Måndag: I det perspektivet har vi ett hyggligt sommarväder

Han: Den svenska sommaren fortsätter. 13 grader i havet, +14° i luften, 5-10 s/m i byarna från söder. Men som den gamle romerske munken som upptäckte Sverige skrev:
– Där uppe bor ett konstigt folk som på somrarna äter ute och ski*** inne.

Så även idag blev det frukost på verandan mot sjösidan. Och jag hann lagomt läsa tidningarna innan morgonens första skur kom. Fastnade för en tidstypiskt artikel.
Branschorganisationen Fastighetsägarna har publicerat en rapport, ”Regn över Sverige – extrem nederbörd i svenska städer”. Där slås det fast att vi både kommer få längre värmeperioder och mer av extrem nederbörd i hela Sverige.
– Bland de tio orter med häftigast nederbörd ligger åtta på västkusten.

Men även vi på östkusten kommer att påverkas: Inom femtio år beräknas antalet dagar med stora skyfall att öka med nästan 100 procent jämfört med i dag. Kalmar beräknas att drabbas av över tre dygn med extrema nederbördsmängder varje år. Ökade regnmängder riskerar medföra fler källaröversvämningar, överbelastade VA-system, ökade fuktskador, förhöjd brandrisk, erosion, ras, sättningar och väggskador i fastigheter.

Kul framtidsperspektiv! Å andra sidan, älskling:
– Om vi hyvlar osten från ett annat håll kan vi konstatera att i det perspektivet är det trots allt ett ganska fint sommarväder även idag, eller hur?

Nu till dagens besök: Det började med ett kort meddelande från uddens frivilliga underrättelsetjänst: Idag har vi haft besök pip möjligen en Putinagent pip Håll koll pip slut.
Vi närmare eftertanke nämndes även kodord som ”invasion” och ”Sibirien”, ”smalnäbbad” och inte minst: Sitter gärna i toppen på ett träd.
– Och där är den!
Som alla Ismans fågelskådarkompisar redan räknat ut har udden fått besök av den smalnäbbade sibiriska nötkråkan.
Till och med jag ”har haft” den, sett den alltså.

Nötkråkan (Nucifraga caryocatactes) är en av dessa ganska vanliga fåglar som få av oss ser. Trivs i barr- eller blandskog, i Sverige ofta granskog. Reviret ska vara så beläget att god förekomst av hassel finns inom ett avstånd om 5–6 km. Nötkråkan är mycket stationära, de lever hela livet i samma revir.
– Hur den ser ut?
Svar: Stor som en kaja eller nötskrika, har kraftig näbb och kort stjärt. Färgen är brun med en mängd vita prickar.
– Dess kraxande läte verkar spädare och liksom barnsligare än kråkans.

Den smalnäbbade sibiriska nötkråkan (Nucifraga caryocatactes macrorhynchos) däremot hör främst hemma i Sibirien där den lever på cembratallens kottefrön. ”Om det uppstår brist på denna föda företas väldiga ‘invasionståg’ till nordvästra Europa”, enligt Sveriges radios Naturmorgon.
– Invasion är kanske lite överspänt i dessa krigstider, men åtminstone en smalnäbbad har alltså tagit sin tillflykt till udden. En rysk avhoppare?

Torsdag: Rapport från ett arbetsläger

Han: En fördel med stora barnbarn jämfört med små är att de är arbetsamma i positiv mening – de vill gärna hjälpa morfar och går därför att sätta i arbete.
– Tack Emil för att du klippte gräset i torpet medan dina föräldrar ägnade sig åt primitivt jordbruk på Möre golfbana.

Tack också för din hemgjorda pizza.
– Se där en trevlig sommartradition som morfar kommer att hålla liv i!

Apropå arbetsläger: Igår berättade jag om mina blandade känslor inför kamrat Gunnars mobila vernissage bland kaffekopparna på sjösidan.
Kluven, eftersom det var oroväckande bra och därför triggade även mig.
– Jag älskar att vara konstnär, det är själva målandet jag har svårt för, som en större dito brukade säga.

