Kristian Albert Broby-Johansen, dansk konsthistoriker och debattör.
– Men på början av 60-talet när jag började intressera mig för måleriet var han konsthistorikern i tiden, den som satte in konst och design i ett samhälleligt sammanhang, kommunist förstås.

Hade Broby-Johansen hört och sett Susanna Salifou Nygrens utställning på Kulturmagasinet i Bergkvara skulle han ha muttrat att redan Marx sa att ”varat bestämmer tänkandet”.
Möjligen skulle han även ha berättat att det var därför som grottmålarna under istiden inte hade något intresse för färgen i abstrakt mening.
– De var jägare och intresserade sig för villebrådens färg.
Därför målar de bara i ”de varma livsfärgerna rött och gult”, grönt och blått förekommer inte alls.
– Luftens och växtvärldens färger var helt enkelt varit utan intresse för dessa jägare, konstaterar Broby-Johansen.
Som Inte ens tyckte att människor var värdiga att komma med på bilderna, såvida de inte uppträder just i egenskap av jägare.

Samma begränsade färgskala återfinns hos de boskapsskötande nomaderna på de afrikanska stäpperna. De saknar ord för blått och grönt men har 80 olika begrepp för olika nyanser i boskapens rödbruna färg.
– Varat bestämmer tänkandet.
Brody-Johansson följer i sin bok hur färgerna i konsten återspeglar samhällets utveckling. ”Världsmästarna” publicerades år 1952 men den gamle maxistens slutsats är träffande:
– Med industrialiseringen reduceras de klara färgerna till en gråskala.

I det moderna kapitalistiska samhället reduceras färgerna till grått, vitt och nyanser i beige.
”Vitt & fräscht” som Henrik Schyffert och Fredrik Lindström skojade om 60 år efter Brody-Johansson.
I det sammanhanget vittnar Susanna Salifou Nygrens känsla för rosa om mer än ”en bearbetning av olika saker inom henne själv.”

PS: För egen del är jag svag för blått. Kan bero på att jag växte upp på ett kraftverksbygge i Blåsjöfallet, där både skogen, Jormsjön och Blåsjöfjället gick i nyanser som grottmålarna inte ens såg.
Å andra sidan är jag lika flexibel som X:et.
– Ett glas rött går också bra.

Hon: och i lektagen är han igen:

Mmm, nu är de här. Mormors älsklingsflickor. Hinner inte med så mycket mer än så här idag. Godnatt!

Tisdag: Med eller utan veckad hjärnbark

Han: Det sägs att de har en veckad hjärnbark ger dem en överlägsen förmåga att analysera, memorera och lösa problem. Att man säger så kan bero på att många som har vittnat om deras intelligens är människor som också har en veckad hjärnbark.

Eftersom vi med Protagoras (ca 485-415 f.Kr) tes om homo mensura betraktar människan ”som alltings mått” vill vi ju gärna tro att andra varelser är kloka när de är lika oss och inte när de har svans eller t ex lorenzinska ampuller, ett organ som gör att vithajar kan känna av elektriska fält som är 1 mikrovolt och uppfatta blodsockerämnen i så svaga koncentrationer som en (1) på 10 miljarder.

Det bor en gammal kråka på udden. Jag vet inte om det beror på den veckade hjärnbarken, men jag känner samhörighet med henne.
– Kanske är det åldern?
Kanske beror det på hur vår relation inleddes. Hon blev änka samma vinter som katterna och jag flyttade hit ut.

Det senare vet jag eftersom jag fann hennes partner liggande på rygg utanför vår dörr, stelfrusen med slutna ögon och tarsen vinklade till försvar mot döden.
Hon satt högt uppe i den lutande tallen och tittade på när jag begravde den stela kroppen. Det var grå och kylig dag, som gjord för konstiga tankar.