Liksom Gunnar är jag terapimålare. Han har sina skäl. Skäl som jag vid gud hoppas att jag aldrig behöver uppleva.
Varför jag målar?
– Om jag kunde förklara det skulle jag göra det.
Skriva det, alltså.
Det skulle vara mindre omständigt.
Mindre kladdigt.
– Jag kunde sitta kvar här med min laptop i knät.
Dessutom dyrare.
– Eftersom hon är snäll innerst inne köpte hon ett torp i Gökalund för att jag skulle börja måla igen.
Att skriva kräver ingen ateljé, ingen scen. Inget vattenhål dit man bjuder in konstnärsvänner för att tala om det gyllene snittets fallande betydelse i centraleuropeisk konst efter Ukrainakriget.

Men poängen är enkel. Vilket Gunnar (även han skribent) förstått:
– Enda anledningen att måla är att man vill berätta något som inte ens en smart chatGPT kan hjälpa en att formulera.
Det behovet behöver inte märkvärdigfieras.
En gammal mentor, som försökte lära mig måla, brukade säga:
– Att måla är ingen konst. Det handlar om att skydda en plan yta mot väder och vind och utsätta den för kritiker.
Som sagt det är inget märkvärdigt.
Det Gunnars besök triggade hos mig är hur man använder klarlack för att skapa en annan yta än den själva målandet ger.
– Kanske är det där mitt behov av att börja måla igen börjar?

Å andra sidan fattar jag om du efter att ha läst detta tycker att här behövs förmodligen en mer substantiell form av terapi än att gubben får hålla en pensel i handen.

PS: Du som brukar läsa vår blogg har sett skisserna ovan förut. Förmodligen ser du ingen skillnad. Men det gör jag.

Hon: fortsätter försöka få ordning på odlingarna. Tog bort sista fiberduken i gurklandet. Jodå, den behövs nog fortfarande eftersom det är halv storm hela tiden… men tror ändå att de behöver släppas fria. Det är trångt om saligheten.

Men det gömmer sig fina gurkor i gyttret! Och i växthuset, bakom en massa förvuxna tomatplantor står en superfin planta översållad med chilin Chocolate Bonnet. Så god, och så stark! Den är jag väldigt glad för. Förra året blev det röda Habaneros av fröerna, någon hade varit otrogen…

Onsdag: spåren av en konstnär…

Hon: helt plötsligt får han lust att måla. Äntligen, tänker jag. Udden är tillfälligt tom på sommargäster, och jag har också kommit igång med omplantering och fix med mina bortprioriterade plantor.

Men så kommer det ett sms från golfspelande föräldrar som har två uttråkade tonåringar i torpet… och så var jag helt själv kvar med spåren av en konstnär (och morfar).

Var det månne gårdagens besök av kompis Gunnar som inspirerat. Såååå fina ”böcker” som han visade upp är det inte konstigt. Den första i serien fick vi en tjuvtitt på redan i maj när vi sågs över en lunch hos en annan konstnär. Men, alltså, två till som nästan klår den. Väldigt väldigt imponerande Gunnar.

Han vill nog ta över här …

Han: Morr!!! Kärleksfull som hon är vet hon hur hon ska vrida om knivan. Hon vet att jag blir allergisk på andras vernissage. Särskilt när det ärbra, då hjälper det inte hur bra gratisvinet smakar.
– Jag vill åka hem till min egen ateljén.

Den här gången kunde jag svepa mitt glas och gå hem. Detta eftersom Gunnar Brulin kom hem till oss på udden, öppnade sin papperskasse och vecklade upp sina senaste verk på vårt bord.

Skämt åsido. Jag anande att Gunnar är inne i ett positivt skov i sitt skapande. Vi har tidigare skrivit om hans kreativa sorgearbete efter sin Malin. Eftersom jag tror mig veta att detta bara är en privat förhandsvisning vänner emellan inför en kommande utställning nöjer jag med en mycket kort recension:
– Gunnar, oroväckande bra! Du tvingade mig till och med att plocka fram mina egna penslar …

Hon, igen: glömde ju det viktigaste, porträttet av Malin! Tack Gunnar, älskar det! Så fin bild av henne, blir tårögd bara jag tittar på det. Saknar henne så otroligt mycket.

Måndag: När väst är bäst

Han: ”Liksom solen går upp i öst vaknar män en dag upp i väst”, skrev radiopoddaren Kalle Lind och startade därmed rötmånadens kulturdebatt. För väst i det här sammanhanget syftar på klädesplagget. Nyhetsvinkeln var att Carl Bildt upptäckts iförd väst. ”Inte kostymväst, utan en sådan där bylsig sak som vi förknippar med Leif GW Persson. Visserligen i linne, men ändå påfallande praktisk för att vara Bildt. Man trodde att han var född i kostym”.

Den populäretnologiska slutsatsen: ”Att grånade män börjar med väst beror på ett antal faktorer, menar Kalle Lind. ”Dels hänger det ihop med något Ulf Lundell, årsbarn med Bildt, slog fast i en gammal intervju: efter fyllda 50 har män inte längre häck att bära upp ett par jeans i – byxfickorna räcker inte längre till för allt som ska förflyttas. Dels bottnar det i den gamla sanningen att män inte kan ha handväska. Handväskan förvandlar oss ofrånkomligen till små hjälplösa muminmammor.”

Äldre män gör således en dygd av en nödvändighet. Det (en) man inte har i huvet eller i byxorna får man ha i västen (”piller och prylar”). 
– Om det ändå vore så väl!, utropar Catia Hultquist i DN.
Och vittnar om att i hennes bransch är västen inte bara är ett praktiskt gubbattribut: ”I min bransch är den framför allt en seglivad, ålderslös identitetsmarkör. Särskilt för män tycks den livsviktig. Och särskilt för grävande sådana.”

Nej, Catia jobbar inte i schakt- och grävbranschen. Hon tillhör en bransch där man delar ut Guldspadar. Det är på denna interna Oscarsgala som hon noterar att de kvinnliga journalister klär sig som kvinnor gör när de går på fest: Den lilla svarta eller röda, det var skinn, leopard och klackskor, klirrande accessoarer.

Men det är något som inte stämmer: ”En stor grupp gäster verkade liksom vara på väg någon helt annanstans,” konstaterar Catia Hultquist. ”Det var därför ingen slump att det var på Guldspaden-festen, Föreningen grävande journalister årliga prisutdelning, som jag fullt ut insåg det ärmlösa plaggets stenhårda grepp om mina manliga kollegor. Här vimlade det alltså av västar; skinnväst, vandringsväst, jaktväst och naturligtvis den klassiska krigskorrevarianten … Och deras dresscode kunde sammanfattas i ett ord: väst. De såg ut som att de i bästa fall skulle på skogsmullemöte, i sämsta fall som att de skulle kvarta på en soffa i SVT:s källare.”

Väst är alltså bäst. I alla fall för grävande ­manliga journalister och äldre män som inte tror sig klä i handväska.
– Det finns en tredje falang: gubbar på en udde med vaktmästaransvar för diverse växthus och trädgårdsbäddar, verandabyggen och diverse insatser för att fixa sommarsäsongens öppna vandrarhem.
Det handlar varken om ”Blodförtunnare. Pulssänkare. Propplösare. Potenshöjare … I enstaka fall kam”, ”Kontanter, att lite förstrött strössla över barnbarnen” eller ”Minnen från de virila åren: medlemsnålen från 10 000-metersklubben, en skrynklig papperslapp med ett telefonnummer man en gång fick av en ärtig dam på dansrestaurangen Baldakinen” och andra udda artefakter som förekommer i sommarens urbana rötmånadsdebatt.

Västen bär nödvändiga arbetsredskap: Trallskruv i tre dimensioner (4,2 x 45, 4,5 x 55, 4,8 X 75MM), järntråd, bitshållare, 1 st stjärnbits (det är alltid nån jäkla skruv som överlevt från tiden när var standard!), Tactixs sexkantnyckel, snörstumpar, en schweizisk armékniv (en av de sista från Jan Stenbecks 100-miljoners Milliniumfest i Gamla stan), en blå slangkoppling, en och annan mindre träskruv, blyertspenna, bits, magnethylsa 8 x 42 till plåtskruv, mm.

Men okej, jag erkänner: Även jag har burit korrespondentvästen. En gång. En välkänd svensk entreprenör som enligt medierykten framställs som en förlaga till Logan Roy i Succession i en ny dramaserie på SVT ringde en morgon och tyckte att jag skulle flyga ner till Rom, där Metro ordnade en stor internationell konferens.
”Tyckte” är inte rätt ord.
– Om Jan tycker att du ska åka ner till Rom så betyder det att du ska göra det, sa Kinna Bellander som hade en central roll i mediemogulens mongolhär (och som fortfarande spökar i det bolag som i helgen organiserade Victoriadagarna men som föddes i Our Group).