I livet är en människa och hennes kropp samma sak. När vi skakar hand med någon hälsar vi på henne, inte på hennes kropp. ”Men döden ändrar allt”, konstaterar Paul Auster (Att uppleva ensamhet, En bok för alla, 1982). ”Detta är X:s kropp, inte detta är X. Syntaxen är helt annorlunda. Nu talar man om två saker istället för en och underförstår att människan fortsätter att existera – men bara som idé, som en samling bilder och minnen i andra människors tanker. Vad kroppen beträffar är den inte mer än ben och märg, ett stycke ren materia”.

Jag vet inte om den gamla kråkan tänkte så, men det räcker att jag gjorde det när jag grävde ner i komposten det som var – eller hade varit – hennes livskamrat.
– Därav marginalanteckningen, ”Kråkan!”
Till saken hör också att även honom hade jag känt i ett antal år, om än som sommargäst på deras udde.
– Kanske är det till och med honom jag tänker jag på när jag fem år senare fortfarande serverar henne gårdagens bröd när vi äter frukost.

För det gör jag. Och det vet hon, även om hon låtsas att vi inte känner varandra. Dag efter dag pågår detta spel. Och hur vet jag att det är hon, kanske du undrar.
– Det beror på att hon alltid bär den gamla tysk-romerska dubbelörnen på bröstet.

Egentligen var det bara det jag ville berätta:
– Det är inte på alla uddar i Kalmarsund som det bor en gammal luggsliten kråka som vaggar omkring med en skabbig version av det habsburgska väldets symbol tecknad över det grå bröstet. Men det gör hon.

Ingen pratar längre om Huset Habsburg nu för tiden. Men under 700 år var det Europas dominerande dynasti. Ett imperium som växte genom krig på slagfältet och fredsuppgörelser i kungliga sängkammare och som vid sitt zenit blev ”ett välde där solen aldrig gick”.

Bara här i Europa inlemmas 25 procent av befolkningen i imperiet. Men som alla imperier som expanderar genom krig och förtryck gick det åt helvete även för det habsburgska väldet. Drömmen om Griff nach der Weltmacht (grepp om världsherravälde) blev till slut en mardröm även för den härskande klicken.

I det perspektivet framstår vår gamla kråka och hennes luggslitna dubbelörn inte bara som en symbol över det lilla livets förgänglighet, utan även som en påminnelse om att inte heller imperier varar för evigt.

PS: I framtiden kommer någon möjligen att läsa ovanstående som en marginalanteckning gjord på den 495:e dagen av Rysslands expansionskrig år 2023. Den personen vet då förmodligen att Vladimir Putin redan år 2000 återinförde dubbelörnen som symbol för det ryska imperiet.

Hon: förbereder Chateau Margareta för nästa efterlängtade småbarnsfamilj. Av den som nyss var här kom igår ett bud med en Murikka (stekhäll). Det behövs på udden så att jag kan göra paella i uteköket. Tack älsklingar!!!

Men någon gasoltub, som måste till för att den ska gå att använda, har vi inte på udden. Bara att fara in till Bauhaus och köpa en, med gas. Bäst att spänna fast den ordentligt. Bredvid bilbarnstolen som vi också fick. Det behövdes också på udden. En godkänd, inte en från Vågen för 250 kronor som vi föreslog ;). Hoppas nu cyklarna och hjälmen från söndagens loppisrunda får godkänt…

Måndag: lite loppisfynd …

Hon: ja något annat har jag nog inte att berätta. Men den fina vagnen nedan är jag å andra sidan väldigt glad för. Den har jag suktat efter sedan förra sommaren. Minst!

Och äntligen kom han på att den borde vi nog köpa, så iväg till Sälleryds fina loppis bar det. Ett år senare. och lite tjänade vi allt på att vänta. 250 kronor för att vara exakt.

Sen passerade vi ytterligare en loppis på vägen hem. Där hittade jag två fina cyklar. Ja till barnbarnen då. Och så träffade jag en kompis som tipsade om att hela Brömsebro samhälle hade loppis idag (igår alltså), och där hittade jag en fin hjälm.

Pust, vilken tur, hur hade det gått om barnbarnen inte hade haft någon hjälm på udden. Det hade definitivt inte blivit något cyklande på de cyklarna …

Han: Ja det var en kul shoppingresa. Men idag är en annan dag: Väder (sol och regnskurar). Och fåglar. Om jag säger att jag har sett både härmsångare och törnsångare, så förstår vaneläsare att vi även har haft besök av Bibi o ch Axel Kielland,”biolog og seniorredaktør med speciale i udgivelsen af natur- og naturvidenskabelige bøger gennem 30 år” som det heter på förlaget Gyldendals hemsida.

I Axels sällskap får man både ögon och öron. Och så kan man sitta länge och titta ut över havet och se hundratals skrattmåsungar lyfta från Fimpan för att visa att de visst kan flyga i formation, göra vertikal looping, roll och spinn i motljus.

Lördag: Livsmedel och medel som gör livet roligare

Han: Härom dan råkade jag tugga i mig en snus. Det skedde när jag åt en dubbel hårdbrödsmörgås med kaviar och hennes gurka, chili och paprika.
Plus en portion ZYN Espressino Mini dry.
När jag berättar om det för henne, säger hon:
– Det gör nog inget, snus är ju också ett livsmedel.

Det är faktiskt sant. Genom en ändring av livsmedelslagen den 1 januari år 2023 ska tobaksfritt snus jämställas med livsmedel i Sverige.
Det hade jag ingen aaaaaning om, men jag kan inte påstå att det var en stor sak.
– Att jag råkade tugga i mig det vita snuset, alltså.

Innan du läser vidare bör du veta att min kompis Anders Milton är ordförande i Snuskommissionen, men det är inte hans fel att jag snusar.
– Det är hennes ”fel”.
När hon jobbade på reklambyrå designade hon snusdosor för British American Tobacco (BAT) och välsvarvade små dosor i plåt är man ju svag för.

”Även jag har gått över till Prince”, minns du den gamla reklamslogan? Det var min äldste kompis, fotografen CA Carlsson (93 härom dan), som plåtade den kampanjen.
– Kändisarna som ställde upp fick betalt i form av ett antal limpor cigaretter, minns CA. Många av de fick senare även en o-bonus, lungcancer.
Så gör man ju inte nu för tiden. Men när hon jobbade med BAT tog hon hem ett antal dosor Mocka och Lundgrens som arbetsprover.
– Sen dess tar jag mig en prilla.
För designe(r)ns skull.

Eller kanske bejakar jag min feminina sida? Möjligen är det infantila barnet i mig.
För det är ett faktum: I Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) nationella skolundersökning 2021 ställdes för första gången frågor om vitt nikotinsnus. I årskurs nio uppgav 19 procent av flickorna och 17 procent av pojkarna att de någon gång provat vitt nikotinsnus.
I gymnasiet hade 37 procent av flickorna och 31 procent av pojkarna provat vitt nikotinsnus. De flesta uppgav att de varken hade rökt, snusat traditionellt snus eller använt e-cigaretter innan de provade vitt snus.
När det gäller vuxna däremot uppgav 47 procent av snusarna av det vita snuset i åldersgruppen 40-79 år att de inte har ersatt annat tobaksbruk med det tobaksfria snuset.

I Sverige använder cirka 20 procent av männen och sju procent av kvinnorna snus i någon form dagligen. Bäst för folkhälsan vore förstås om alla slutade att bruka nikotin i någon form.
Det skriver Peter Willebrand på Testfakta,
Peter är en gammal journalistkollega och jag vet att han är en rättrådig man som vill mig väl. Jag fattar också att vitt snus innehåller höga doser av nikotin, som i sin tur framställs av – tobak.
– Resten är corporate bullshit.

Men jag snusar inte för att jag tror att vitt snus är mindre farligt. Inte heller för att det är ett alternativ till cigaretter – jag har aldrig gillat att röka cigg.
– Däremot har jag rökt många cigarrer.
Tro nu inte att snus är ett alternativ till en fet och färsk Cohiba (som jag för övrigt ofta rökt hemma hos Dr. Milton).
– Att röka en god cigarr är en kulturgärning, snus är ett billigt uppåttjack.