Alltså satte sig en av flera småchefer i gruppen (TV3, Viasat, Metro, Tele2, Millicom, MTG Publishing m fl) senare samma dag i huvudägarens privatjet för att flyga till Rom.
– Klädsel?
– Väst, förstås.
Korrespondentväst.
– Om inte krigsreporter, så i alla fall lagom för en redaktör.

Det blev en spännande resa. Efter några livliga timmar i hotellbaren med huvudägaren och hans åtta (tio?) koncernchefer får jag mitt första uppdrag:
– Peppe, jag behöver snacka lite affärer är med de här jasägarna. Kan inte du gå ner i tv-rummet och roa Cristina och de andra ungarna.

Av nån anledning behöll jag västen på även till frukost. Då är Jan Stenbeck på dåligt humör. Bakis. Han har skällt ut sina direktörer (ibland lät han faktiskt som fiktionens Logan Roy. Han har just nobbat att äta frukost med Simon Peres, huvudtalare på Metros konferens.
– Jag äter frukost med Peppe, säger han till den israeliske utrikesministerns assistent.
Jag blir förlägen och säger att det där var väl dumt sagt.
Jan morrar:
– Han är som alla politiker. Vill ha ett välbetalt konsultjobb efter den politiska karriären.
Vi tar en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drar han blickarna till sig. Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att människor vi möter först tittar på mig, sedan på Jan.
Därefter åter på mig, den lille killen i krigskorreväst.
– Det är Jan som får slanten att trilla ner.
Vid en uteservering passerar vi en ovanligt vacker italienska. Vi ser på henne och ler. Hon ser på oss, skjuter ner de svarta solglasögonen och ler – mot den lilla killen i väst.
Jag hör honom muttra bakom min rygg:
– Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att det är jag som är killen med stålarna.

Och så är det stugbytardag igen. En barnfamilj åker, nästa kommer. Trevligt så klart, men framåt natten undrar jag hur Adam och Eva kände sig efter att ha befolkat världen. Och sen kom regnet och allt kändes som svensk sommar är när den är som bäst.

Och så är det stugbytardag. En barnfamilj åker, nästa kommer. Trevligt så klart, men framåt natten undrar jag hur Adam och Eva kände sig efter att ha befolkat världen. Och sen kom regnskuren och allt kändes som svensk sommar är när den är som bäst.

Söndag: Tomt var det här …

Hon: vid ett-tiden, efter att ha städat noga (mormor och bonusmorfar passade de små älsklingarna) åkte senaste barnfamiljen i Chateau Margareta hem mot storstan.

Men igen rast och ingen ro, bara att ta tag i de eftersatta grönsakslanden. Imorgon kommer ett nytt gäng ;).

Betorna har börjat blomma och många är stora som kålrötter. Så upp med så många som får plats på dragkärran. Hälften är kvar i landet, de som inte gått i blom eller börjat se ledsna ut. Och så bort med det mesta av blasten, en bit ska vara kvar för bättre hållbarhet. Har jag läst…

Fänkålen är också skördeklar. Drog upp tre av de största. Och de är också jättestora nu, och fina, kul! Betorna är jag lite orolig för, har de stått för länge i landet och blivit träiga… förra året var de superstora och ändå jättegoda. Men då hade de inte gått i blom.

Han: Den är Sveriges vanligaste fågel, en mycket liten fågel som alla har hört men som ingen sett.
Så beskrivs lövsångaren (Phylloscopus trochilus) och det må vara sant på ett allmänt plan. Men sanningen är konkret och så här ser en nästan flygfärdig lövsångare ut.

Jag hittade henne på Margaretas veranda. Förmodligen hade hon lite dumdristigt kastat sig ut ur boet, kanske kände hon trycket från föräldrarna.
Vi skildes som vänner efter lite småprat.
– Eller snarare lite förnumstiga morfarsförmaningar, typ att ”hemligheten med att lära sig flyga är att kasta sig mot marken – och missa”.

Citatet hade jag snott från författaren Douglas Adams som skrev Liftarens Guide Till Galaxen.
Det torde sammanfatta även alla förnumstiga lärdomar som jag dessa dagar öst över barnbarnen.
– Tack Alice för att även du såg ut som om du lyssnade.