Det där med cigarren är en utvikning, men en utvikning som understöder min poäng. Nämligen denna:
– Hälsoargumenten biter inte på mig.
Jag snusar av samma skäl som jag nyss öppnade en flaska rosé och ibland tänder en cigarr:
– För att jag har lust, tid och råd.

Jag hymlar inte. Jag har gjort ett val. Till skillnad från Elon Musk, Bryan Johnson och de andra techmiljardärerna i Silicon Valley vill jag inte leva ett evigt liv, särskilt inte genom att försaka allt som gör livet värt att leva.
Och när jag tänker efter. På min gravsten kan det gärna stå: ”Han hade velat vara en bättre människa. Men för att inte bli ett offer under dygden var han tolerant mot sina egna lustar och de medel som gjorde livet roligare”.

Helt okej med tobaksfritt nikotin, alltså.
Ett av många livs medel 
– Men är det ett livsmedel?
Fan tro’t.

PS: Av nån anledning slår det mig just nu att Conny Söderqvist på vårt senaste styrelsemöte viskade nåt om ett glas whisky. Jag menar inte just nu, för nu vill hon att vi åker till Mikael Nilsson på Attenäs Gård för fylla på frysarna med kött.
–Förmodligen stannar vi även på Rökeriet och köper fisk innan vi handlar övriga livsmedel på Ica i Jämjö.
Plus några dosor ZYN.

Hon: hoppar snabbt från snus till rosor, det är verkligen helt underbart i vår ”trädgård” nu. Och även de senast planterade utanför Chateau Margareta har börjat växa som tusan:

Och igårkväll, efter en drink hos oss och påföljande middag i ”kiosken” med de här sköningarna…

… strosade jag runt bland rosorna på baksidan:

Torsdag: Vi avbryter sommaren för ett viktigt meddelande

Han: Vi avbryter dagens Sommarpratare, miljöjournalisten Bo Landin, med en extra sändning från Gårdagens eko:
– Det slog ner som en bomb när Bloggen förra torsdagen som enda nyhetskanal på udden rapporterade om den övergivna andungen.
Rykten bland lokalbefolkningen spekulerade om att ungen övergivits för att den var blind på ett öga.
– Jojo, det är det jag alltid sagt. Fåglar är inga fågelvänner och djuren är inga djurvänner och alla miljömuppar bor i människobyn, skrockade uddens sura gubbe och spottade ut sin prilla i direktsändning.

Men nu kan Bloggen avslöja att tragedin fått ett lyckligt slut.
– Ungen har återförenats med sina syskon och sin mamma Eider, rapporterar en strandnära person som vill vara anonym och vars uttalande vi därför förvanskat för att ligga i linje med Bloggens värderingar.
Enligt personen, som vi (för att jävlas i Natofrågan) kallar Erdogan, men som heter något annat, är det dock oklart vem mamman är.
– För våra observationer visar att den lilla flocken består av två mammor som tillsammans har sju ungar och man vet ju aldrig nu för tiden hur det gått till …

Och apropå ägglossning får vi tips från läsekretsen att ett tidigt hösttecken siktats över sundet.
– Det första strecket av storspov har passerat söderut, konstaterar Isman som vi väljer att kalla Isman eftersom han står för sina åsikter offentligt:
– Det är honorna som ger sig iväg först.
Eftersom detta är ett kontroversiellt uttalande från en vit, heterosexuell man som rimmar illa med Bloggens värdegrund, har vi kollat Ismans rasifierande och kvinnofientliga uttalande med andra fågelkännare.
– Men tyvärr, såna är de!
Storspovens honor överger äggen och lämnar hela vårdnaden av ungarna till papporna.

PS: Enligt folktron förebådade storspoven regn, vilket kan bekräftas i efterhand. Årets första hon-streck förbi udden kom med sommarens första skyfall.

Hon: jag hoppas verkligen du har rätt angående andungen!!! Men jag undrar jag…

Annars vattnat, vattnat och planterat om och ut, plus jagat nya bladlöss i växthus 2, grrrrr!!! Badat, badat och badat. Det är varmt nu. Och så har jag börjat skörda chili. Imorgon måste jag så ny sallad och betor. Basta!

Onsdag: och så blev det alldeles tomt…

Hon: Tomt i dubbel bemärkelse då. Iggy saknas farmor förstås, men jag syftade faktiskt mest på att all chili som stått framför fönstren äntligen fått komma ut. Sånt har jag tid med när det blir en tillfällig lucka i sommarens strida ström av sommargäster. Och det behövs. Luckor alltså…

Nytt hem för inomhus-plantorna blev den uppfräschade gången och pergolan under vinrankan. Chilin har inte avhärdats alls så jag hoppas skuggan som rankan ger ska räcka. Det är söderläge så förhoppningsvis räcker ändå ljuset till för att plantorna ska må bra. Mmmm, de behöver nya och större krukor, men det har jag ont om nu. Alla är upptagna.

Jag hann också läsa morgontidningarna och äta frukost i lugn och ro. Fastnade mest för Anita Goldmans artikel i DN. Den var spot on!!

Fastnade lite extra för sista stycket så om du inte orkar läsa hela, läs utsnittet ovan!

Han: Tomt kanske. Men inte tyst. Sitter på sjösidan och tittar ut över Fimpan. Ångestfyllda skrik och skrän, ty två stora havsörnar har just flugit in över fågelön för att kalasa på eider- och måsungar.
– Kanske borde jag åka ut och prata örnarna tillrätta?

Jag inser att det är feltänkt.Föreställningen om att alla varelser är goda innerst inne och bara behöver lite uppmuntran för att visa det vittnar om en längtan hos oss människor.
– Vi begår misstaget att tro att de vilda fåglarna och djuren är som vi, men i verkligheten har djur instinkter och när de följer dem händer det till och med att de attackerar människor.

Om detta skriver Nina Solomin i en krönika i Fokus. Ett klassiskt exempel skildrats i dokumentären Grizzly Man av Werner Herzog. Den handlar om Timothy Treadwell som levde med grizzlybjörnar i ett naturreservat i Kanada. ”Han kom dem nära både fysiskt och psykiskt, gav dem namn och fick klappa dem på nosen. Tills han en dag inte fick det längre. Det finns en ljudinspelning av hur bjässarna tuggar i sig Treadwell och dennes flickvän.”

Antropomorfism kallas det med ett fint ord, detta att vi tillskriver djur mänskliga egenskaper.
– Men ett större problem är vi gör samma misstag med människor, konstaterar Solomin: ”Vi vill så gärna att alla ska vara goda innerst inne, eller åtminstone följa ungefär samma moral som vi själva. Ett exempel på den typen av missbedömning är hur västliga ledare hoppades att Putin hade samma psykologi som en västlig demokrati, det vill säga som de själva.”

Sant. Efter 489 dagars krig i Ukraina inser de flesta européer att de hade lika fel som Timothy Treadwell.
– Prat räcker inte ens för att stoppa örnarna på Fimpan.

PS: Kan en längtan efter det normala efter Putin bli det som förändrar Ryssland i grunden?
Vilhelm Konnander, Rysslandskännare och initiativtagare till den digitala samtalsarenan Tisdagsklubben reflekterar över vad som krävs. Läsvärt!

 

Tisdag: ”Behandla rosor som du vill att din partner ska behandla dig”

Han: Författaren Victor Hugo hävdade att Gud skapade bara två saker perfekta:
­– Kvinnan och rosen.
För egen del tror jag mer på att det finns en anledning till varför även rosor har taggar.