Och erkänn att du nästan lärde dig cykla hos morfar.

Hon, igen: … och en sista ”bajs-kaka” hann Alice och den nya Skeppeviks-bästisen Algot baka innan avfärd:

De kommer garanterat ha många roliga stunder härnere framöver. Båda skönlockiga sötnosar. Rörande överens om det mesta.

Helgen: födelsedagsfirande i dagarna tre…

Han: ”Vadå, det är väl inget konstigt. De är ju i samma ålder”.
Så självklart förklarade en kompis hur det kom sig att hennes lillebror var på bild i Aftonbladet – i sällskap med prinsessan Madeleine. Det var på den tiden när Madde höll igång på krogarna runt Stureplan och min kompis lillebror tillhörde gänget av unga backslickers från fina Djursholm som hon umgicks med.
Om du undrar vad jag gjort i helgen så svarar jag lika självklart:
– Vi var över till Borgholm, Vickan fyllde ju år igen …
– Du menar prinsessan Victoria!? Vad gjorde en gubbe från udden på det kalaset!
– Äsch, det är väl inget märkvärdigt med det. Hennes pappa och jag är ju i samma ålder. Dessutom gillar vi båda Petter som uppträdde i slottsruinen.

Nåja, parallellen är inte glasklar. Kungligheterna tillhör inte vår umgängeskrets. Men uppriktigt sagt finns det nåt folkligt gemytligt över Victoriadagarna på Öland som gör att även en gubbe av 68:a-modell efter 2 glas gratis skumpa mumlade med i Kungssångens ord:
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

Till saken hör att jag en gång i förr-i-tiden-tiden anklagades för majestätsbrott. I en ledare i en av landets minsta tidningar drog jag blankt mot kungen. Rubriken löd: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
– Och som jag ropade fick jag svar.
På väg till jobbet nästa morgon läste Expressens löpsedel: ”Folkstorm rasar mot kungaangrepp!”
Att det handlar om mig fattar du först när en kompis ringar och viskar i luren:
– Tjena Anckarström.
Nåja, det fanns en förklaring. Det var inte monarkin som sådan jag var emot ­– det var kungen personligen. (När gäller vidare argumentering hänvisar jag till i mina bagatellartade mediememoarer.)

Sedan dess har det runnit mycket skumpa i glasen och jag har ändrat åsikt för att behålla min ståndpunkt, som Jan Myrdal brukade säga.
Om kungen alltså.
– Man blir klokare med åren, konstaterade kung Erik på scenen i slottsruinen. Kung Erik syftar här på Erik Karlsson, hockeyproffset som tilldelades Victoriapriset 2023 för sin fenomenala fjolårssäsong i NHL.
– Instämmer!
Ropade kung Carl Gustav från första raden och fick varma applåder som bekräftade att jag hade fel för 30 år sedan:
– Den mannen sitter verkligen på rätt stol.
I sinom tid kommer dottern säkert bli en bra drottning.

När allt kommer omkring har Sverige har vi det kungahus vi förtjänar och resten är historia. Tack Stephan Rimér för att vi fick komma även på denna fest. Tack Ilko Corkovic på Borgholms kommun och andra som stod för sponsringen av alla aktiviteter (och sällskapet sista kvällen med gänget!). Tack Kinna & Bomme för ännu en trevlig resa ut i det okända.

Hon: inte mycket att tillägga, utom att Lucianoz fick igång de festglada middagsgästerna på torsdagskvällens ”insamlings-bankett” betydligt mer än publiken på fredagens konsert. Han hoppade nämligen upp på scenen och gjorde ett spontant framträdande till allas förtjusning:

Onsdag: Så har Putin gjort den ryska björnen ännu en björntjänst

Han: Sverige Natoanslutning är varken Ulf Kristerssons eller Magdalena Anderssons förtjänst. Det beslutet ska helt tillskrivas Vladimir Putin. Uttrycket att göra någon en björntjänst kommer från den franska fabeln om björnen och trädgårdsmästaren (L’ours et l’amateur des jardins) av La Fontaine (1621-1695). Den handlar om en tam björn som upptäcker en fluga på sin vän trädgårdsmästarens näsa. Björnen vill inte väcka sin vän utan slår ihjäl flugan med en stor sten.
– Varvid även trädgårdsmästaren dör.

Fabel eller inte, om 100 år kommer Putin minnas som en diktator som av dumhet slog in skallen på den ryska björnen i tron att han räddade Ryssland från en oförarglig liten fluga. Ty kriget i Ukraina kan bara sluta på ett sätt – att ännu ett imperium går under. Och allt är Putins fel.
Det folk och den nation som enligt Putin inte finns har visat en hel värld att det är dåres dröm – efter 503 dagars fullskaligt invasionskrig vill dessutom 89 procent av ukrainarna gå med i Nato.

Även den svenska Natomedlemskapet bekräftar att Putin lyft en sten för att krossa sin egen imperiedröm. Med sitt ukrainska erövringskrig lyckades Putin på några få veckor pulverisera det svenska folkets självbild – den alliansfria självbild som generationer älskat att fabulera om under 200 år.

Som Michael Winiarski påpekar i DN idag är det värt att minnas att Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina i februari 2022 föregicks av ett ultimatum från Moskva i december 2021. Där krävde Putin inte bara ett stopp för vidare expansion av Natoutan också att samtliga 14 länder som gått med i försvars­alliansen efter 1997 (från Polen 1999 till Nordmakedonien 2020) skulle lämna Nato.
Det precis tvärtom: ”De två formellt alliansfria och tidvis neutrala länderna Finland och Sverige är nu båda snart inne i Nato. Det betyder dels att hela Norden ingår i samma allians, men också att Östersjön i praktiken har blivit ett Nato-innanhav. Den tidigare stora ryska dominansen är förvisad till marginalen – Kaliningrad och Sankt Petersburg längst in i Finska viken.
Och den ’inringning’ från Nato av Ryssland som ledarna i Kreml har larmat om är på väg att fullbordas från söder, väster och norr. Allt självförvållat, enbart på grund av Putins katastrofala anfallskrig mot Ukraina.”

Den ryska björnen har sedan 1600-talet varit en symbol för det ryska tsarväldet och den sovjetiska dikaturen. Vid olympiska sommarspelen 1980 används björnen Misja som maskot. Putin kommer att gå till historien som den som gjorde Misja vår tids värsta björntjänst.

Hon: hinner just nu varken med politik (jo Nato-frågan förstås, någotsånär), bloggen eller mina plantor. Speciellt inte när assisterande barnvakt (mammorna har egentid i Kristianopel) ligger på soffan…

Men mormor klarade av både att göra och ge dem lunch, samt baka tre baguetter som skulle ut ur ugnen typ samtidigt, utan några missöden alls.

Tacka vet jag dumburken, bästa hjälpen medan maten förbereddes. Däremot var koncentrationen på ätandet lite sådär när jag glömt stänga av den när maten serverats… Men med muta om godis efteråt gick den till slut ner!

Sedan vaknade han, pust! Och det utlovade regnet lät vänta på sig, så en promenad efter tv-tittande kändes som en bra idé! Med en i vagn och en på cykel kändes det bra att vara två ;).

Och promenaden var en hit kan jag säga. Äntligen en kisse som inte la benen på ryggen. Tack Dobby och matte Emma!

Och så somnade det lilla livet dessutom på hemvägen. Uppdrag slutfört!!! Nu inväntar vi kompisar från storstan. Drinken är kyld!

Måndag: Man bestämmer inte vad man känner

Han: När vi vaknade i morse kändes det som höst. Visserligen var 20 grader både i luften och i havet. På P1 säger en glad radioröst att det är mitt sommaren och just nu drar den svenska sommarplågan Nr 1 i min öronsnäcka, idag med Henrik von Eckermann.
– Fortfarande återstår 41 (!) program innan Finlands president Sauli Niinistö, avslutar sommaren.
Men man rår inte för vad man känner.

Och i morse kändes det som höst. Kanske beror det på att katterna flyttat in igen? Möjligen beror det på rosorna ropar på att befrias från sommarens första omgång fallna kronblad.
– Eller så är bara min inre klocka som går fel?
Hon jobbar som du vet från morgon till kväll, men för en gång skull känns det som om kroppen tycker att även vi ska få nåt gjort.