Besökare på udden undrar hur vi lyckas med våra rosor. För det gör vi uppenbarligen. Min insats i trädgården är begränsad, men när det gäller rosorna erkänner jag mig skyldig. Om vi bortser från de vilda vresrosorna har jag planterat alla rosorna på udden – inklusive ”Mammas ros” som jag var tvungen att rädda huset ifrån och som nu får geriatrisk vård i en pallkrage vid sjöboden.
Kanske kommer tanten tillbaka.
– Några av de första rosorna jag planterade har faktiskt återuppstått efter tio år i dvala.

Så hur lyckas man med rosor?  Mitt självgoda svar är inte det svar du vill ha:
– Om du ska lyckas med rosor – gör så lite som möjligt.
Gör absolut inte som det står i böckerna.
Eller förresten:
– Tänk barnuppfostran! Inte som du hade bestämt dig för att uppfostra dina barn, utan som det blev.
Ungefär så här:

1. Kolla in en ros du gillar. Köp den! Lyssna inte på dem som säger ”är inte den här finare/ kraftigare/ rakare/ etc…”.
– När det gäller rosor ska du verkligen följa ditt hjärta.

2. Hitta en plats där du vill att rosen ska stå – förmodligen betyder det att du måste strunta i trädgårdsböckernas råd om antal soltimmar, vindkänslighet, norr och västerläge.

3. Gräv en grop. Den behöver absolut inte alls vara så stor och djup som det alla säger (inte bara Småland är stenigt). Häll i en hink vatten och några spadar bra jord (behöver inte vara rosjord).
– Trampa till runt roten, häll en extra hink vatten över rosen och önska den lycka till.

Sen är det klart. Om rosen överlever den första sommaren har du lyckats. Det är här parallellen med barnuppfostran kommer in:
– Visst kommer du att ha ångest över att du gjort för lite när de växte upp.
– Men det gick ju ganska bra. Det blev folk av dem också!
Och inte bara det:
– De blev vackra.
Välväxta och längre än du.

Och bäst av allt. Varje sommar kommer de tillbaka hit till udden några dagar eller några veckor.
Det räcker.
Ibland kommer de flera gånger och somliga blommor ända in i november.

Ett tips till: I böckerna står det att du ska låta din värsta fiende klippa ner dina rosor.
– Gör inte det!
Nöj dig med att klippa bort torra grenar på våren.
– Men låt rosen växa i fred.
Eller för att formulera det på ett sätt som de flesta begriper:
– Behandla dina rosor som du önskar att din partner ska behandla dig.
Och vice versa.

Hon: ja nu har vi fantastiska rosor på udden, de blommar för fullt. Några blomblad ramlade förstås av i nattens åskoväder, men nya knoppar är på gång.

Idag åkte de sista midsommarfirarna och det blev alldeles tyst på udden. Farmor är förstås lite ledsen men kissarna klappade bilen ;). Och planteringar och plantor blir nog också glada för lite mer uppmärksamhet.

Rödbetor och fänkål har jag börjat skörda, till exempel. Så glad för att äntligen ha lyckats med att få upp fina fänkålsknölar!!! Fjolårets rödbetor var nog däremot snäppet finare, och större, än årets. Men jag är ganska nöjd ändå!

Måndag: fortfarande fullt upp…

Hon: som farmor alltså, tomater, chili och dessvärre även bloggen, kommer lite i bakvattnet.

Men även han får hoppa in och visa hur hästen egentligen ska ridas, fast Iggy ”kan själv”:

Han: Några av storstadsungarna sov dåligt den natten.
– Det var varmt och när vi öppnade fönstret var det nån jäkla fågel som tjatade där ute hela natten.
Morgonen efter får jag ett sms från Isman, grannen. Hans version:
– Vid tio på kvällen startar konserten i snåren på sjöängen Kärrsångaren är nog nummer ett bland sångarna Jag har inte haft den i Skeppevik förrän i år!

”Haft” är ornitologiska för jag-mötte-Lassie-fenomenet: ”fantastiskt, för första gången i mitt liv har jag sett/hört fågel X i den här busken”, typ.