Sagt och gjort. Efter att skött en del ordförandeuppgifter (min vanliga ursäkt) tog jag itu med rosorna. Därefter tog jag äntligen itu med det gamla bordet på uteplatsen vid Friggeboden (som jag förr kallade min ateljé men som blev ett lager för hennes lökar mm).
Det bordet har hängt med sedan jag i ett tidigare liv hyrde ett torp i Sörmland.

Härom dan skrev jag om att det är nåt konstigt med konstnärer och färg. Om min fallenhet för blått.
– Eller kanske om tillfälligheter?
Det här bordet målade jag i alla fall med en mörkblå lackfärg, burkar som jag köpt för att lackera om en gammal Volvo år 1979.
Det var en bra investering, men 44 år senare behöver bordet lackas om.
Nu är det gjort.

Eftersom burken ändå var öppen och den lilla familjen njöt av sommaren med mormor, lackade jag även det mallorkinska bordet. Riktigt vad det används till är oklart, men jag fick ärva det av Bobo och Marguerite Håkansson när de flyttade från sitt palats i Palma till fastlandet.
­– Även det känns som i en annan tid.
Vilket det också var.
Nu är i alla även det minnet bevarat för framtiden ännu en tid.  

Och du, sommaren är inte slut. Om jag tro den stora honungsrosen är det inte mitt i sommaren.

PS: Talade med Johanna, dottern. Inte heller hon tyckte att sommaren är över. Hon börjar sin semester idag.

Söndag: äntligen lyckades jag!!!

(Uppdaterad 23:07)

Hon: jag har försökt odla fänkål några gånger förut eftersom vi använder det så mycket i vår matlagning, men de har gått i stock eller inte kommit upp alls varenda gång.

Men i år lyckades jag med alla, och de är ganska många och stora, så nu blir det fänkål i precis allt vi äter. De är inte direkt lagringsbara, tyvärr.

Till exempel i dagens fisksoppa. Vitlök, gul lök, röd lök och två sorters paprikor, som också ska i soppan, även de egenodlade. Men det ska erkännas att jag inte lyckats speciellt bra med löken i år. De flesta är små. Odlar från frön, knepigt, men har kommit på tricket. Men det hjälpte uppenbarligen inte… Vitlöken är ännu mer misslyckad. Några är i hyfsad storlek, men de flesta är pyttesmå!! Suck! Tur jag har fänkålen att glädjas åt i alla fall. Och barnbarnen förstås ;).

Han: ”Gud skapade möjligen vattnet, men människan skapade vinet”, konstaterade redan Victor Hugo.
– Och vinprovningen, skulle jag tillägga.

De äldsta spåren av vinodling har man funnit i Georgien och vid Svarta havets sydostkust, daterade till 6000-5000 år före vår tidräkning. Men varför slita och släpa med ännu en odling, när man kan ta en korg, fylla den med 10 glas (+ 2 för vatten) och följa med henne till Bingoboden för sommarens första vinprovning.

Det gjorde vi och det var det värt! Snälla grannar och vänner inåt viken stod för allt jobbet. Min insats var som vanligt liten, men betydelsefull.
– Jag njöt av vinet, sällskapet och tilltugget.

I glasen: En fräsch Petit Orange från Alsace, den svårodlade Labouré-roi från Bourgogne, en annan pinot noir från Australien som heter X Marks the Spot, tre portugisiska druvor som marinerat i ett ekfat och sedan buteljerats i samma flaska blir en smörig och rund Dâo Casal Mor följd av 4 cl droppar Tous les jours från Andrew Murreys vineyard i USA.
 – Och inte minst följd av två svenska bidrag till vinvärlden: Solaris från Arilds vingård i Skåne och Immelen från Kullabergs vingård, även den väsentligen gjord på solarisdruvan.

Vilket glas som var godast?
– Ja tack, jag kan ta lite till av alla slattar.
Sant, men skämt åsido. Min smak är enkel. Jag nöjer mig med det bästa även om det kostar:

Bäst i test: Kullabergs Immelen! Tyvärr kostar flaskan 489 kr på Systembolaget (nr 92136). Dyra droppar alltså men då ska du veta att en flaska svenskproducerat vin fortfarande kostar 148 kr att producera, enligt vad Karolina, vår pedagogiska sommelier för dagen, berättade.

Förmodligen kommer priserna att sjunka i takt med att vi får fler vinodlare i Sverige. Jag vet inte om det är nåt att skåla för. Men på grund av klimatförändringarna tycks solarisdruvan trivas allt bättre i Sverige. Och om sanningen ska fram var det inget fel på den krispiga Petit Orange (99 kr).
– För att inte tala om portugisen från Dào Caves Primavera (75 kr).

Torsdag: – Vad sägs om rött då?

(Uppdaterad 22:32)

Han: Den temperamentsfulle konstnären Sven X:et Erixson fick frågan om sin älsklingsfärg.
– Rött!
– Men varför just rött?
– Jamen, vad sägs om blått då!

Det är nåt konstigt med konstnärer och färg. Eller inte? I sommar ställer Susanna Salifou Nygren ut på Kulturmagasinet i Bergkvara. I Barometern säger Susanna att rosa är en färg som hon har svårt att hålla sig ifrån.
– Jag tycker att det är en tjejig färg, en kroppslig färg och jag tycker att det var lite kul att använda den.
– Jag blir försatt i ett tillstånd när jag målar. När jag håller på vill jag öppna nya rum för mig själv. Bilden blir ett samspel mellan mig och bilden, jag kommunicerar med bildytan och bilden blir till i målandet.

När hon målar har Susanna först en plan. ”Hon vill bygga upp en komplexitet i bilden och planen försvinner efter hand – bilden själv vill olika saker, och det är bara att hänga med. Och själva skapandet blir samtidigt en bearbetning av olika saker inom henne själv.”
Och ändå:
– Ibland tänker jag måla någonting i grönt och så blir det rosa.

Allt hänger ihop i uddens lilla universum. Dagen innan vi gick på Susannas vernissage köper jag Världsmästare, 10 målarbiografier med en inledning om färgens historia i Europa (Rabén & Sjögren).
Boken kostade två (2) kr på Vågen, vilket säger hur billigt det har blivit med ord.
Och jag vet, ingen pratar längre om Rudolf Kristian Albert Broby-Johansen, dansk konsthistoriker och debattör.
– Men på början av 60-talet när jag började intressera mig för måleriet var han konsthistorikern i tiden, den som satte in konst och design i ett samhälleligt sammanhang, kommunist förstås.

Hade Broby-Johansen hört och sett Susanna Salifou Nygrens utställning på Kulturmagasinet i Bergkvara skulle han ha muttrat att redan Marx sa att ”varat bestämmer tänkandet”.
Möjligen skulle han även ha berättat att det var därför som grottmålarna under istiden inte hade något intresse för färgen i abstrakt mening.
– De var jägare och intresserade sig för villebrådens färg.
Därför målar de bara i ”de varma livsfärgerna rött och gult”, grönt och blått förekommer inte alls.
– Luftens och växtvärldens färger var helt enkelt varit utan intresse för dessa jägare, konstaterar Broby-Johansen.
Som Inte ens tyckte att människor var värdiga att komma med på bilderna, såvida de inte uppträder just i egenskap av jägare.

Samma begränsade färgskala återfinns hos de boskapsskötande nomaderna på de afrikanska stäpperna. De saknar ord för blått och grönt men har 80 olika begrepp för olika nyanser i boskapens rödbruna färg.
– Varat bestämmer tänkandet.
Brody-Johansson följer i sin bok hur färgerna i konsten återspeglar samhällets utveckling. ”Världsmästarna” publicerades år 1952 men den gamle maxistens slutsats är träffande:
– Med industrialiseringen reduceras de klara färgerna till en gråskala.

I det moderna kapitalistiska samhället reduceras färgerna till grått, vitt och nyanser i beige.
”Vitt & fräscht” som Henrik Schyffert och Fredrik Lindström skojade om 60 år efter Brody-Johansson.
I det sammanhanget vittnar Susanna Salifou Nygrens känsla för rosa om mer än ”en bearbetning av olika saker inom henne själv.”

PS: För egen del är jag svag för blått. Kan bero på att jag växte upp på ett kraftverksbygge i Blåsjöfallet, där både skogen, Jormsjön och Blåsjöfjället gick i nyanser som grottmålarna inte ens såg.
Å andra sidan är jag lika flexibel som X:et.
– Ett glas rött går också bra.

Hon: och i lektagen är han igen:

Mmm, nu är de här. Mormors älsklingsflickor. Hinner inte med så mycket mer än så här idag. Godnatt!