Ovanstående reaktioner på nattens konsert är i övrigt begripliga var för sig: Kärrsångaren (Acrocephalus palustris) fanns länge bara i sydvästra Skåne, dit den invandrat från Danmark, men senare har den spritt sig längre norrut.
– Så besöket inåt viken är någonting märkvärdigt.

Å andra sidan: Det är någonting maniskt över den intensiva sången som hela tiden kastar sig mellan olika teman: drillar, flöjtningar, pladder, utrop, smatter och imitationer av andra fåglars sång blandas i rasande tempo. Kärrsångaren hör till de verkligt stora coverartisterna.
Hans nattliga konserter är ett enda långt potpurri av andras bästa hits. 
– Man har hos denne sångare noterat refränger från 99 europeiska fågelarter och 113 afrikanska arter i kärrsångarens repertoar, plus imitationer av mänskliga mekaniska ljud.

Det är nåt med män och fåglar. Dagens remix från Villa Villervallan på Djurgården: En Uggla kan var lika dum som en Gås, men en Gås kan aldrig vara klok som en Uggla.
Diktar den senare och vidarebefordrar en hälsning från sin polare, silltruten Jacko.
– Han är inte så dum han heller.

Tyst som i graven är däremot Putin (Putin huilo!) efter helgens moraliska nederlag på hemmaplan. Av nån anledning kommer jag att tänka på Nalle Puhs berömda ord: ”Om personen du pratar med inte verkar lyssna, ha tålamod. Det kan bero på att han har lite fluff i sina öron.”

Söndag: Putins korvgubbe hann säga sanningen om kriget

Han: Säga vad man vill om Prigozjin, men avslöja Putins lögner hann han göra. Inte bara att invasionen varit ett fiasko. Framförallt har Wagnerchefen stuckit kniven i Putins bluff om varför dPutin startade kriget.
Enligt rysk propaganda var ”specialoperationen” (Läs = den fullskaliga angreppskriget) nödvändigt för att förhindra ”en galen aggression från Ukraina och att de planerade att attackera oss tillsammans med hela Nato”.
– Den förklaringen är bara ”en vacker historia”, slog Prigozjin fast i sitt Telegraminlägg i Reuters översättning.

Wagnerledaren menar att kriget i själva verket startades för försvarsminister ”Sjojgus personliga vinning”.  Prigozjin namnger av taktiska skäl sin rival Sergej Sjojgu men Putin har gång på gång upprepat samma lögn om kriget och som Wagnerchefen nu kategoriskt avfärdar:
– Kriget behövdes inte för att demilitarisera eller avnazifiera Ukraina.

Enligt Prigozjin hade läget i Donbass inte förändrats sedan Ryssland ockuperade Krim. Området har gräns mot Ryssland och många rysktalande invånare, som Kreml sagt sig vilja skydda.
Wagnerchefen hävdar att oligarker kopplade till Kreml avsåg att plundra Ukraina på resurser efter en rysk seger.
– Det förekom utbredda stölder i Donbass, men de ville ha ännu mer, säger Prigozjin, enligt Moscow Times.

Putins fullskaliga krig i Ukraina har nu pågått i 486 dagar. ”Putin har alltid varit beroende av banditer, hela hans regim vilar på dem”, konstaterar DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén.”Inte ens anfallskriget mot Ukraina gick att genomföra utan tätt samarbete med Prigozjin, en före detta kåkfarare och ägaren till privatarmén Wagner. Detta trots att Ryssland förfogar över en av världens starkaste arméer. Men ryska armén och försvarsministeriet är korrupt från topp till tå, precis som alla andra statliga ryska organ. Det behövdes helt enkelt en effektiv grupp som råskinnen i Wagner.”

Vi vet därför inte hur ”förre förrädaren” Prigozjin påverkar kriget på sikt.
– Men medan vi firade midsommar här på udden han hann i alla fall slå ett slag för sanningen om kriget. 

Men idag firar hela världen vår Äldste kompis, CA Carlzon, 93👌👌👌👌💕